Ökad tydlighet istället för otydliga kompromisser gör politik lättare att förklara och försvara

Nu har det enligt Politico kommit ett förslag på att dela upp framtida handelsavtal i två delar. En del som handlar om tullar och kvoter som godkänns av EU, och en del som har att göra med investerarskydd och liknande som antas av de nationella parlamenten.

Det är förmodligen en dum idé. EU behöver knappast mer av svårbegripliga kompromisser. Snarare ökad tydlighet kring vem som fattar beslut om vad. Det gör det lättare att förklara och försvara beslut, och mindre lätt att bygga protester på olika typer av medvetna missförstånd och rykten. I grunden är kaoset kring CETA och TTIP ett ledarskapsproblem. 

Det finns en uppfattning om vad ”polsk riksdag” är, nämligen att det skulle vara särskilt rörig, högljudd och oordnad riksdag. Det är förvånande.  Polacker är oftast civiliserade och kontrollerade.

Men termen kommer i själva verket från tiden långt före demokratin. Den polska riksdagen bestod enbart att adelsmän. Var och en av dem hade veto.

Konsekvensen blev förstås att det var närmast omöjligt att fatta beslut. En annan konsekvens blev att man bråkade extremt mycket. Ibland slog man ihjäl dem som satte sig på tvären inför viktiga beslut. Minoritetsskydd är bra. Men det får inte gå till överdrift.

Demokrati är i praktiken alltid en kompromiss mellan att bygga ett system där det är lätt att fatta beslut och ett system som är stabilt och skyddar minoriteten. Grundlagar, maktdelningssystem med flera kamrar, konstitutionsdomstolar och liknande är metoder för att införa trögheter som ger stabilitet och skyddar minoriteter. Den polska riksdagen var en extrem, dagens svenska demokrati är ett exempel på den andra extremen.

EU ligger någonstans mitt emellan där olika beslut tas på olika sätt och av olika församlingar, det finns en konstitutionsdomstol och de enskilda länderna har kvar mycket egen makt.

I grunden är detta ett välfungerande system. Det finns en motsättning mellan kommissionen, parlamentet och de enskilda länderna där varje maktcentra försöker stärka sin egen makt. En stor del av de politiska motsättningarna inom EU handlar om den frågan. En idéologisk skiljelinje går mellan de som vill att EU skall bli en ”superstat” och de som vill fortsätta vara en ”krämarunion”. Striden först på många områden när det gäller vad som skall vara nationella kompetenser eller EU-kompetenser.

Men ett område där det hittills rått enighet om att det är EU som sköter politiken är just handelsområdet. En inre marknad med fri rörlighet av människor, varor, tjänster och kapital måste naturligtvis ha en enda handelspolitik. Det vore helt meningslöst om till exempel Spanien och Sverige hade olika tullar och kvoter mot omvärlden utanför EU. Det är förnuftigt att skatter, socialförsäkringar, jakt, skogsbruk, utbildningssystem med mera är nationella angelägenheter. Olika EU-länder har olika tradition och gör på olika sätt och det finns inga automatiska fördelar med likriktning. Det kan finnas; standardisering är bra. Men bara där det verkligen behövs standardisering.

När det gäller handeln är det inte ens opraktiskt med olika nationell politik — det är orimligt.

Det är därför lite ironiskt att just handelsområdet nu blivit ett område där det råder en sorts europeisk variant av polsk riksdag.

Det är inte ”odemokratiskt” att Vallonien och Bryssel kan stoppa CETA.

Däremot är det alldeles uppenbart orimligt att ha en beslutsordning där enskilda länder eller delstater kan stoppa beslut på områden som sedan länge varit EU:s kompetens. Belgien är ett av EU:s grundarländer och har haft inflytande ända sedan starten.

I grunden är problemet EU:s ledare. Kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker var redan från början lika vacklande som okunnig och lyckades ställa till osäkerhet om TTIP-avtalet samt underminera Cecilia Malmströms position.

Om kommissionens ordförande redan från början underminerar det uppdrag och det arbete som kommissionen fått av medlemsstaterna är det inte förvånande att linjen kollapsar. Varje ogenomtänkt reträtt ger nya problem och till sist tappade Juncker kollen på konsekvenserna av sina beslut. Ett parlament i en delstat nästan utan handel kan plötsligt avgöra framtiden för ett handelsavtal av vikt för hela EU.

Att lösa ledarskapsproblem med ytterligare kompromisser som gör ledarskapsproblem ännu större är ingen bra idé.


Taggar:
Kategorier: Frihandel