Om skillnader i politisk debattkultur

Jag följer av naturliga skäl debatten om TTIP ganska noga. Inte bara i riksmedia utan även i lokala tidningar.

Debatten har hittills varit ganska beskedlig, men efter partiledardebatten inför EP-valet där TTIP nämndes och en allmän höjning av debattemperaturen har rännilen blivit, om inte en flod, så i vilket fall en hyggligt brusande liten bäck.

De som syns bäst i debatten är vänsterpartiet och i viss mån miljöpartiet. Vänsterpartiet har av allt att döma en centralt skriven artikel som deras partimedlemmar använder i imponerande omfattning.

Det centrala argumentet som återkommer i lite olika tappning är att konfliktlösningsmekanismen ISDS kommer att ge företag rätt att stämma stater för politiska beslut som minskar deras förväntade vinster. I sin mest extrema form sägs det till och med vara så att företag kan stämma stater för att de i största allmänhet inte är nöjda med sina vinster.

Detta påstås hela tiden vara ett faktum, och Jonas Sjöstedt använde även argumentet i Riksdagen.  Och detta trots att det:

1. Inte ens finns något avtal, vare sig med eller utan ISDS-mekanism.

2. Vi sedan decennier har flera andra handelsavtal med ISDS-mekanism utan att något liknande någonsin har hänt.

Påståendet att ett avtal med skiljedom (vilket i princip är vad det handlar om) skulle ge den typen av effekter är helt enkelt på gränsen till foliehattsvarning. Men ändå används det av Carl Schlyter och andra inom Miljöpartiet och Jonas Sjöstedt och Malin Björk i Vänsterpartiet.

Det säger en del om debattklimatet och synen på sanning och rimlighet som råder på vänstersidan. I andra delar av det politiska spektret (utom SD) är det helt otänkbart att man på bred front skulle argumentera med påståenden som är rena orimligheter, på gränsen till paranoida.

De exempel vänstern och miljöpartiet ofta använder för att stödja sina påståenden är i själva verket helt rimliga om man inte anser att företag av något skäl skall vara helt rättslösa. Läs mer här.

På min sida av det politiska spektret vore det faktiskt omöjligt att försöka sig på något liknande. Om jag till exempel började påstå att Jonas Sjöstedts mål är att avskaffa demokratin i Sverige och socialisera alla företag skulle mina vänner först försöka tala mig till rätta, sen bli bekymrade och till sist vända mig ryggen.

Visst fanns det till exempel borgerligt sinnade människor som på 70- och tidigt 80-tal påstod av Olof Palme var sovjetagent. Det finns tokstollar i alla läger. Men de var inte partiledare.

 

 

 

 

 


Taggar: Sjödstedt
Kategorier: Frihandel, TTIP, ISDS