Problemet för CETA är inte demokratin utan beslutsordningen

Följetongen om CETA går vidare. Den handlar dock mer om politiskt rävspel än om handelspolitik.

Just nu är avtalet hotat av att Valloniens delstatsparlament (Belgien) har sagt nej. Skälet är främst att Valloniens ministerpresident Paul Magnette behövde en fråga för att skapa uppmärksamhet för sitt parti, det belgiska socialistpartiet, svårt pressat från vänster.

Ett annat problem är det flamländska nationalistpartiet som under åratal har kämpat för att beröva Belgiens regeringen mycket av sin makt.

Nu kan man säga att flamländarna nu skördar vad de sått. Flamländarna är nämligen extremt angelägna om ett avtal med Kanada och även om ett framtida TTIP-avtal. Mer än 80 procent av Belgiens export kommer från Flandern, men bara kring 15 procent från Vallonien. Den senare delstaten har dessutom just förlorat Caterpillars fabrik med över 2000 arbetstillfällen plus underleverantörer. En sorts perverst omvänd logik gör att tappade internationella investeringar används som argument mot internationella investeringar. Som att skylla skilsmässan enbart på att man en gång gifte sig.

Paul Magnette har alltså i och med att CETA-avtalet bedömdes vara ett mixat avtal (berör även nationella angelägenheter) fått de fråga han längtat efter serverad på silverfat.

Det Flamländska nationalistpartiet påminner lite om Italiens Lega Nord, ett parti som slagit politiskt mynt av att det produktiva Flandern betalar till det ekonomiskt svagare Valloniet. Men nu kan de — efter åratal av kamp för större makt till delstaterna — knappast driva att vallonerna skall köras över.

Magnettes argumenten saknar verklighetsförankring eftersom CETA-avtalet inte har de brister som påstås och han säger sig också vilja utreda avtalet mer, snarare än helt stoppa det. Varje person med politisk erfarenhet vet exakt vad det betyder; jag har egentligen inga argument men en utredning är lätt att försvara — ingen vågar ifrågasätta behovet av bättre beslutsunderlag.

Kort sagt som så ofta i politiken. Man har flera skäl att göra något, det man säger till media och det verkliga skälet man inte berättar.

Men om detta är inte mycket att säga. Processen är demokratiskt legitim.

Exempelvis Dagens Nyheters ledarsida har därför principiellt fel när de uppfattar att problemet är att ”Vallonien, med sina 3,5 miljoner invånare, blockerar nu ett avtal som berör uppemot 550 miljoner människor” och kallar delstatsparlamentet för ”regionala sabotörer”. DN avfärdar människor som utnyttjar sin demokratiska rätt som någon form av brottslingar.

Det är fel attityd.

Minoritetsskydd är viktigt.

EU:s legitimitet urgröps om små länder eller minoriteter känner sig överkörda. Nästan alla upplever sig tillhöra någon minoritet vilket gör att förr eller senare har EU vid ett eller annat tillfälle kört över nästan alla medborgare i unionen med något beslut.

Problemet är att EU:s ledare inte har haft kraft att försvara och hålla i den beslutsprocess som ursprungligen förutsattes när det gäller CETA-avtalet.

Från början var tanken att EU-ländernas regeringar tillsammans med parlamentet gav ett uppdrag till kommissionen att förhandla fram ett avtal. Regeringarna i EU har demokratisk legitimitet att göra detta och makten delas med det folkvalda parlamentet. Kommissionen har fått en instruktion och gör själva förhandlingsjobbet. Det färdiga avtalet godkänns sedan av regeringarna och parlamentet, i huvudsak beroenden på om kommissionen har lyckats förhandla fram ett avtal enligt den instruktion de fått. I sista hand finns EU-domstolen som avgöra att alltsammans är i enlighet med EU:s grundlag.

Här ser vi en tydlig maktdelning i funktion; men de som fattar det slut giltiga beslutet är samma organ som givit uppdraget och instruktionen. De har haft inflytande och gjort ett förankringsarbete. Om det färdigförhandlade avtalet är i linje med de ursprungliga tankarna finns det inga argument att plötsligt byta fot och säga nej. Allt mänskligt samarbete bygger på att folk känner sig förpliktade att hålla ord om de inte har mycket goda skäl att låta bli.

Och så var det också, till en början. I själva verket uppmärksammade CETA-avtalet knappast alls under sin tillkomst. Inte beroende på att det hemlighölls, men på att kommissionens otaliga pressmeddelanden inte uppmärksammandes. Handelsavtal blir aldrig nyheter.

Vad som hände vara att TTIP-avtalet blev kontroversiellt. Allt där USA är inblandat kan grönvänstern i Europa använda för att mobilisera sina styrkor. TTIP-avtalet angreps hårt och dess anhängare sade ungefär ”men vad är det som bekymrar er, CETA-avtalet har ni ju inte sagt ett pip om?”. Först då uppmärksammades CETA och angreps lika hårt som TTIP.

Kommissionen började vackla inför trycket; kanske kunde kompromisser beveka kritikerna? Först rev man upp ISDS-klausulen och förhandlade om till något man gissade vänstern skulle acceptera. Men CETA-motståndarna påstod bara att den nya lösningen egentligen var samma sak och blev ännu aggressivare.

Kommissionen reagerade med en ytterligare reträtter och bedömde (helt i onödan) att CETA är ett mixat avtal, det vill säga att det berör även nationella angelägenheter och därför skall godkännas av EU-ländernas parlament, ibland inklusive delstatsparlament.

Är detta demokratiskt fel? Svaret är nej. Alla beslut i denna historia är demokratiskt legitima. Hela händelseutvecklingen har skett inom ramarna för det demokratiska systemet. Valloniens delstatsparlament är i sin fulla rätt att sätta sig på tvären.

Problemet är att kommissionen och EU:s ledande politiker har backat från den demokratiskt förankrade process som alla EU:s regeringar och EU-parlamentet hade kommit överens om.

Man har ändrat spelreglerna mitt i spelet.

Det har därför uppstått en situation där avtalet nu skall godkännas av andra demokratiska organ än som fattat beslut att avtalet skall förhandlas fram, givit instruktionerna och genomgått en förankringsprocess. De organen har naturligtvis ingen som helst moralisk plikt att rösta på ett visst sätt. De har inte fått vara med från början, påverkat processen eller fått den förankrad.

De som är ansvariga för röran är EU:s ledande politiker och kommissionen som utan att tänka sig för backade för kritiken och beslöt att avtalet skulle godkännas av alla parlament. Kommissionen lämnade den överenskomna beslutsordningen, lät ändra spelreglerna under spelets gång för att det verkade kortsiktigt bekvämt.

De är ansvariga, men är de också klandervärda? Kunde de ha gjort på något annat sätt?

Det går förstås inte att säga om man inte själv varit med. Det finns alltid kort i leken som inte är offentliga.

Lärdomen är att antingen skulle man valt att se avtalet som mixat från början och då kört en förankringsprocess med alla intressenter, till exempel Vallonien. Det skulle tagit tid, men det som sker nu tar mer tid och leder till mer osäkerhet.

Eller så skulle man hållit fast in i döden i den överenskomna beslutsordningen. Den var ju också 100 procent demokratisk.

Nu har man hamnat i det absolut sämsta läget. Att vara beroende av beslut från organ som inte fått ha inflytande från början och därför saknar moralisk förpliktelse att hålla ord eller bete sig konstruktivt.

 

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel