Protektionism – lättare sagt än gjort

Att tala om att göra sig självförsörjande på viktiga områden och oberoende av global handel är en sak. Att förverkliga detta är någonting helt annat. Av den anledningen behöver vi inte befara ökad protektionism och statlig industripolitik.   

I pandemins spår tar många politiker och opinionsbildare chansen att betona att marknaden misslyckats med att hantera beredskapsfrågor. Några läkemedelsföretag klarade inte av att leverera enligt sina åtaganden. Frihandelssystemet höll inte för påfrestningarna när olika länder konkurrerade om vaccinet. 

Vidare har statlig industripolitik blivit inne och förutom klimatfrågorna är pandemin ytterligare ett fikonlöv framför de verkliga ambitionerna om storskalig industripolitik.  

Expressens Ylva Nilsson skrev en typisk ledarkrönika på temat. Hon oroades över framväxten av kritik mot global handel och tankarna på industripolitik för att skapa självförsörjning.  

Till att börja med är det en märklig tanke att marknaden misslyckades med att hålla beredskapslager. Ingen, inte den ens mest entusiastiska marknadsförespråkare, tror att beredskapslager uppstår spontant på marknaden om ingen beställer och betalar för dem.  

Däremot är det alldeles klart att det har funnits en övertro på att man alltid kan köpa det man behöver och få det levererat samma dag. Självklart är det inte så och hur någon kan tro det är ett mysterium. Var och en som köpt en ny bil, och velat ha hela paketet med extrautrustning och en ovanlig färg, vet att det kan bli månaders väntetid om det handlar om en ny och populär modell. 

Produktionsresurser är alltid dimensionerade efter aktuell efterfrågan och en plötslig ökning av behovet kräver planering och investering som tar tid. 

När det dock gäller de aktuella hoten mot frihandeln som Ylva Nilsson och många andra befarar är de sannolikt kraftigt överdrivna.  

För det första är beskrivningen av de senaste 50 åren som en tid med någon form av hegemoni för frihandel felaktig. Det råder visserligen ingen tvekan om att frihandeln gått framåt genom EU, WTO och alla stora bi- och multilaterala handelsavtal som ingåtts, men samtidigt har det funnits omfattande globala handelshinder under hela den perioden. Det har även funnits olika former av förtäckt industristöd i USA, Japan, EU och övriga världen. Det är dessutom ingen direkt nyhet att Kina brutit mot exakt alla avtal och principer sedan de släpptes in i WTO.  

Världen är helt enkelt en ofullkomlig plats. Retoriken är en sak, praktiken en annan. Det är lätt att tala om frihandel, men betydligt svårare att genomdriva en konsekvent frihandelspolitik i strid med viktiga intressegrupper och alla de vanföreställningar som präglar debatten.  

Men det är förstås inte lättare att förverkliga en politik som bygger på idén om självförsörjning och nationellt oberoende. Tvärtom.

Om vi tar de aktuella exemplen med vaccinproduktion så är det inte möjligt för något enskilt land att uppbåda de resurser som krävs för att ta fram och tillverka ett vaccin. Man kan som politiker prata om det, sätta upp mål och göra planer. Men det är inte samma sak som att det blir av. Om politiska ambitioner, planer och mål fungerade skulle Sovjetunionen finnas kvar, och vi skulle vilja bo där (ett mer närliggande exempel; det skulle finnas gott om billiga och bra hyresrätter i och ingen bostadskö…).  

Tidskriften Reason har ett intressant och aktuellt exempel från USA.  

Det Marylandbaserade företaget Emergent BioSolutions har sedan 2012 ingått i ett federalt program för att ta fram ett vaccin mot eventuella framtida epidemier. Det har inte lyckats, men så sent som i juni fick företaget ett statligt kontrakt på 680 miljoner för att producera vaccin framtagna av Johnson & Johnson och AstraZeneca. Men ännu har företaget inte fått fram en enda användbar dos.  

25 miljoner tillverkade doser har kasserats på grund av brister i tillverkningen.  

Emergent has ’spent much of the last two decades cornering a lucrative market in federal spending on biodefense’, the Times reportsBut while getting fat on government contractsaudits found ’a persistent problem with mold in areas required to be kept cleanpoor disinfection of some plant equipment leading to growth of bacteria, the repeated approval of raw materials that had not been fully tested, and inadequate training of some employees’ — issues that likely culminated in the contamination problems that have plagued Emergent’s COVID-19 vaccine production.” 

Detta är förvisso bara ett exempel. För de flesta av oss står det dock klart att det är ganska typiskt. Stora satsningar på nationell industripolitik brukar sluta på liknande sätt. Det finns undantag. Obama-administrationen gav stöd till utvecklingen av fracking-tekniken som bidragit till att USA i dag är självförsörjande på fossila bränslen, men för varje exempel på lyckad industripolitik kan man hitta ett stort antal dyra haverier. Emergent BioSolutions misslyckades inte bara med att ta fram ett vaccin, utan även med att legotillverka vaccin som redan var utvecklade.  

Poängen här är inte att driva hem tesen att allt statligt företagsstöd blir fiasko, det är en annan debatt.   

Poängen är betydligt enklare.   

Politiker kan nämligen tala om att göra sina länder oberoende av globala värdekedjor och ta kontrollen över viktig produktion. Men det betyder inte att detta kommer att lyckas. För ett modernt industriland är frihandel inte ett val, utan en nödvändighet. 

Det betyder i sin tur inte att politiker kommer att agera rationellt. Många kommer – i strid med all tillgänglig kunskap – begå onödiga misstag. Emergent BioSolutions är varken det första eller sista exemplet. Vi kommer att se fler över hela världen.   

Men vi kommer inte ha en längre period av blomstrande protektionism. Protektionism har helt enkelt aldrig fungerat och kommer inte att göra det i framtiden heller.  

Magnus Nilsson


Taggar: