Protektionismens folkliga stöd överdrivet — motståndet drivs av professionella aktivister

En återkommande förklaring till de protektionistiska strömningarna inom EU och i USA skulle vara att ”globaliseringens förlorare” skulle ha blivit så många att de nu börjat kunna göra sig hörda.

Det är av allt att döma en felsyn. I USA har det alltid funnits protektionistiska strömningar. Skillnaden är att två av presidentkandidaterna byggde sina kampanjer på protektionism. Bernie Sanders på grund av idéologisk förvirring, Trump därför att han använde allt han bedömde som användbart och kunde foga in protektionismen i sin stora berättelse om USA mot resten av världen; de rådande handelsavtalen var dåliga eftersom Kina och Mexiko hade skaffat sig orättvisa fördelar. Hillary Clinton kunde inte hålla emot utan drogs med även hon.

Med andra och mer förnuftiga presidentkandidater hade inte handelsfrågorna kommit i centrum på samma vis. Kanske hade de inte ens varit en bubblare i valdebatten. Detta motsäger förstås inte att opinionen kring handelsfrågor och globalisering kan variera över tid, men all erfarenhet från politikens verkstadsgolv säger att spontana förändringar i opinionen samverkar med politikers agerande. Om politiker får för sig att försöka vinna poäng på exempelvis främlingsfientlighet eller protektionism blir dessa åsikter starkare i opinionen.

Inom EU har frihandeln fortfarande stort folkligt stöd. CETA förhandlades utan att någon brydde sig (men inte i hemlighet, kommissionen körde som vanligt pressmeddelanden och offentliga hearings). Vad som hände var att TTIP-avtalet hade USA som förhandlingspart. Det kunde användas av vänstern för att piska upp det vanliga kravallandet och twittrandet. Proteströrelserna mot TTIP är dessutom — bisarrt nog — i viss mån finansierade av EU-kommissionen.

Det var först när TTIP-avtalets anhängare påpekade att CETA-avtalet inte hade mött några protester som det började demoniseras. Det stora avtalet med länderna i Södra Afrika som trädde i kraft för någon månad sedan har inte uppmärksammats allt, och inte heller frihandelsavtalet mellan EU och Japan som förhandlats sedan flera år och nu är på upploppet. Det är inga småsaker. Japan är världens tredje ekonomi. Betydligt större än Kanadas.

Protektionismen har svagt folkligt stöd. Protesterna mot TTIP är inte en gräsrotsrörelse utan drivs av ett nätverk av vänster- och ”miljö”-organisationer som arbetar extremt professionellt och i hög utsträckning motiveras av ekonomiska skäl. De har kanslier med anställda aktivister och pressavdelningar, människor som säkert har idéologiska motiv men främst vill behålla sina behaglig jobb. Alla ”namnunderskrifter” som samlats in är i praktiken datagenererade. Det enda man behövt göra är att fylla i sitt namn och trycka på knappen. Inga kostnader, inget engagemang, inga kunskapskrav, ingen tid, inget besvär, inget ansvar. Man skall naturligtvis inte avfärda den typen av viljeyttring som totalt värdelös. Men näst intill. Åtminstone om man som demokratiskt ideal har den engagerade, kunnige och ansvarstagande medborgaren. Att inte se skillnaden är som att jämställa den tidiga arbetarrörelsens agitatorer med de personer som idag twittrar åsikter från något innerstadsfik.

Inom EU drabbades frihandeln också av något som liknar den politiska otur som Sanders/Trump/Clinton stod för. Jean-Claude Juncker manövrerade sig fram till posten som kommissionsordförande med yttersta skicklighet. Problemet med Juncker är dock att han visserligen är en excellent maktspelare, men i stort sett saknar alla andra för en politiker önskvärda egenskaper. Exempelvis principer eller ens någon annan form av politisk vilja eller idé. När han skulle väljas och strax därefter hanterade han protesterna mot TTIP-avtalets ISDS-klausul genom olika ogenomtänkta och obegripliga reträtter vilket ytterligare underminerade kommissionens linje. Observera att det vid denna tid inte fanns några tvivel bland EU-ländernas regeringar eller EU-parlamentet. Samtliga EU-länder har skrivit på de FN-konventioner som reglerar det internationella skiljedomssystem vilket ISDS-klausulerna i frihandelsavtal brukar hänvisa till.

Till sist trodde Juncker att han kunde hantera problemet med att många av EU-ländernas politiker stödde CETA-avtalet när de var på EU-toppmöten men förtalade avtalet inför hemmaopinionen genom att besluta att CETA skall godkännas av varje enskilt EU-land. Han släppte en av de mesta grundläggande EU-kompetenserna — att EU bestämmer över handeln — till medlemsländerna. På så sätt trodde sig Juncker tvinga de nationella politikerna att konsekvent försvara CETA.

Men — hoppsan! — så visade det sig att många av medlemsländernas konstitutioner gjorde att även lokala parlament fick inflytande över frågan. Detta utlöste förstås ytterligare osäkerhet där Valloniens delstatsparlament — typ ett lite uppumpat landstingsfullmäktige — plötsligt fick veto över hela unionens handelspolitik. Händelseförloppet visar på ett seriöst problem med omdömet hos Juncker. Konsekvenserna av att släppa handeln till medlemsländerna kan rimligen inte ha utretts ens en dag.

Så när det gäller EU har ett opinionsmässigt problem i Tyskland genom oskickligt agerande från kommissionen och tyska politiker blivit ett problem för hela unionen. Man har låtit extrema protektionistiska aktivister göra att  handelsavtal med Kanada — av alla länder — kontroversiellt.

Snarare än en stark protektionistisk opinion bland folkflertalet ser vi här hur politiker blandar ihop högljuddhet med demokratisk legitimitet och försöker tillfredsställa en opinion som inte tänker låta sig tillfredsställas. ”Alltid mer, aldrig nog” är frihandelsmotståndarnas attityd och de ser varje försök till samtal som ett svaghetstecken som omedelbart utnyttjas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel