Samarbetet mellan demokratier viktigare än detaljerna

TTIP-avtalets geopolitiska betydelse uppmärksammas allt mer.

Här en intressant artikel med intervjuer av Erik Brattberg, utrikespolitisk analytiker i Washington och verksam vid tankesmedjan Frivärld, och Rikard Allvin som jobbar med handelsfrågor i Europaparlamentet för Miljöpartiet.

Man kan som de båda ha lite olika perspektiv på frågan, men det är ostridigt att TTIP-avtalet tillsammans med CETA och TPP-avtalen kommer ha stor betydelse för den globala utvecklingen både när det gäller ekonomi och politik.

Framför allt kommer avtalen att skapa en ny situation där demokratierna, och den engelskspråkiga världen, får ett allt tätare samarbete. USA blir kärnan i två avtal med tillsammans mer än hälften av jorden BNP samt nästan all innovationskraft. USA står för nästan all utveckling när det gäller högteknologi, avancerade tjänster och innovativ marknadsföring. Visserligen tillverkas allt i Kina och andra asiatiska länder. Men produkterna är huvudsakligen utvecklade i USA, och få av dessa produkter har ett kinesiskt eller asiatiskt klingande varumärke. Japan är det enda industriland som kan mäta sig med väst.

Men det är knappast så att EU eller USA saknar problem. Under många år har EU framstått som ett rätt knaggligt projekt med valuta- och skuldkriser och nästan helt utan egen militär förmåga. Hanteringen av flyktingfrågan visar att EU och medlemsländernas ledare har svårt att klara av även små och väntade påfrestningar.

EU skull med andra ord behöva landa ett gemensamt projekt som ligger i linje med unionens grundläggande värderingar kring internationalisering, samarbete och handel.

TTIP-avtalet skulle bidra till att öka attraktiviteten för demokrati och rättsstat. Tillfället är extra lämpligt nu. För bara ett par år sedan framstod auktoritär system som Kina och Ryssland tillfälligtvis som attraktiva alternativ till demokratiska rättsstater grundade på fria marknader: ordning och redan, nationell självkänsla, stark militär och stabil ekonomisk utveckling. Kina kunde i kraft av sin ekonomiska storlek diktera villkoren.

Ett förverkligat TTIP kommer bidra till att demokrati och marknadsekonomi återigen demonstrerar sin överlägsenhet. Det är lätt att konstatera att demokratierna har visat enorm stabilitet. Kriser leder i huvudsak till budgetproblem, regeringsskiften (de får man i alla fall) och oroande tendenser när det gäller väljarströmmar. Men även i de värsta kriser fortsätter 90 procent ha kvar sina jobb och levnadsstandarden bibehålls på ungefär den tidigare nivån. Men den stabiliteten har vi i EU vant oss vid. Vi inser inte det unika i att leva i ett samhälle som klarar av stora påfrestningar utan att det händer något dramatiskt.

I det perspektivet är kritiken mot TTIP rätt märklig. Den formuleras mot en bakgrund av att det är självklart att det finns stabilitet internt och internationella samarbeten är enkla att åstadkomma. Där är detaljer kring djurhållning, symboliska förändringar i gränsvärden och andra risker som inte är ens är hypotetiska utan i huvudsak fantasifoster avgörande skäl för att vara emot stora internationella avtal. För 25 år sedan var samma organisationer och i hög utsträckning samma människor som idag är emot TTIP-avtalet motståndare till EU i allmänhet och ett svenskt medlemskap i synnerhet. Dessutom med ungefär samma argument. Det var abstrakt och fantasifull alarmism kring miljö, djurhållning och det heliga nationella självbestämmandet i varje liten detalj.

Då lät det som om EU, genomreglerade välfärdsstater, var närmast anarkistiskt. Nu serveras vi samma myt om USA — en genomreglerad välfärdsstat — som närmast anarkistiskt när det gäller miljö, hälsa och produktsäkerhet.

Men internationellt samarbete är inte enkelt att åstadkomma. Men inte för att de övergripande ambitionerna hos olika länder kolliderar. I dag är sitter djävulen i detaljerna. Särintressen på marginalen värnar om sina förmåner. Företrädare för några tusen personer kämpar med näbbar och klor för någon liten subvention eller annan förmån som deras medlemmar byggt sina affärsmodeller kring. Och det finns hundratals sådan intressegrupper i ett modernt samhälle. För politiker är det tryggaste alltid att försvara den rådande ordningen.

Men den rådande ordningen är inte framtiden. I en värld där ingen kan tas för givet är dock institutionaliserat samarbete mellan demokratiska rättsstater ett av de säkraste valen. Får man sådant på plats ökar chanserna för att man sen kan sätta sig tillsammans och i lugn och ro hantera gränsvärden.