Slutdokumentet från Danang en kompromiss

Det är olyckligt att USA hamnar allt mer vid sidan av utvecklingen av den internationella handeln. Men det är tyvärr en oundviklig konsekvens av den nuvarande administrationens totala brist på insikter om hur handeln fungerar. 

APEC-mötet i Danang, Vietnam, avslutades i lördags.

Det gemensamma uttalandet om handel från mötet speglar krocken mellan Donald Trump och de andra ledarna för länderna kring Stilla Havet. Ambitionen om multilaterala handelsavtal var nedtonad.

Konflikten handlar alltså om synen på handelsavtal. APEC:s linje har sedan många år varit att försöka få till stånd multilaterala avtal; en grupp av länder enas om gemensamma regler för handel. Detta i brist på framsteg för ambitionen inom WTO-systemet att skapa samma regler för hela världen, vilket vore önskvärt men har visat sig mycket svårt. Förhandlingarna om detta, den så kallade Doha-rundan, har pågått i ett par decennier. Inte helt utan framsteg, men att det går långsamt är en underdrift.

Donald Trump å sin sida vill ha bilaterala avtal. Skälet är att USA har underskott i handelsbalansen mot vissa länder, men inte mot andra. Genom att göra separata avtal med enskilda länder tänker sig Trump att USA skall kunna använda sig storlek för att tvinga till sig ”rättvisa regler” för handel och därmed eliminera underskotten i handelsbalansen.

Detta kom fram under Trumps tal inför APEC. Han hade några viktiga poänger. Kina är inte den hygglige frihandlare man låtsas vara. Utländska företag som vill exportera eller etablera sig i Kina tvingas dela med sig av teknisk kunskap. Kina och många andra länder ägnar sig också åt industrispionage och struntar i intellektuella rättigheter.

Men en stor del av Trumps tal handlade om USA:s underskott i handelsbalansen, något han tror beror på valutamanipulation och orättvisa regler. Förutom att denna uppfattning är tvivelaktig är handelsunderskott inget problem.  Trump, och många i hans omgivning, är kvar på 1600-talet när det gäller ekonomisk teori.

USA köper mer från resten av världen än vad resten av världen köper från USA. Detta gäller inte minst Kina. Men skälet är helt enkelt att USA är ett av världens rikaste länder. Amerikanerna har råd att shoppa. Medan man i andra delar av världen jobbar för att spara och investera, jobbar amerikanerna för att leva loppan och konsumera.

Men vad händer när medborgare och företag i USA köper importprodukter? Andra länders medborgare och företag får dollar. Vad gör man med dollar? Svaret är enkelt. Investerar i USA. Möjligheterna är stora. Allt från att investera i den amerikanska statsskulden till fastigheter i NY eller aktier i amerikanska high tech-bolag, beroende på vad man tycker om risk och avkastning.

Amerikanernas dollar är i utlandet och vänder för att komma tillbaka som investeringar. Därför är underskott i handelsbalansen inget problem, något som dock verkar helt omöjligt att förklara för Trump.

Särskilt Kina har ett stort utflöde av valuta, beroende på att många kineser inte litar på sin egen regim. Kina är inte en rättsstat, man kan inte lita på offentlig statistik. Politiken är oförutsägbar. Därför investerar kineser med gott om pengar utomlands.

Läget förefaller vara att APEC-ländernas ledare inte direkt respekterar Trump, men ändå tvingas anpassa sig eftersom han är USA:s president. Samtidigt försöker många av dem gå vidare med TPP-avtalet utan USA. Amerikanerna står helt enkelt allt mer utanför möjligheterna att påverkar det internationella handelssystemet. Kinas betydelse växer i motsvarande mån.

Det är ett problem eftersom det är bättre att en demokratisk rättsstat håller i taktpinnen när det gäller internationella regelsystem, än att diktaturen Kina gör det.

 

 

 


Kategorier: Frihandel