Soppa på en spiklåda

Greenpeace publicerar i dag ett antal läckta dokument från TTIP-förhandlingarna. De påstås vara 14 av cirka 30 kapitel.

De flesta saknar dateringar men ett par är från 2015 och ett av dokumenten från mars 2016.

Greenpeace hävdar att dokumenten visar att TTIP-förhandlarna negligerar de krav på miljö, folkhälsa, produktsäkerhet och liknande som politikerna i EU:s regeringar och i EU-parlamentet har ställt.

Till att börja med är et ett gammal trick att publicera stora dokumentmassor och påstå att de stöder ens uppfattning. Ytterst få människor kommer att orka läsa igenom dokumenten för att se om Greenpeace har någon grund för sina påståenden. Man kokar så att säga inte soppan på en spik, utan på en hel spiklåda.

Organisationens tolkning bygger också på antagandet att det egentligen inte är en förhandling som sker, utan någon form av grupparbete för att skapa ett avtal som för medborgare och politiker bakom ljuset. Men på vems uppdrag skulle det arbetet ske, och hur tror förhandlarna att ett slutresultat skall kunna lotsas till ett politiskt godkännande om det strider mot den beställning som politikerna har givit?

Vid en snabb genomläsning visar sig skillnaderna vara exakt de förväntade. USA och EU har inte samma politiska önskemål. USA och EU är olika samhällen. De skiljer sig i både ideologi, metoder och attityd. Och självklart syns det i de läckta förhandlingsdokumenten. Inte minst för att förhandlingar bygger på att parterna börjar med  extrema positioner för att ha något att backa ifrån i förhandlingsprocessen; inte något man tror att man skall få.

Greenpeaces påstående att USA vill att EU skall överge den så kallade försiktighetsprincipen till förmån för USA:s mer vetenskapligt grundade beslutssystem bortser till exempel från att det inte är möjligt. TTIP-avtalet kan inte strida mot lagen och en sådan skrivning skulle aldrig godkännas.

Cecilia Malmström avfärdar det hela och kallar det en storm i ett vattenglas.

Av allt att döma har hon helt rätt i det.