Trots allt ljus i mörkret när det gäller frihandel

Det finns experter (eller ”experter”) som menar att TTIP är kört. Opinionen i USA, hållningen hos presidentkandidaterna och många toppolitiker är negativ.  Och stämningarna i EU är förvisso sådana att man inte direkt behöver ha skrivit sin avhandling om handelspolitik för att se en del problem.

Det är uppförsbacke för frihandelsavtal just nu. Milt talat.

Dock, inte för att förneka problemen, men det finns också positiva faktorer att ta med i ekvationen.

  • TTIP-förhandlingarna pågår med oförminskad hastighet.
  • TISA-förhandlingarna pågår med oförminskad hastighet.
  • CETA kommer sannolikt träda i kraft även om än det är oklart exakt hur.
  • I USA ligger TPP färdigt.

Det finns kort sagt intressen ”på insidan” som verkar för de stora handelsavtalen. Även näringslivet är en stark kraft som har intresse av förenklad handel. Det är viktigt eftersom näringslivet är en stark och legitim röst i samhällsdebatten. Man skall komma ihåg att de som lever för (och på) att kritisera globalisering, handel och ”storföretag” har mat, bostäder, kläderna på kroppen, sina älskade uppkopplade telefoner och datorer och kan resan runt till olika protestmöten enbart tack vare den globala industrikapitalismen. Utan den skulle de flesta av dem inte ens existera (något som sannolikt även gäller mig och de flesta jag känner).

Att Clinton (jag räknar med att hon vinner) bara skulle kunna hoppa av TPP i sista sekunden, ett avtal som USA varit ledande i att ta fram och som kostat åratal av förhandlingar, är förstås fullt möjligt. Hon har målat in sig ordentligt i hörnet de senaste månaderna. Men det är förenat med stora kostnader. Det kommer ta minst ett decennium att få igång en ny process, ett avhopp kommer att påverka andra internationella frågor och det drabbar flera av USA:s viktigaste internationella partners när det gäller ekonomi och säkerhetspolitik; Australien, Sydkorea, Japan, Kanada. Är det meningsfullt att föra långsiktiga förhandlingar med USA? Kan USA göra anspråk på att internationellt ledarskap om landets politiker inte kan leverera? Lita på att Clinton har många internationella agendor att driva som president där hon behöver sitt förtroendekapital.

Detsamma gäller TTIP även om de förhandlingarna inte kommit lika långt — man får vara bra optimistisk för att tro på ett färdigt avtal i år.

På EU-sidan gäller frågan snarast om EU:s ledare vill låta ytterligare ett projekt kollapsa. TTIP är en möjlighet att visa att EU kan åstadkomma resultat (TTIP är världshistoriens största och viktigaste handelsavtal) och gå framåt. Att dumpa TTIP skulle innebära ytterligare ett tecken på att EU:s ledare helt har förlorat förmågan att agera, och övergått till att reagera på yttre tryck från högljudda särintressen och politiska extremister.

Ett problem på EU-nivå är förstås att det inte finns något riktigt maktcentra i EU. Det är en medvetet skapad situation och på både gott och ont. Men just när det gäller internationella förhandlingar är det ett problem att det saknas någon som kan driva på processen. President Obama har varit i EU och talat om vikten av att TTIP blir av, men ryktet säger att det fanns en viss frustration över att det saknas någon att tala med som har ett avgörande inflytande.

Både när det gäller TPP och TTIP finns det starka krafter som vill se ett misslyckande. Ryssland och Kina står utanför en process som på sikt stabiliserar samarbetet mellan världens största och viktigaste demokratier — och som även bidrar till att dessa också stärker sin ställning ekonomiskt.

Det är symptomatiskt att TISA inte drabbas av särskilt mycket kritik och protester. TISA är nämligen ett avtal inom ramen för WTO och kommer vara öppet för alla WTO-medlemmar. Kina är på väg in i förhandlingarna och Ryssland är WTO-medlem. Skillnaden i motstånd stärker därmed misstankarna om att Ryssland ligger bakom mycket av protesterna mot TTIP. För den som följer ryska statens nyhetskanal Sputnik är det uppenbart att Ryssland är emot TTIP. Frågan är mer om Ryssland dessutom agerar genom ombud. Misstanken är inte långsökt med tanke på att Sovjet finansierade stora delar av den europeiska fredsrörelsen under kalla kriget. De har garanterat checklistan och kontaktuppgifterna kvar.

Som sagt. Det finns starkare skäl till pessimism än till optimism. Men det betyder definitivt inte att hoppet är ute.

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel