TTP och TTIP som del av Obamas master plan…

Alfred W. McCoy skriver i den engelska upplagan av Le Monde Diplomatique en sorts sammanfattning av Obamas presidentskap när det gäller geopolitik. McCoy är historieprofessor vid University of Wisconsin-Madison. Han är av allt att döma på vänsterkanten men skriver intressant.

”In ways that have eluded Washington pundits and policymakers, President Barack Obama is deploying a subtle geopolitical strategy that, if successful, might give Washington a fighting chance to extend its global hegemony deep into the twenty-first century. After six years of silent, sometimes secret preparations, the Obama White House has recently unveiled some bold diplomatic initiatives whose sum is nothing less than a tri-continental strategy to check Beijing’s rise. As these moves unfold, Obama is revealing himself as one of those rare grandmasters who appear every generation or two with an ability to go beyond mere foreign policy and play that ruthless global game called geopolitics.”

I den långa artikeln går McCoy igenom olika ämnesområden. Han uppfattar TPP och TTIP som centrala delar av Obamas strategi att binda ihop en rad asiatiska länder och EU under USA:s ledarskap och därigenom marginalisera Kina och Ryssland.

Artikeln lider av den vanliga konspirationsteoretiska ansatsen som kännetecknar USA:s vänster, bland annat har både TPP och TTIP en förhistoria som sträcker sig längre bak än Obamas presidentskap. McCoys uppfattningar om ISDS och internationell skiljedom är dessutom helt felaktig.

Men samtidigt är artikeln en intressant sammanfattning. Det är knappast kontroversiellt att det finns en önskan att knyta ihop världens demokratiska stater i olika samarbeten — varav handel är ett. Konsekvensen blir att exempelvis Kina och Ryssland relativt sett tappar i inflytande.

Om detta är önskvärt eller inte är en ideologisk fråga, men ur EU:s perspektiv är det naturligtvis önskvärt om den internationella handeln styrs av villkor som sätts av demokratier snarare än diktaturstater med relativt aggressiv agenda.

Mot den mer utvecklade konspirationsteorin talar för övrigt att USA är en stark pådrivare när det gäller WTO:s försök att skapa ett globalt handelsavtal — ett sammanhang där USA inte skulle få samma starka roll. Att WTO-förhandlingarna tar oändligt med tid är inte USA:s fel.