Två rapporter av varierande seriositet…

TTIP-motståndarna mobiliserar och argumenten blir allt märkligare. Nyligen har det kommit två rapporter som är kritiska till TTIP.

Om vi börjar med den mer seriösa är det en rapport från Global Development and Environment Institute knutet till Tufts University som har kommit fram till att EU kommer att förlora både tillväxt, jobb, löner, export och skatteintäkter som ett resultat av TTIP-avtalet. Rapporten menar som är skriven av ekonomen Jeronim Capaldo hävdar att de ekonomiska konsekvenserna av TTIP för EU:s del skulle bli negativa.

Enligt EU-kommissionens beräkningar skulle ett frihandelsavtal med USA årligen inbringa motsvarande 1 1000 miljarder kronor till den europeiska ekonomin.

Förutom kommissionens rapport finns det tre övriga ledande uppskattningarna av konsekvenserna av frihandelsavtalet. De baserar sig på en modell vid namn Computable General Equilibrium, CGE. De kommer alla fyra fram till liknande slutsatser.

Capaldo menar i sin rapport att CGE-modellens största problem är att den förutsätter att löntagare i sektorer som konkurreras ut på grund av den ökade konkurrensen som ett frihandelsavtal väntas medföra kan gå till mer framgångsrika branscher.

“Med detta antagande kan en person som jobbar vid löpande bandet i en bilfabrik direkt ta ett nytt jobb hos ett mjukvaruföretag så länge hennes lön är tillräckligt låg.”, skriver Jeronim Capaldo och tillägger att detta sällan varit fallet i verkligheten.

Med FN:s Global Policy Model som utgångspunkt blir istället utfallet av frihandelsavtalet betydligt sämre för Europa. Bland annat beräknas närmare 600 000 arbetstillfällen försvinna i EU-länderna.

Men Henrik Isakson, nationalekonom och chef för enheten för handel och tekniska regler på statliga Kommerskollegium, ställer sig dock skeptisk till rapportens slutsatser.

Isakson menar i en artikel på Europaportalen att det är svårt att säga något om rapporten slutsatser. Den säger nästan ingenting om hur man kommer fram till siffrorna. Isakson menar att det inte inte riktigt känns som en vetenskaplig rapport.

Isakson ser förvisso goda skäl till att kritisera CGE-modellen men ifrågasätter relevansen för att använda FN-modellen till att analysera TTIP. Beräkningsmodellen har han inte hört talas om i detta sammanhang tidigare.

Osäkerheten är stor. Förespråkar säger att jobben kommer öka, medan motståndarna snarare tror att jobbeffekten är överdriven. Henrik Isakson känner dock inte till några studier som tittat på sysselsättningseffekter av TTIP. Slutsatsen är bara att vissa jobb slås ut medan andra tillkommer.

Han påpekar att alla analyser kring handelsavtals effekter lider av mer eller mindre stora mått av osäkerhet. Det saknas tillräckligt med tillförlitlig statistik. Om ingångsvärdena inte är tillförlitliga kan inte heller resultatet vara det.

Slutsatsen är att den här typen av rapporter präglas helt och hållet av avsändarens bedömningar och i värsta fall av att det finns en politisk ambition bakom. På båda sidor finns det en tendens att önsketänka.

Men det betyder knappast att vi inte vet något om hur handel påverkar oss. Den erfarenhetsmässiga kunskapen som säger att handel är bra för den ekonomiska utvecklingen är massiv. Länder med liten handel är fattiga, länder med stor handel är rika. Alla länder gynnas av delta på den globala marknaden. Det finns inga exempel på länder som satsat på slutenhet och självförsörjning och uppnått det som protektionisterna säger sig vilja uppnå: full sysselsättning, bra arbetsförhållanden och god miljö.

En annan sak vi vet säkert är att den generella prisnivån faller när ett land öppnar sig för handel. Om lönerna i snitt faller en procent, medan levnadsomkostnaderna faller två, gör man ändå en välfärdsvinst. Högre arbetslöshet som ett resultat av omställning är tillfällig, medan lägre priser och högre tillväxt är permanenta vinster.

Om Tufts University´s rapport var seriös (men kan ifrågasättas) gäller detta knappast den rapport som Arena Idé har översatt till svenska och kommer presentera den 27 november på ett seminarium hos fackförbundet Vision.

Författare är John Hilary, chef för en vänsterinriktad tankesmedja, och den är ursprungligen skriven för Rosa Luxenburg Fundation. Redan titeln avslöjar inriktningen:

”Det transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar – Ett avtal för avreglering, ett angrepp på jobben och ett slut på demokratin”.

Den enda skillnaden mellan rapporten och en vanlig pamflett är att pamfletter sällan är 30 sidor långa.

Det finns kritik och det finns kritik. Jag är den första att kritisera delar av vad EU ägnar sig åt. Jag tycker den slutenhet och det hemlighetsmakeri som fortfarande finns är både stötande och ibland löjeväckande. Den politiska traditionen från de nordiska länderna och England är för svag. Frankrike, Italien, Benelux och Tyskland för stark.  Risken är uppenbar att EU går ner sig i regleringar, centralism och rigida enhetslösningar som kväver Europas styrka: mångfalden, den institutionella konkurrensen och kreativiteten.

Men därifrån är det ett ganska långt steg till att uppfatta EU som styrt av utomjordingar med ambition att skapa en byråkrat-kapitalistisk diktatur i maskopi med amerikanska multinationella företag. Det är en kort (och en aning tillspetsad) sammanfattning av Hilarys rapport.

Han beskriver ett parallelluniversum där allt är hemligt och ingen får veta någonting. De som förhandlar är dessutom uppenbarligen människor som saknar makar, barn, föräldrar, övrig släkt och vänner och inte heller tänker sig att någonsin arbeta med något annat eller gå i pension. Därför är de fullt beredda att utan att blinka gå storföretagens ärenden för att avskaffa miljöregler, fackliga rättigheter, offentlig tjänsteproduktion och demokrati.

Exakt varför dessa människor vill förvandla EU till ett helvete på jorden för att göra amerikanska aktieägare (till stor del pensionsstiftelser) glada är oklart. Får de feta mutor? Är tjänstemännen som kollektiv psykopater?

Politikerna som till sist skall besluta om allt detta hålls i okunskap och accepterar det. Inte ens de amerikanska delstaterna får veta något och accepterar detta tigande. Och amerikanska senatorer och kongressmän — erkänt konflikträdda och inkompetenta — sitter tysta när demokratin och alla välsignelsebringande regleringar avskaffas.

Samma sak i EU.

Vad man till sist undrar är varför detta seismiska skifte sker just nu?

Hittills har ju politikerna i EU, och i nästan lika hög grad USA, älskat sin makt.

Allt som är lönsamt beskattas, och det mesta som inte är lönsamt subventioneras. Snart är det omöjligt att ta sig ett bloss om man inte är godsherre. Bensinen är beskattad med hundratals procent. Tyskarna lägger ner sin kärnkraft (eller försöker i vilket fall, de flesta verk går fortfarande).

Politikerna har kort sagt ett järngrepp över samhället.

Men nu accepterar de uppenbarligen en process där allt detta kommer gå om intet och världen styras från Exon och Monsantos huvudkontor.

Hela konspirationen bygger dessutom på ett verktyg: TTIP-avtalet där hela den planmässiga kollapsen av välfärd, rättsstat och civilisation finns inbyggd.

Två frågor:

1. Skall vi tro på detta?

2. Har personerna bakom Arena Idé helt och hållet har tappat greppet?

 

 

 

 

 


Kategorier: EU, TTIP