Tvåhundra år av komparativa fördelar

Nästa månad är det det tvåhundra år sedan David Ricardos On the Principles of Political Economy and Taxation publicerades.

Den kom alltså drygt 40 år efter Adam Smiths Wealth of Nations och räknas som den andra banbrytande boken om ekonomi på det engelska språket.

Till skillnad från Adam Smith var Ricardo var inte akademiker utan affärsman. Han blev snuskigt rik genom att spekulera i värdepapper på Londonbörsen vid tiden för Napoleonkrigen. Bland annat lär han ha fått veta ganska tidigt om utgången av slaget vid Waterloo och sålt en del av sina engelska statspapper, vilket fick andra att göra det samma och priserna att falla. Då köpte Ricardo snabbt en stor mängd av obligationerna lagom till kunskapen om att slaget vunnits av bland annat britterna blev allmän och obligationerna återigen gick upp.

Han köpte sig också en plats som parlamentsledamot vilket på den tiden var normalt och lär ha lämnat efter sig motsvarande en halv miljard i dagens penningvärde. Om en ekonom skall bedömas efter sin egen framgång på marknaderna torde Ricardo ligga bra till.

I likhet med Adam Smith var han lidelsefullt intresserad av att studera har ekonomin fungerade i verkligheten. Som frihandelsvän såg han hur de protektionistiska argumenten alltid hade sin rot i olika gruppers egenintressen.

Ricardo hade inte Smiths talang för skrivande, men med hjälp av sin vän James Mill (John Stewart Mills pappa) utvecklade han teorin om komparativa fördelar. Det var ytterligare en insikt jämfört med Adam Smith och fungerar än i dag som ett av de starkaste argumenten för frihandel.

Innan dess var ett viktigt argument för frihandel att olika länder är bäst på olika produkter. Om britterna gör kläde bättre än portugiserna men är ganska usla på att odla vin, medan de senare är bättre på att odla vin men ganska dåliga på kläde, bör britterna specialisera sig på ylle och portugiserna på vin. Sen byter de vin mot kläde. Båda länderna får det bättre.

Men varför skall ett land som är bättre än andra länder på allt handla? Vore det inte förnuftigt av britterna att försöka bli bättre än portugiserna även på vinproduktion (genom tullar och subventioner kan den brittiska vinindustrin växa sig stark!) och därmed slippa köpa något från utlandet? Då kunde man bli självförsörjande och samla rikedom hemma istället för att betala pengar för importvaror? Den uppmärksamme känner igen Trumps om tal “trade deficit” här — att det är ett problem att importera mycket.

Här har vi som så ofta ett argument som låter fullständigt självklart. Det sunda förnuftet säger att det är bra att vara bäst på allt och slippa vara beroende. Handelsmän genom historien har förmodligen ofta hållit med om detta, men agerat helt annorlunda utan att riktigt inse det.

En konsekvens av den föreställningen är också att ett land som inte är bäst på något ingenting har att vinna på handel. De blir bara utnyttjade eftersom de är svaga. Det argumentet finns kvar i hos moderna vänsterteoretiker som varnar för “globaliseringen” och att världshandeln suger ut fattiga länder.

(Här är det på sin plats med en liten utvikning. Världsbanken och Internationella valutafonden (FN-organ) rekommenderar nästan alltid frihandel. Det gör de rätt i. Däremot ger de även andra policyrekommendationer av ibland mer tvivelaktigt värde och som dessutom inte alltid följs av de länder som får lån och stöd. Ibland blir resultatet av dessa institutioners inblandning inte superbra, men det är då inte just frihandeln som är den problematiska rekommendationen. Kritiker mot globalisering brukar gärna kritisera IMF:s och Världsbankens entusiasm för frihandel samtidigt som de undviker att nämna FN-kopplingen och försöka ge intryck av det handlar om någon form av råkapitalistiska organ som driver en nyliberal agenda till varje pris.)

Men Ricardo kom på att länder inte behöver vara bäst på allt eller ens något för att dra nytta av internationell handel.

Det är den insikten som formuleras som teorin om komparativa fördelar.

Det intressant är inte hur mycket av en vara som kan produceras i ett land med en viss mängd resurser, utan hur mycket av någon annan vara som skulle kunna produceras med de resurserna.

Ricardos exempel är klassiskt. Portugiserna kan producera både mer vin och mer kläde än vad britterna kan. Men det betyder också att om de producerar mer vin, kommer den kunna producera mindre kläde — och tvärt om. Det intressanta är enligt Ricardo inte hur mycket länderna kan producera, utan hur mycket extra vin de kan producera om de avstår från att producerar en viss mängd kläde.

Om exempelvis ett extra kilo kläde för portugiserna innebär att man producerar fyra liter mindre vin, medan britterna bara försakar två liter vin för samma mängd kläde, är britternas kostnad för att producera kläde lägre än portugisernas (att britterna är usla på båda produkterna spelar alltså ingen roll).

Så om britterna säljer ett kilo kläde till portugiserna för tre liter vin är båda länderna vinnare. Britterna får tre liter vin (en liter mer än om de skulle ha gjort det själva istället för att göra det kläde de sålde till portugiserna) medan portugiserna bara behöver betala tre liter vin för klädet (som annars skulle ha kostat dem fyra liter vin i utebliven produktion).

Båda länderna vinner alltså på att byta med varandra. Vilket land som har högst produktivitet spelar ingen roll. Självklart är det land som har lägst produktivitet i sin ekonomi det fattigare landet, men det vinner ändå på att byta eftersom de då använder sina begränsade resurser bättre.

Det är en insikt väl värd att fira tvåhundraårsminnet av!