USA:s stålindustri lever och frodas

Trump motiverar USA:s ståltullar med att stålindustrin är hotad och att den är nödvändig för nationens säkerhet. Men det stämmer inte. Stålindustrin är i gott skick.

I fredags införde USA tullar på stål och aluminium.

EU hotar med egna tullar som motåtgärd och alla G7-länder utom USA deklarerar att de är ”oroade och besvikna” över USA:s agerande. Det blir med andra ord inte en särskilt munter skara som Donald Trump möter i Kanada den 8 juni då G7 har sitt toppmöte.

Trump har två motiveringar för sin politik. Den ena är att USA har ett stort underskott i sin handelsbalans mot omvärlden. Den andra motiveringen är att stålindustrin i USA är hotad av billigt stål från Kina. Utan egen stålindustri går det knappast att klara ett krig.

Trump trycker hårt på detta eftersom det är motiveringen att använda artikel 232 i WTO:s stadga som säger att nationell säkerhet är ett legitimt skäl för skyddsåtgärder.

Trump har twittrat att ”We must protect our country and our workers. Our steel industry is in bad shape. IF YOU DON’T HAVE STEEL, YOU DON’T HAVE A COUNTRY!”

Den senare premissen stämmer förmodligen. Stål är absolut nödvändigt, om inte för att ha ett land, men väl för krigföring.

Men hur är det med den första premissen? Är USA:s stålindustri ”in bad shape”?

Svaret är att den första premissen är helt och hållet fel.

70 procent av USA:s totala stålbehov täcks av den inhemska produktionen. Med tanke på att bara cirka 3 procent av stålet används i försvarsindustrin är det fullständigt osannolikt att USA:s försvarsförmåga hänger på ytterligare självförsörjningsgrad.

Men Trump kan ju ha rätt på lång sikt. Om USA:s stålindustri är på väg att försvinna kanske det uppstår en kritisk situation om 20, 30 eller 50 år? När det gäller nationell säkerhet är de tidsperspektiven fullt relevanta.

Nej, så illa verkar det inte vara. Produktionen av inhemskt stål ligger relativt konstant de senaste decennierna och har till och med ökat lite sedan 2010.

Industrin tjänade 2,8 miljarder dollar och det har skapats 8000 jobb de senaste åren. Detta trots att dagens stålverk är små och hypereffektiva.

Men skulle jobben inom stålindustrin komma tillbaka till 50-talsnivåer bara Trump lyckades pressa kineserna att förvandla sitt land till en perfekt marknadsekonomisk aktör utan några subventioner eller manipulerad valuta?

Knappast. På 80-talet behövdes 10 mantimmar för att producera ett ton stål. Idag ligger siffran på drygt en timme. Moderna stålverk är små och tar stora delar av sin råvara från återvunnen metall. Det handlar bara i liten utsträckning om att lassa in järnmalm och kol i ena ändan av en jätteanläggning med tusentals anställda och få ut stål ur den andra.

Det är därför antalet anställda har minskat från 650 000 på 50-talet till drygt 140 000 i dag.

Stålindustrin har faktiskt inte minskat antalet anställda i samma takt som själva kärnverksamheten har blivit effektivare. Det är förstås inget problem i sig. Gissningsvis har de anställda i dag renare, hälsosammare och bättre betalda jobb.

Det hör till saken att stålindustrin har varit mer skyddad än någon annan industri i USA de senaste 25 åren. 90 procent av stålimporten från Kina till USA är redan påverkad av olika typer av handelshinder. Här har men möjligen ett argument för att skydda en industri: hade stålindustrin funnits kvar utan tullar? Gissningsvis, det finns få länder som inte har egen stålproduktion. I Sverige har vi 13 anläggningar som producerar järn och stål. Exportandelen är kring 90 procent. Och Sverige kan knappast anklagas för att vara ett land med låga löner och kostnader.

Med andra ord försöker Trump att lösa ett icke-problem genom att starta ett handelskrig som kommer att kosta miljarder dollar för konsumenter och företag i USA och resten av världen. Till det kommer att USA:s agerande försvårar för EU och andra länder att hantera Kina när det gäller sådant som intellektuella rättigheter, tekniköverföring och problematiska direktinvesteringar i strategiska resurser.

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel