Vad har Sverker Gustavsson emot likhet inför lagen?

Om man skulle bemöta alla missförstånd (medvetna eller omedvetna) i debatten när det gäller frihandel skulle man inte ha tid att göra annat. Det är dessutom inte särskilt bra opinionsbildning att vara allt för upptagen av motståndarnas argumentation. Det viktigaste skälet för frihandel är att handel gör det bättre för alla, inte att motståndarnas argument bygger på olika typer av missförstånd.

Men även om man är restriktiv med bemötanden dyker det regelbundet upp artiklar som på grund av sin placering eller att de har författare med viss auktoritet måste bemötas.

Artikeln Handelsavtalet hjälper inte migrantarbetarna som SvD publicerade den 3 januari uppfyller båda dessa kriterier. Författarna är Sverker Gustavsson, professor i statskunskap, och Ingemar Lindberg, jurist och “tidigare LO-utredare” (vad det nu betyder?). Sverker Gustavsson är  dessutom socialdemokrat och fd statssekreterare.

Artikelns huvudtema är att frihandelsavtal, exempelvis TTIP mellan EU och USA, inte syftar till ökad handel, utan “etablerar en maktordning och inskränker demokratins räckvidd”.

Exemplet författarna använder för att stödja detta påstående är situationen för de utländska arbetare som bygger fotbollsarenorna i Qatar inför VM 2022.

“Qatars fotbollsarenor och hotell ska färdigställas inför fotbolls-VM 2022. Tusentals byggnadsarbetare lockas dit. Migranterna är ofta skuldsatta och jobbar för svältlöner samt utsätts för hot och trakasserier. Qatars regering förbjuder dem att bilda fackföreningar. Det får bara landets egna medborgare göra. Ger de internationella handelsavtalen dessa migranter något skydd? Kan de kräva skadestånd för den uppenbara diskriminering som de utsätts för?”

På denna fråga måste man nog svara ett enkelt “nej”. Internationella handelsavtal har sina begränsningar. De hjälper inte heller mot kvinnoförtrycket i Saudiarabien eller att folk dör i hjärtinfarkt i Australien.

Frihandelsavtal syftar bara till att underlätta handel mellan länder genom att ta bort tullar och kvoter, harmonisera standarder och produktregler och i övrigt förhindra att stater diskriminerar utländska produkter genom olika typer av selektiv lagstiftning. Men när det gäller detta syfte är frihandelsavtal generellt sett framgångsrika.

Att det kan finnas goda skäl att försöka förbättra villkoren för arbetskraft i utvecklingsländer eller diktaturstater är helt riktigt. I Qatar är bristen på kollektivavtal bara ett av problemen. Emiren bestämmer allt, och om det förekommer slaveri är nog snarast en fråga om finlir med definitionerna. Sverige och EU har ett stort ansvar att i olika sammanhang arbeta för mänskliga rättigheter.

Men vad detta överhuvud taget har med frihandelsavtal mellan EU och USA eller andra demokratiska rättsstater är helt obegripligt? Att Doharundan startad vid WTO:s fjärde ministermöte i november 2001 i Doha, Qatar, får nog mest ses som en kuriositet i sammanhanget.

Författarna är också offer för en konspirationsteori som annars bara återfinns inom extremvänstern:

“De internationella handelsavtalen – som det som nu förhandlas mellan EU och USA – sägs handla om ”frihandel”. Det är en förskönande omskrivning som tjänar till att dölja det egentliga innehållet. Sanningen är att avtalen etablerar en maktordning och inskränker demokratins räckvidd. Utländska investerare skyddas genom kraftfulla skadestånd om de utsätts för diskriminerande inskränkningar av sina möjligheter till vinst. Arbetarnas rättigheter saknar däremot verksamma sanktioner. Avtalen befäster en över- och underordning mellan skyddsvärda och icke-skyddsvärda intressen. “

Även detta är ett i allt väsentligt felaktigt påstående. Ja, utländska investerare får ett skydd mot att diskrimineras eller utsättas för till exempel expropriation. Men det handlar inte om “möjligheterna till vinst”. Ingen är i något avtal garanterad att göra vinst. Däremot får stater inte expropriera utländska investeringar, diskriminera utländska företag i till exempel upphandlingar eller bara bryta ingångna avtal. Men att staten inte bara får roffa åt sig egendom, eller strunta i avtal den ingått, är en hörnsten i alla demokratiska, civiliserade samhällen. Det är knappast en inskränkning i demokratin.

Sanningen är ju att dessa regler redan gäller inhemskt ägda företag i alla stater inom EU. Handels- och investeringsavtalen garanterar bara att de också gäller företag vars ägare finns i något annat land. Utländskt ägda företag ges inga särskilda förmåner eller rättigheter. Arbetsmarknadspolitiken påverkas överhuvud taget inte.

Exakt vad har Sverker Gustavsson emot likhet inför lagen?


Kategorier: Frihandel, EU