Välstånd och individuell frihet är frihandelns viktigaste konsekvenser

“Free trade, one of the greatest blessings which a government can confer on a people, is in almost every country unpopular.” 

Lord Macaulay, brittisk poet, historiker och parlamentsledamot, 1824. 

Vid den tiden, snart 200 år sedan, levde de flesta på ungefär tre dollar om dagen. Det betyder att man håller sig vid liv med viss marginal. En person från järnåldern, 800 år tidigare, skulle i allt väsentligt ha känt igen sig i det tidiga 1800-talets England.

Sedan dess har välståndet ökat med ungefär 3000 procent.

Till stor det beror detta på frihandeln som ideologiskt ideal i kombination med ångmaskinen som möjliggjorde järnvägen och sjötransporter i stor skala. De tekniska och vetenskapliga landvinningarna samverkade med allt större marknader som medgav massproduktion. Priserna blev lägre, men volymerna och därmed intäkterna större vilket gav underlag för allt större investeringar i utvecklingen av produkter och produktionsmetoder. Och så vidare. Andra institutionella uppfinningar som aktiebolaget, rättssäkerhet och liknade spelade en viktig roll, men den internationella handelns betydelse är svår att överskatta.

I dagarna har det kommit en mycket intressant rapport från Competitive Enterprise Institute om de etiska och ekonomiska argumenten för frihandel.

Meningen är att ge en motvikt till dagens debatt där handeln just nu ses som en fråga om nationell makt och prestige snarare än en fråga om individuell frihet och välstånd.

”Many politicians around the world—not least the President of the United States—talk of trade as an exercise in national power. It is a game in which there are winners and losers, and it is important for national well-being that their nation comes out the winner. Indeed, this appears to be the thinking behind China’s trade policy, which has helped destabilize the global trade system by its bad actions.

The current malaise in world trade is generally driven by the mistaken belief that exports are preferable to imports, and that the manufacturing of goods for export should hold a protected position in a nation’s economy. In fact, we only export to pay for the imports, which are things we either cannot get domestically or cannot produce domestically at a cost that affords the most efficient use of our scarce resources. The mistaken belief, which is called mercantilism, is harmful as it restricts individual liberty and causes the misallocation of economic resources.

Yet it also the case that trade is used as a policy tool by governments supposedly friendly to free trade. The recent EU-Japan trade deal, for instance, is to be commended for reducing many tariffs, but is being used to cement bad ideas like the precautionary principle in Japanese regulation, and includes commitments to things like the Paris Climate Agreement, which come with their own costs. This approach to trade deals leads to them being extremely long and complicated, weighed down with provisions unrelated to trade, and vulnerable to manipulation by special interests.

It is our contention that trade does not occur between nations, but between individuals, and that barriers to individuals pursuing their own peaceful exchanges should be as low as possible. We should therefore reject both mercantilism and policy-driven trade deals in favor of genuine free trade.”