Varför är frihandel bra — det ekonomiska svaret

Det finns flera skäl till att frihandel är bättre än någon form av reglerad handel. Ett skäl är att frihandel ökar det materiella välståndet. 

I dag tar vi det ekonomiska svaret och nästa vecka det filosofiska.

Frihandelsfrågorna var nästan helt frånvarande i det svenska valet. Det är ur en synpunkt rimligt eftersom det finns en bred samsyn bland svenska partier om att frihandel är bra, samt att handelspolitiken hanteras av EU.  De olika turerna kring i Trumps handelskrig med Kina och EU fortsätter. Detta är mycket intressant men knappast meningsfullt att kommentera löpande.

Det kan därför vara på sin plats att återgå till frågan om varför frihandel är önskvärt?

Frihandel är bra för att det gör alla inblandade rikare.

Men är det så, och varför?

Om vi börjar med handel mellan människor finns det flera skäl till att välståndet ökar.

  1. Om man har överskott av något kan man använda överskottet och byta till sig något man har underskott av.
  2. Specialisering ger effektivitet. Den som kan byta på en marknad kan specialisera sig genom att tillverka en produkt och byta till sig andra produkter.
  3. Ju fler som specialiserar sig desto större effektivitet. Exempelvis är skomakaren specialist på att göra skor. Men han använder produkter från andra specialister som garvar skinn, tillverkar tråd, gummisulor, öljetter, skosnören, spännen. Den som garvar skinnet får det från slaktaren, som i sin tur fått djuret från bonden. Den som tillverkar spännen och öljetter är en del i en värdekedja som börjar i gruvan där man utvinner malm, fabriken som förädlar malmen till stål. Tillverkaren av gummisulor är en del av värdekedja som börjar på gummiplantagen och via kemiska fabriker där man tar fram gummi som passar till skosulor.

I den process som beskrivs ovan ingår tusentals människor som inte känner eller ens bryr sig om varandra. I gruvan finns dessutom maskiner som tillverkas på annat håll, av människor som behöver bo och äta och därför har bostäder tillverkade av andra människor och äter mat tillverkad och distribuerad av ytterligare andra människor. Även i en enkel produkt som ett par skor är förmodligen tiotusentals människor delar av produktionsprocessen, i en dator eller en bil eller ett flygplan handlar det om miljoner.

När det gäller skorna kunde de en gång tillverkas av en person på en gård. Den personen klarade alla delar av processen från att föda upp och slakta djuret, bereda skinnet, skära till, sy, pligga och alla andra moment som var nödvändiga för att få fram ett par dojjor. Det paradoxala är att vi som lever i ett “kunskapssamhälle” ofta kan betydligt mindre än en järnåldersbonde. Men det är också vitsen med ett kunskapssamhälle. Kunskapen finns spridd på miljoner individer och manifesteras i samhällsinstitutioner, infrastruktur och tekniska system. Marknadsekonomin får allt att fungera, och den bygger i sin tur på en politisk maktstruktur som upprätthåller lag, ordning och rättsstat så att vi kan vara trygga och lita på att avtal gäller.

Var och en av oss behöver inte kunna så mycket eftersom vi utan att anstränga oss eller ens tänka på det drar nytta av kunskapen hos miljoner andra individer, i många fall även sådana som inte ens längre existerar. Den dator den här bloggposten skrivs på bygger på decennier av utveckling och många av dem som deltagit har garanterat hunnit avlida. Men den kunskap de har lever kvar i datorn så att jag kan använda den — utan att kunna ett dugg om datorer.

Specialisering innebär inte bara att investeringar i kunskap används effektivare, utan även att produktionskapital används bättre. Det är smartare att en maskin går dygnet runt för att tillfredsställa efterfrågan på en produkt, än att två maskiner (dubbla investeringskostnaden) går halva dygnet och står still halva dygnet.

Att dela upp arbetet för att kunna öka specialiseringen förefaller närmast självklart förnuftigt. Vi vet genom egen erfarenhet att man blir bättre på något man gör mycket och kan koncentrera sig på. Men det finns ett annat fenomen som inträder vid arbetsdelning och som inte är lika lätt att se, nämligen lagen om komparativa fördelar.

För att illustrera den tar vi ett annat exempel:

X är advokat. Han debiterar 4000 kronor timmen för sitt arbete.

Han har en man, Y, anställd som städar kontoret för 500 kronor timmen.

Saken är den att advokat X är snabb och effektiv i allt han företar sig. Även på att städa. Han städar dubbelt så snabbt som Y som är anställd för att städa.

Borde därför advokat X sparka Y och börja städa själv?

Svaret är förstås nej. Om Y städar åtta timmar kostar det X 4000 kronor. Om X gör det jobbet sparar han alltså 400o kronor, men trots sin effektivitet tar det honom ändå fyra timmar, tid då han skulle kunna ha tjänat 16 000 kronor på att arbeta för sina klienter i advokatbyrån. Att städa själv skulle alltså inte spara X 4000 utan kosta honom 12 000 (16 000 – 4 000).

Både X och Y tjänar alltså på att samarbeta. Inte för att de båda gör det de är bäst på, utan för att båda gör det de är relativt sett minst dåliga på.

För att förtydliga.

X är bättre på att städa än Y, men han är ännu bättre på att vara advokat (relativt sett minst dålig).

Y är sämre på att städa än X, men han är helt värdelös som advokat (han är alltså relativt sett minst dålig på att städa).

Varför är det här viktigt?

Jo, därför att man kan intuitivt tro att att på en marknad konkurrerar man och bara den som är bäst har glädje av att konkurrera. Den tanken kommer från att när vi tänker på “marknad” tänker vi på “konkurrens” och då tänker vi på “tävling”. Och i en “tävling” finns det bara en “vinnare”.

Men tack vare lagen om komparativa fördelar har alla glädje av att samarbeta på marknaden — även de som är dåliga på allt. Vilket är enkelt att bevisa genom att titta på sig själv eller sin bekantskapskrets. De flesta av oss är inte bäst på något, och hälften av oss är definitionsmässigt medelmåttor eller sämre på ungefär hälften av det vi gör. Men i en väl fungerande modern marknadsekonomi har den flesta av oss mycket bra, bra eller i vilket fall en dräglig tillvaro trots att vi inte excellerar på något område.

Överhuvud taget präglas marknader av samarbete i högre utsträckning är av konkurrens. Konkurrenssituationen inskränker sig till kamp om kunder, förhandlingar om pris med flera anbudsgivare och liknande som motsvarar några procent av verksamheten. När den delen av processen är avklarad vidtar i allmänhet samarbete som ofta sträcker sig över lång tid.

Vad har detta med frihandel att göra?

Svaret är att egentligen är det aldrig länder som handlar med varandra. Det är individer — oftast i form av de formella samarbeten vi kallar “företag” — som handlar med varandra. Resonemanget om advokat X och hans städare Y kan direkt överföras till företag eller nationer. Det är anledningen till att lågt utvecklade länder som inte är bra på någonting jämfört med en mycket utvecklad nation ändå har nytta av att delta i handel med utvecklade nationer.

Ju större marknader desto mer kan företag dra nytta av specialisering, stordrift och arbetsdelning. Det är därför städer alltid har varit centrum för tillväxt och välstånd. När många människor samlas på en liten yta kan de samarbeta effektivt genom att utnyttja dessa tre faktorer. Den begränsande faktorn fram till 1800-talet var att transporter var dyra, långsamma och opålitliga. Detsamma gällde kommunikation. Brev rörde sig snabbare än varor, men i praktiken aldrig snabbare än en häst kunde springa.

Men på 1800-talet kom ångmaskinen, järnvägen och skepp med stålskrov. Transporter blev snabbare, billigare och pålitligare. Telegrafen gjorde att meddelanden kunde skickas över kontinenter inom några minuter eller timmar. Förhandlingar mellan företagare i olika länder kunde genomföras inom loppet av ett par dagar.

Plötsligt växte enorma marknader fram. Och inte bara i meningen avsättningsmöjligheter för produkter, utan också i meningen möjligheter till samarbete. Råvaror blev billigare, specialiserade underleverantörer kunde hittas i andra länder, standardiserade komponenter kunde tillverkas i miljoner för distribution över hela världen.

Specialisering, stordrift, arbetsdelning var en viktig del av den industriella revolutionen. Självklart finns det en rad andra faktorer, men de ingår inte i denna bloggs område.

Och detta har bara fortsatt. I dag bygger alla mer avancerade produkter på tusentals underleverantörer över hela världen och utvecklingskostnader som kräver globala marknader. Transporter är nästan gratis tack vare moderna containerfartyg.

För att kunna utnyttja kraften i denna utveckling gäller det att politikerna inte sätter käppar i hjulet genom tullar, kvoter, avvikande nationella standarder eller privilegier till inhemska företag.

Det gör att marknaderna krymper och specialisering, stordriftsfördelar och arbetsdelning minskar. Då minskar också det materiella välståndet.

Det är därför frihandeln är så viktig för välståndsutvecklingen.


Taggar:
Kategorier: Frihandel