Varför finns det kvar handelshinder?

Handelshinder kommer till och upprätthålls eftersom vinsterna är koncentrerade medan de betydligt större förlusterna är spridda över mycket stora delar av befolkningen. 

Varför finns det handelshinder som tullar, kvoter eller olika regleringar — skräddarsydda för att gynna inhemska producenter — trots att alla förlorar på dem?

Frågan är intressant för att svaret belyser en rad andra fenomen som industrisubventioner och olika former av stöd till verksamheter som helt saknar demokratiskt stöd — åtminstone i den mening att den absoluta majoriteten av medborgarna inte ens vet att den skattesubventionerade verksamheten existerar, och än mindre skulle efterfråga eller komma på den.

Det handlar om att vinsterna av handelshinder är koncentrerade medan kostnaderna är spridda och kanske till och med osynliga.

Ett påhittat exempel för att förklara dynamiken:

Låt oss säga att en person startade en fond för sitt uppehälle och kunde få varje skattebetalar att betala en krona per år till fonden. Då skulle han årligen dra in kring fem millar utan att arbeta. För de pengarna skulle han kunna hyra lobbyister och övertyga politikerna — kanske med hjälp av attraktiva förmåner — om att fonden måste få finnas kvar.

Däremot skulle ingen enskild skattebetalare orka bry sig om att kämpa emot utgiften. Vem engagerar sig för att spara åtta öre i månaden?

I princip är det så handelshinder fungerar. Enskilda företag eller branscher tjänar ganska bra på tullarna, medan kostnaderna sprids över stora grupper av konsumenter genom högre priser. Den samhällsekonomiska kostnaden för att resurserna används ineffektivt syns kanske inte alls. De som skulle starta och arbeta på framtida företag om handelshindren inte existerade vet inte ens om det.

Med andra ord finns det företag med stora resurser och identifierbara delar av befolkningen som jobbar på dessa företag, vilka alla är beredde att kämpa hårt för att behålla och utöka just de handelshinder de har nytta av. Att stå emot dessa lobbyister och utmana väljargrupperna är för en politiker oerhört svårt. Att bemöta oroliga människor med principiella argument om näringsfrihet eller påståenden om generell samhällsekonomisk nytta är närmast omöjligt.

Under de stora frihandelsstriderna på 1800-talet var detta uppenbart och skadligt. Tullarna gällde spannmål och existerade för att hålla priserna uppe. Det var då lätt att identifiera godsägarna som blev rika på tullarna, och den stora massan som drabbades genom höga matpriser med åtföljande svält.

I dag är det förstås svårare eftersom handelshindren är relativt små och man i stora delar av världen lever i relativt välstånd.

Skillnaden mellan koncentrerade eller spridda effekter av samhällsförändringar eller politiska åtgärder kan observeras i många sammanhang. Att företagen på orten anställer ett par personer i veckan under åratal ger inga rubriker. När ett av företagen måste friställa 40 personer blir det löpsedlar, mittuppslag, ministerbesök. Det är förstås helt naturligt och dessutom till viss del motiverat. Att förlora jobbet är hanterbart om man är ganska ensam om det. Man får förmodligen ett nytt. Att vara en av 40 personer med ungefär samma kunskaper som förlorar vid samma tillfälle är värre. Å andra sidan skakar staten kanske fram pengar för utbildning och omställning som annars inte hade anslagits.

Men det finns alltså en förklaring till att handelshinder uppstår eller är svåra att ta bort trots att de är skadliga. Det är en fundamental ekonomisk och psykologisk mekanism som orsakar det. Och det är en av ett par bra fråga för alla med samhällsintresse att ställa sig. Vilka tjänar på en politiska ordning, vilka förlorar och hur ser relationerna ut mellan grupperna.

Sen får man förstås också ta med i beräkningen att särintressen är experter på att formulera sig i termer av allmänintresse — ofta ganska fantasifullt. Men det är en annan historia.


Taggar:
Kategorier: Frihandel