Västern och miljörörelsens viktigaste inspirationskälla saknar (försiktigt uttryckt) verklighetskontakt

För en vecka sedan avslutades mötena mellan EU:s chefsförhandlare Ignacio Garcia Bercero och hans amerikanska motsvarighet Dan Mullaney där de dragit upp riktlinjerna för de fortsatta förhandlingarna.

Det handlar bland annat om marknadsförutsättningarna för små och medelstora företag och mycket annat. Pressmeddelandet (i länken ovan) är som vanligt notoriskt abstrakt, men det är uppenbart att formuleringarna till stor del handlar om att desarmera oron för att TTIP skulle handla om radikala (eller ens några) avregleringar. En oro hos miljörörelsen och vänstern som naturligtvis är i huvudsak orealistisk. I allt väsentligt är ju både EU:s och USA:s moderna politiska historia en kavalkad av nya förbud, påbud, skatter och subventioner.

Även exempelvis bank- och finanssektorn är mer reglerad i dag än någonsin förr. Att regleringarna inte leder till de förväntade resultaten och att komplexa regelverket kan användas av de största och mest inflytelserika marknadsaktörerna för att ytterligare stärka sina positioner är inte överraskande. Så har det förmodligen varit sedan Farao upphandlade bygget av pyramiderna.

Hur som helst så hjälper det naturligtvis inte hur mycket förhandlarna backar i sin ambitioner. De möter opinionsbildare som närmast helt saknar verklighetskontakt och som oroar sig för allt från GMO, över utvinningen av skiffergas (vore bra att ha om vi skall straffa ryssen med att inte köpa hans gas…) till arbetsvillkor och regler för leksaker. Allt vilket med god marginal är ordentligt reglerat på båda sidor om Atlanten.

Marknadsledande i skräck är som vanligt George Monbiot.

Så här skriver han redan den 4 november:

”Remember that referendum about whether we should create a single market with the United States? You know, the one that asked whether corporations should have the power to strike down our laws?”

Och förra veckan lät det så här: 

”But it [ISDS] could allow corporations on both sides of the ocean to sue the living daylights out of governments that stand in their way.”

Låter detta seriöst? Att EU-kommissionen och USA:s regering ägnar sig att skapa ett handelsavtal som ger företag möjlighet att stämma regeringar lite som de vill och undanröja lagstiftning som de inte gillar?

Varför skulle de vilja göra detta? Och varför skulle USA:s och EU:s parlament godkänna ett sådant avtal?

Är de dumma? Är de galna? Är de onda?

Dessutom, om detta skulle hända finns det inget hinder att ändra i avtal och lagstiftning. Det är regeringar och parlament som håller i klubban. Inte enskilda företag, även om de skulle ha aldrig så hög omsättning, hög vinst och högt börsvärde.

Sist men inte minst så finns den typen av klausuler (ISDS) i cirka 1400 internationella handelsavtal som redan gäller. Känns det som vi haft en tzunami av avreglerande domstolsbeslut? Svämmas marknaden över av farliga produkter och genmodifierad mat?

Nej, just det. Monbiots oro är fantasier, på gränsen till ren galenskap.

Och han är en av miljörörelsens och vänstern viktigaste källor till kunskap och inspiration när det gäller TTIP-avtalet och andra handelsfrågor.

 

 

 

 

 

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel