Vem får rätten att importera ost?

Kanadas mejerisektor är genomreglerad, genomsubventionerad och ineffektiv. Frihandelsavtalet CETA hotar de särintressen som hittills skinnat konsumenterna. Men det kommer ta tid. Ostkvoter en del av fördröjningsstriden.

Det finns ett skämt som går ungefär så här: Fråga: Vad är en kanadensare? Svar: En obeväpnad amerikan med sjukvårdsförsäkring. Svaret skulle dock lika gärna ha kunnat vara ”En obeväpnad amerikan som lever under en bisarr statlig regleringshysteri”.

Till att börja med finns råder det inte frihandel inom Kanada. Det är svårare att handla mellan provinserna än det är att handla mellan EU-länderna. Bland annat har de olika regler för transporter som gör att varor måste lastas om vid gränsövergångar.

Med tanke på att Kanada i någon mening är ett land förefaller det lite överdrivet. Som att ha en tullgräns mellan Stockholms Län och Uppsala Län ungefär — samt lokala regler för lastbilar.

Dessutom har man en jordbrukspolitik som får EU:s att framstå som en nyliberal feberdröm.

Bland annat har man en regel som säger att i Kanada får man bara sälja kanadensisk mjölk. Kunde kanske vara begripligt som historisk kvarleva. Mjölk är trots allt en färskvara som kan produceras var som helst. Men dessutom måste alla mjölkprodukter, exempelvis ost, vara tillverkad av kanadensisk mjölk. Konsekvensen är att osten i Kanada ofta är tråkig, men framför allt dyr. Även mjölken är dyr. Mjölkpriserna är reglerade och bönderna får bra betalt. Låter som en dröm att vara mjölkbonde i Kanada, men konsekvensen av de höga priserna är förstås inte välmående bönder utan ineffektiva bönder.

Hur går detta ihop med frihandelsavtalet CETA som nu håller på att implementeras? Svaret är ganska dåligt. CETA tvingar kanadensarna att importera en viss mängd Europeisk ost. Och det kommer garanterat inte vara frågan om lastfartyg fyllda med svensk hushållsost. Kvoterna är små.

:

”Canada has agreed to import 18,500 tonnes of European cheeses annually by Year 6 of CETA. That represents 2% to 3% of our domestic market. It might not seem like much, but given our highly protectionist supply management, in which Canada produces all of its own milk, CETA creates a significant breach.

Since the trade deal was first signed in 2014 by the former Conservative government, the quota-based dairy sector has been anxious. Ottawa still has offered no clear plans to make the Canadian cheese sector more competitive in response to high-quality European cheese imports.”

2-3 procent orsakar alltså ångest hos två grupper av kanadensiska producenter. Dels mjölkbönderna, och dels ostproducenterna. De befarar att den ost som kommer från EU inte blir vanlig standardost (som sagt, inga skepp kommer att komma lastade med hundratals ton svensk hushållsost) utan olika typer av delikatessostar. Den marknaden har hittills försörjts genom olika specialiserade tillverkare som levt på att deras kunder inte är priskänsliga och ändå inte haft några billigare alternativ att välja. Men importen från EU kommer vara betydligt billigare. Visserligen marknadsförs fransk ost som exklusiv och lokalt producerad, men större delen är förstås industriellt tillverkad i enorma mängder. Brieosten som är lockvara i ICA-butiken kan ju vara riktigt hygglig. Men dess rimliga pris är förstås inte välgörenhet utan beror på att den trycks ut industriellt i samma mängder som vår förkättrade hushållsost (som det faktiskt inte är något fel på givet vad den används till).

Dessutom blir det nu ett kattrakande kring vem som skall få tillgång till kvoterna. Detta är en oundviklig konsekvens av importkvoter. Någon måste tilldelas rätten att importera det som får importeras.

Fatta det: kanadensiska staten kommer att fördela rättigheterna att importera ost!

”However, the federal government’s best tools to offset CETA’s negative impact are import quotas, which we should expect soon. Under the deal, Canada will allocate annual cheese import licensing quotas. But who among grocers, processors, artisan cheese makers, dairy farmers and restaurants will get licences to import?

We know that at least 30% of the quotas will be available to new entrants every year. The rest is up for grabs. Canadian importers must apply every year. Applicants need to live in Canada and be active in the Canadian cheese sector. The eligibility is very broad.

Many of the licences should go to those most affected by CETA. Priority should be given to small dairy processors, mostly family-owned fine cheese makers. Farmer-owned co-operatives should also be considered, given their links to production.

If this isn’t done right, the dairy processing sector could suffer, because CETA makes it very vulnerable. Many great Canadian artisan cheese makers could disappear.”

Och tro inte att importen kommer att göra det billigare för konsumenterna att njuta av en bit hygglig ost.

”Consumers shouldn’t expect price breaks, however. Cheese has always been expensive in Canada, yet consumers have continued to buy it. Retailers could decide to sell more products at lower prices, but that’s highly unlikely.

What will change, however, is the variety of products. European cheeses will set new flavour benchmarks for consumers. As a result, Canadian cheese makers will face a different, more demanding consumer.”

Man skall komma ihåg att vansinne av denna typ är vad som ofta döljer sig bakom retorik om ”lokalproducerat”, ”småskaligt”, ”traditionellt”. Det handlar om försvar av strukturer som skinnat konsumenter, hållit producenter kvar i gamla ineffektiva metoder och inte ens fått fram konkurrenskraftiga produkter. Intentionerna är goda, men alla har blivit förlorare.

Det fina med CETA och andra frihandelsavtal är att de sakta men säkert kommer att bryta upp gamla allianser mellan stat och kapital som skapat tvivelaktiga förmåner för producenter på konsumenternas bekostnad.

Vi skall ha klart för oss att en stor del av motståndet mot CETA och TTIP kommer från särintressen av den typen. De berättar förstås inte i klartext att de gillar protektionism för att de då lättare kan sälja sämre varor dyrare. De serverar sentimentaliserade historier (det som kallas ”berättelser”), fabricerade av PR- och reklambyråer.


Taggar: Kanada, kvoter, ost
Kategorier: CETA