Viktigt och konkret men knappast hotfullt

I debatten om TTIP och CETA bygger många av motståndarnas argument på (medvetna?) missförstånd när det gäller standardisering, gränsvärden, harmonisering och organ för att ensa framtida regleringar.

Moderna frihandelsavtal kan inte bygga på att man bara tar bort tullar och kvoter. De måste också ta hänsyn till att det finns skillnader i standarder och produktlagstiftning som dels gör det dyrt att exportera och importera och framför alla kan användas i protektionistiskt syfte. Inhemska producenter lobbar igenom nationella regler som det är svårt och dyrt för importörer att anpassa sig till. Konkreta exempel är att tyger måste brandtestas både för EU-marknaden och USA-marknaden, bilar krocktestas två gånger, laboratorier certifieras både enligt USA:s och EU:s lagstiftning. Det är dyrt och krångligt och försvårar handeln. Allt sådant måste hanteras i ett modernt frihandelsavtal genom att om möjligt minska eller ta bort olika skillnader.

Det har tyvärr orsakat missförståndet när det gäller TTIP- och CETA-avtalen att EU helt och hållet måste anpassa sig till amerikansk lagstiftning exempelvis på miljö- och kemikalieområdet eller när det gäller hormon- och antibiotikabehandlat kött. Annars blir EU:s stater stämda av de amerikanska företagen.

Detta är självfallet helt felaktigt.

I EU gäller EU:s (eller rättare sagt de olika EU-ländernas) lagstiftning. I USA råder USA:s (eller delstaternas) lagstiftning. Amerikanska företag kommer aldrig kunna kräva att EU skall tillämpa amerikansk lagstiftning i EU, lika lite som EU kan kräva av amerikanerna att de tillämpar EU:s lagstiftning.

Vill man gå lite djupare i materien så handlar diskussionen om i huvudsak två områden.

För det första standarder. Det handlar om frivilliga överenskommelser mellan marknadsaktörer om produktegenskaper. Alla skruvar och muttrar har samma dimensioner, gängstigning, mått på skallarna. I Sverige bygger vi normalt sett efter vissa mått så att vitvaror, skåp och dörrar med mera passar oavsett vem som tillverkat dom. Eller tänk på dagens datorer och internet. Nästan allt fungerar hyggligt tillsammans numera. Nästan ingenting av detta bygger på lagstiftning. Det är inte förbjudet att göra skåp, dörrar, skruvar eller programvara som helt och hållet avviker från standarden. Det sker hela tiden av olika skäl. Den som har ett gammalt hus med konstiga mått och gott om pengar köper inte bokhyllan Billy som lämnar en 17 cm glipa mot väggen, utan låter en snickare ta mått och bygga en bokhylla som passar perfekt.  Men för den som vill sälja på en massmarknad är det smart att använda sig av de standarder som finns.

Ofta hänger standardisering ihop med certifieringar som visar att produkter och företag uppfyller vissa krav.

Standarder tas fram av privata standardiseringsorgan som ägs och drivs av företag, branschorganisationer och ibland även myndigheter. Processen ser lite olika ut i olika länder och skillnaderna mellan EU och USA är ganska stora. Här är uppgiften i handelsförhandlingar att försöka komma överens om hur en gemensam standardiseringsprocess skall kunna ske. Men det är aldrig frågan om att den ena eller andra parten skall bestämma. Och USA har inte kommit längre än EU när det gäller standardisering. Tvärt om. Om man började ta fram gemensamma standarder för de båda marknaderna skulle EU ha goda möjligheter att ta ledningen på många områden.

Produktregler i form av krav för säkerhet, miljö, folkhälsa är en helt annan sak än standarder. Det handlar om lagstiftade krav som exempelvis förbud eller gränsvärden för vissa kemikalier eller krav på miljö och säkerhet. Ofta i form av krav på tekniska system som bilbälten, krockkuddar, katalysatorer.

Dessa produkt- och miljöregler är lagstadgade. De kan inte påverkas av vad som står i ett handelsavtal. Avtalen står inte över lagen. I stället kommer både USA, EU och enskilda länder att arbeta för att regleringarna skall bli mer lika. Men i de fallen kommer alltid de nationella parlamenten och/eller EU att fatta besluten. Handelsförhandlarna fattar alltså inte beslut åt EU eller EU:s medlemsländer. TTIP-avtalet kör inte över demokratin.

I många fall har EU och USA ungefär lika höga krav och då är det relativt lätt. I andra fall är kraven så olika att det inte kommer gå att komma överens, men då blir ambitionen att kanske försöka göra framtida regleringar mer likartade.  I vissa fall är sätten att hantera ett område så olika att man helt enkelt accepterar att man inte kommer kunna komma överens. Kemikalieområdet är ett sådant.  Lite förenklat kan man säga att vi i EU förbjuder substanser om de inte kan bevisas vara ofarliga, medan man i USA bara förbjuder substanser om det finns vetenskapligt stöd för att de är farliga. Inom vissa områden har EU därför förbjudit tio gånger fler ämnen än USA.

För att inte nya regleringar i onödan skall ställa till problem för handeln kommer man om TTIP går igenom inrätta ett organ där nya regleringar diskuteras mellan EU och USA. De kommer inte kunna stoppa regleringar utan bara fungera som remissinstans.

Vad skulle då hända om parterna inte kom överens om ett ämne, och EU ensidigt förbjöd detta, och det dessutom fanns i ett antal amerikanska produkter? Skulle amerikanska företag kunna stämma EU eller enskilda stater i EU med stöd av TTIP?

Nej, så kommer inte TTIP-avtalet vara utformat. Både EU och USA kommer att behålla sin rätt att reglera.

Ibland nämns i TTIP eller CETA-sammanhang termen harmonisering när det gäller lagstiftning. Men det är egentligen fel — åtminstone om man tänker på harmonisering ur ett EU-perspektiv. Inom EU sker harmonisering genom att EU arbetar fram ett direktiv inom något av de områden där EU har befogenhet, exempelvis miljöområdet. Direktivet säger vad som skall uppnås med lagstiftningen, men de olika EU-länderna får utforma sin lagstiftning och sina institutioner som de vill så länge målet uppnås. EU-länderna är dock förpliktade att följa direktivet.

Något sådant innebär inte TTIP-avtalet.

Till sist frågan om TTIP-avtalet inte kommer innebära att amerikanska företag och deras lobbyister får större möjligheter att försöka påverka EU för att till ända lagstiftning kring GMO och hormon eller antibiotikabehandlat kött?

Svaret är nej. Möjligheterna kommer inte bli större eftersom de är så stora de kan bli redan i dag. Amerikanska företag har full rätt att tala med politiker, hyra lobbyister, bilda opinion och etablera dotterbolag eller öppna lokala huvudkontor i EU. Det företag som vänstern och miljörörelsen brukar skrämmas med, Monsanto, har kontor överallt i Europa, i Sverige ligger företagets kontor i Bromma. De har rätt förstås rätt att prata med riksdagsledamöter, hyra PR-konsulter och ägna dagarna åt att twittra hur bra deras produkter är. TTIP-avtalet kommer inte göra någon som helst skillnad.

Kort sagt finns det ett stort behov av TTIP-avtalet för att underlätta handeln. Men att behovet är stort betyder inte att åtgärderna och konsekvenserna är särskilt dramatiska eller hotfulla. Det är som när britterna på grund av EU införde metersystemet. Det var viktigt, och en del personer blev extremt arga; kampen mellan yard, fot, meter och centimeter hade ett stort symbolvärde. Men man kan knappast säga att åtgärden var direkt dramatisk eller hotfull.