Vitsen med nationalstater är att de kan inskränka sin handlingsfrihet

Nationellt oberoende är bra. Men brist på långsiktighet är inte bra. En av de viktigaste funktionerna hos en nationalstat är att kunna ingå avtal med andra stater så att stabila relationer skapas. Därför är USMCA sämre än NAFTA.

En viktig detalj i USMCA-avtalet som ersätter NAFTA är att det skall revideras vart sjätte år, och då dessutom kunna sägas upp inom en tioårsperiod.

Det tidigare avtalet hade en omförhandlingsklausul, men inte något formellt krav på att utvärderas och revideras regelbundet.

Det är lätt att se vilket hot som ligger i kravet på revidering. Om parterna tar för vana att tänka i termer av förändring istället för anpassning kommer varje revideringstillfälle att innebära en stor mängd krav och förslag på ändringar. Osäkerheten blir fundamental.

Sex år är ingen lång tid när det gäller stora investeringar.

Syftet är förstås att behålla den nationella handlingsfriheten. Samma argument som användes av USA för att bli av med paragraf 19 om tvistelösning och förmodligen bakgrunden till att USA blockerar tillsättningen av medlemmar i WTO:s skiljedomspaneler så att de snart inte längre kan fungera.

Det finns något intuitivt tilltalande med tanken på att försvara det nationella oberoendet.

Men i själva verket är det en ganska komplex fråga.

Nationellt oberoende är förstås viktigt i den mening att inga andra länder skall kunna tvinga på ett land sin vilja. Det kräver en hyggligt stabil ekonomi, fungerande rättsstat och administration och ett militärt försvar. Den typen av nationellt oberoende är en trygghet för medborgarna.

Men vad Trump (och tyvärr de flesta andra) menar med ”nationellt oberoende” är i vilket fall delvis att regeringarna skall kunna göra lite som de vill i varje läge. Det är inte en bra idé. Regeringen, eller statens, intressen sammanfaller inte nödvändigtvis med medborgarnas intressen. I många delar av världen och under världshistorien har statsmakten stått för plundring och förtryck.

Det är grunden för att den liberala demokratin är önskvärd. Majoriteten bestämmer, men under lagarna, särskilt grundlagen, som skyddar minoriteter och ytterst individernas rättigheter. Individen är definitionsmässigt alltid i minoritet.

Det är därför vi har grundlagar.

Och det är därför vi har internationella avtal, bland annat frihandelsavtal. Meningen är att medborgarna skall kunna vara säkra på att reglerna för import och export är stabila över tid, så att de kan planera sin verksamhet och investera på lång sikt.

Här ser vi en grundläggande motsättning mellan regering och byråkrati å ena sidan och medborgarna å den andra. Regeringar vill kunna agera för att uppnå sina mål, exempelvis gynna sina egna intressen och vinna val genom att ge vissa väljargrupper förmåner. Det vill kunna agera. Medborgarna däremot vill ha långsiktiga och rättvisa spelregler.

Med andra ord står långsiktiga avtal och internationella rättsordning inte i motsatsställning till nationellt oberoende. Däremot sätter de käppar i hjulet för aktivistiska politiker. Det är lite som att gifta sig. Vissa beteenden kommer inte längre att vara acceptabla. Att tveka inför att ingå äktenskap är därför fullt naturligt. Men rätt mycket erfarenhet säger att det i längden är trevligare och hälsosammare att vara gift, trots att en del lockande handlingsalternativ försvinner.

Det gäller kort sagt att ha sitt kritiska tänkande på när politiker talar om nationellt oberoende. Handlar det om att det egna landet skall vara robust på påtryckningar, aggression och interna motsättningar som hotar att skapa kaos, eller handlar det om att politiker vill kunna agera godtyckligt?

 

 

 


Taggar:
Kategorier: Frihandel