WTO – ledarstrid och organisation i kris 

World Trade Organisation är mitt inne i processen att välja ny generalsekreterare. Samtidigt genomgår organisationen sin största kris någonsin.

När WTO:s generalsekreterare Roberto Azevêdo den 1 augusti lämnade sin post ett år i förtid – för ett toppjobb på Pepsi – kunde de 164 medlemsländerna inte enas om en interimslösning. Det betyder att en ny generalsekreterare måste vaskas fram inom två månader.  

Därför pågår nu en strid om titeln som nästa generalsekreterare. Den kommer förhoppningsvis vara avgjord i början på november. Favoriten är Yoo Myung-hee, Sydkoreas handelsminister. Hon är en av åtta ursprungliga kandidater varav fem har gått vidare tillsammans med Kenyas Amina Mohamed och Nigerias Ngozi Okonjo-Iweala, Hamid Mamdouh från Egypten, en erfaren förhandlare och WTO-tjänsteman samt Liam Fox, tidigare försvars- och handelsminister från Storbritannien. 

Uttagningsprocessen är komplex. Den består av en serie förhandlingar och syftar till att undvika voteringsstrider som dels kan vara splittrande och dels öppna för olika omröstningsstrategier. Samtidigt beror förhandlingsutfallet självklart på reella styrkeförhållanden. De kandidater som har gått vidare har alla EU:s medlemsstater i ryggen.  

Samtidigt förs processen i ett slags vakuum. Det är närmast otänkbart att ha en generalsekreterare som inte stöds av USA:s regering. Och Donald Trump lär knappast hjälpa WTO just nu, efter att ha underminerat organisationen under sina år som president. Ifall Trump till äventyrs ändå skulle leverera stöd för någon av kandidaterna vore det en dödskyss eftersom Kina sannolikt motsätter sig en kandidat som USA förespråkar. De båda länderna är mitt i ett brinnande handelskrig.   

Yoo Myung-hee har redan varit i USA för att förankra sin kandidatur och argumenterar med att hon dels är handelsminister i Sydkoreas regering, dels att Sydkorea har bra relationer med Kina och samtidigt är ett stabilt, demokratiskt land med rättsstat och marknadsekonomi. 

Hur djup är då WTO:s kris? 

Svaret är att krisen är den värsta i organisationens historia.  

För det första hotar USA att lämna organisationen. Det betyder att den största finansiären och världens viktigaste handelsnation försvinner.  

För det andra har Trump blockerat tillsättandet av nya domare i WTO:s ”domstol” där man löser internationella handelstvister. Den fungerar därför inte längre, vilket betyder att WTO:s viktigaste funktion är borta.  

För det tredje har inte organisationen åstadkommit något nytt avtal på 25 år. Man kan förvisso invända att det inte är WTO:s fel att dess medlemsländer inte kan komma överens, men självklart ifrågasätts systemet om det inte levererar.  

Och för det fjärde undermineras WTO:s ställning genom att många länder istället tecknar bilaterala frihandelsavtal.  

En av grundstenarna i WTO:s regelverk är att länder måste ge samma förmåner till varandra. Om ett land sänker tullarna på en vara gentemot ett annat, har alla andra länder rätt att kräva samma låga tullsats. Det mest gynnande landet i en handelsrelation blir så att säga golvet. 

Men det finns ett undantag. Nämligen om länder tecknar bilaterala avtal. 

Det är därför exempelvis EU och Japan och Kanada de senaste åren har kunna ingå stora frihandelsavtal med varandra, där de ger varandra bättre villkor än vad de ger de andra WTO-länderna. Det är även därför britterna förlorar handelsmässigt på att lämna EU. Plötsligt börjar istället WTO-reglerna att gälla, vilka ger sämre villkor för handeln mellan EU och Storbritannien.  

Stora delar av världshandeln regleras alltså av andra avtal än WTO-reglerna, vilket förstås ytterligare underminerar organisationen.  

Nackdelen är förstås att det kommer att existera ett stort antal olika avtal och att många länder har flera avtal att följa. Det är “the spagetti bowl”, en svåröverskådlig röra av avtal som förstås leder till allt mer byråkrati och svårigheter för företag att hantera sina export- och importaffärer. 

Denna ordning håller nu på att bli ett etablerat faktum och man kan argumentera för att även om WTO klarar sig igenom den nuvarande krisen är det osannolikt att de stora avtal som i dag finns kommer att skrotas. Många länder är helt enkelt inte särskilt intresserade av att komma vidare med nya globala avtal inom WTO:s ram. 

Biden är ett svagt hopp, åtminstone i jämförelse med Trump. Men om han vinner tar det ändå över tre månader innan han tillträder och frågan är hur mycket han kommer att fokusera på WTO:s problem i början av mandatperioden. Möjligen övergår i så fall den akuta krisen till ett mer hanterbart läge där man kan leva på hoppet. I bästa fall finns det någon som redan har börjat tänka på handelsfrågorna i Demokraternas inre krets. WTO har rimligen någon lobbyist anställd som bevakar frågan.  

Stora internationella organisationer har förvisso närmast evigt liv och världens stater inklusive USA har ett egenintresse av WTO. Hoppet är inte ute. Men risken är att WTO hamnar i ett läge där man visserligen har både anställda och aktivitet, men inte gör särskilt mycket nytta.  

Magnus Nilsson


Taggar:
Kategorier: Frihandel