Publicerad på svd.se 17 maj
Centerparitets ledande namn i utrikes- och försvarsutskotten skriver på Brännpunkt 16/5att tiden är mogen för att utreda hur ett svenskt Natomedlemskap skulle se ut. Försvarsministern har nämnt att den parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen ska kallas samman igen, och C menar att beredningen också måste diskutera Sveriges relation till Nato.
Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson skriver att ännu närmare samarbete med Nato kräver en bredare diskussion. Det är berömvärt av Centern att nu våga säga det som verkligen måste sägas: Vi måste tala om vårt förhållande till Nato. Vare sig man är för eller mot, måste frågan diskuteras.
Det är en besvärande brist i den svenska säkerhetspolitiken att vi för var dag som går närmar oss Nato utan att vi diskuterar vad detta innebär. I dag är vi så integrerade i den transatlantiska försvarsalliansens strukturer att tanken på egna svenska militära operationer, där bara svenska militära enheter agerar, är en fiktion.
Vid sitt tillträde sade vår nya försvarsminister, Karin Enström, med eftertryck att kalla kriget är slut. Därmed markerade hon, för framför allt sina forna kolleger i försvarsmakten, att Sverige inte kommer att gå tillbaka till den gamla tiden. Alla dessa regementen som lagts ned kommer inte att återuppstå.
Men detta gäller även för den svenska neutralitetspolitiken. Den tog slut redan 1992, men lever kvar i folks minne. Många svenskar tror fortfarande att Sverige är ett neutralt land som kan klara sig helt självt i händelse av krig.
De reella försvars- och säkerhetspolitiska förhållandena i Sveriges närhet är okända för den bredare allmänheten. Alla fakta är kända. Men vi talar aldrig om dem därför att inga partier har velat ha frågan på agendan.
Såväl Krigsvetenskapsakademin som Totalförsvarets forskningsinstitut har gjort aktuella studier av hur olika krisscenarion ska kunna hanteras. Slutsatserna i dessa studier visar att Sverige inte kommer att kunna stå utanför en militär kris i vårt närområde. Sverige har också genom sin ensidiga ”solidaritetsförklaring” lovat att bistå våra grannländer i händelse av kris, men vi har inga möjligheter att göra detta utan våra Natogrannländers samverkan.
Vår tids försvarsmateriel är också flera gånger mer avancerad än vad den var under kalla krigets dagar. Om Sverige ska ha tillgång till modern försvarsmateriel måste denna utvecklas tillsammans med andra länder, och alla våra närmaste samarbetsländer utom Finland är med i Nato.
För oss som inte ryggar tillbaka för tanken på ett svenskt medlemskap i Nato förefaller medlemskapet som ett naturligt steg. Vi är redan integrerade, vi kan inte försvara vårt land utan Natos hjälp, de vi ska hjälpa eller få hjälp av är samma länder som vi alltid annars samarbetar med, som Danmark, Norge eller Tyskland.
Men för dem som motsätter sig ett Natomedlemskap är dessa frågor lika viktiga att diskutera. Annars dras vi in i Nato utan att vi har haft en debatt om det. Så bör inte svensk utrikespolitik bedrivas. Den bör skapas av medborgarna. Inte bara bli till av en slump.
STEFAN OLSSON
chef för tankesmedjan Frivärld