Toppmötet mellan EU och Indien i januari 2026 resulterade i såväl ett efterlängtat frihandelsavtal – ”Mother of all Trade Deals” – som det första övergripande säkerhets- och försvarspartnerskapet mellan de två parterna. Tillsammans markerar de en genuin strategisk vändpunkt och inledningen på en bredare omgruppering mellan två av världens mest betydelsefulla pluralistiska makter.
I denna rapport redogör Karl Lallerstedt, till vardags senioranalytiker vid FOI men här skrivande i egenskap av privatperson, för logiken bakom den indisk-europeiska konvergensen och argumenterar för att båda sidor aktivt bör ta tillvara den säkerhetsmöjlighet som avtalet öppnar för. Några av rapportens huvudpunkter är:
- Ekonomiskt utbyte som en säkerhetstillgång: Ömsesidigt beroende formar strategiskt beteende. På samma sätt som Taiwans ”silikonsköld” höjer kostnaden för USA att avstå från ingripande, skulle en växande ekonomisk exponering mellan EU och Indien med tiden göra diplomatiskt, regulatoriskt och sanktionsbaserat stöd för varandra mindre otänkbart. Samtidigt skulle diversifieringen i sig minskar sårbarheten för påtryckningar från en enskild partner.
- Djupare frändskap bortom handel och säkerhet: Hållbara partnerskap vilar på mer än ekonomisk och säkerhetspolitisk logik. EU och Indien är båda stora, internt heterogena system som styrs genom institutionaliserad pluralism och förhandling, i skarp kontrast till Kinas och Rysslands centraliserade modeller. En gemensam utsatthet för terrorism och hybridhot, liksom ett delat intresse av att motstå en eurasisk ordning dominerad av en enda makt, förstärker samhörigheten.
- Hinder som är reella men hanterbara: Farhågorna kring Indiens beroende av Ryssland, europeisk beslutsamhet i en Kinakris och demokratisk tillbakagång är ofta överdrivna. EU:s tjugo sanktionspaket mot Ryssland visar på en vilja att bära betydande ekonomiska kostnader. Indiens band till Ryssland är inte så enkla som de ofta framställs, och kompromisser som CBAM-uppgörelsen visar att friktioner går att förhandla bort.