Socialdemokraterna behöver samla sig till ett Ja för Nato skriver Lars Adaktusson, Kristdemokraternas talesperson i utrikesfrågor.
Historien upprepar sig inte men den rimmar ofta, enligt författaren Mark Twain. Det är en sanning som inte minst har bäring på politikens område där besläktade förutsättningar och förhållanden inte sällan leder till likartade händelseförlopp.
Detta är värt att påminna om när Socialdemokraterna, trots den ryska invasionen av Ukraina, är oförmögna att ställa sig bakom ett svenskt medlemskap i Nato. Det är inte första gången som partiets interna motsättningar i kombination med svagt ledarskap förlamar och fördröjer angelägna politiska processer.
Under lång tid var detta fallet när det gäller ett svenskt medlemskap i Europeiska gemenskapen, nuvarande EU. Efter Tage Erlanders omtalade linjetal på Metallkongressen 1961 valde Socialdemokraterna att betrakta det som kallades medlemskapsfrågan som avklarad och avförd. Husfriden i den egna rörelsen överordnades det nationella ansvarstagandet.
När utvecklingen småningom hann ikapp partiet och nödvändiga insikter infann sig resulterade det i en revidering av politiken. Men positionsförändringen blev halvhjärtad, den nya politiken presenterades i en fotnot till ett ekonomiskt krispaket 1990 och kluvenheten inför Europasamarbetet var långt ifrån övervunnen. I valet till Europaparlamentet fem år senare fanns två socialdemokratiska valsedlar – en EU-positiv och en EU-negativ.
Liknande ambivalens och politisk oförmåga föregick folkomröstningen om euron 2003. Splittringen inom socialdemokratin var bråddjup, in i det längsta dröjde partiets ställningstagande och när valkampanjen lanserades stod socialdemokratiska statsråd mot varandra. Öppet utmanades Anna Lindh på ja-sidan av Leif Pagrotsky på nej-sidan.
Det är anmärkningsvärt för att inte säga bedrövligt att ett resursstarkt politiskt parti, enligt självbilden evigt regeringsbärande och mästare i beslutsfattande, inte förmår samla sig bakom det som uppenbart är bäst för landet. När det gäller Sveriges deltagande i det europiska samarbetet var splittringen inom socialdemokratin uppenbar i decennier. När det gäller partiets säkerhetspolitiska positioner och Natomotstånd blottläggs ihåligheten och bristerna i detta nu.
Det ryska angreppskriget mot Ukraina och de brutala övergreppen mot det ukrainska folket utgör brott mot humanitär rätt och krigets lagar. Parallellt utmanas den europeiska säkerhetsordningen och grundläggande förutsättningar även för Sveriges säkerhet. Över en natt är Socialdemokraternas säkerhetspolitiska linje överspelad, alliansfriheten obsolet och upprustning av det militära försvaret högsta prioritet.
Kristdemokraterna har genom åren välkomnat Sveriges bilaterala försvarssamarbeten med Finland, USA och Storbritannien. Samtidigt har vi framhållit att inget av dessa samarbeten besvarar den centrala frågan vad som händer om vårt land skulle angripas militärt. Fördragsfästa garantier om hjälp utifrån erhålls enbart genom ett medlemskap i Nato.
Socialdemokraternas sorglösa och närmast maskinella svar är att alliansfriheten har tjänat Sverige väl och att det medför risker att förändra den säkerhetspolitiska linjen. Det kan tyckas förnuftigt att framhålla vikten av varsamhet och långsiktighet i säkerhetspolitiken. Samtidigt skulle inte ett svenskt Natomedlemskap innebära någon förändring av den säkerhetspolitiska linjen, utan ett förtydligande.
När det gäller eventuella risker krävs det i dessa dagar ingen avancerad analysförmåga för att se vari det verkliga vågspelet består. Är det något som invasionen av Ukraina lär oss är det att en enskild nation kan ha stöd från hela världen, men ändå stå ensam i försvaret mot en skoningslös angripare. Hade Ukraina varit medlem av Nato skulle Ryssland med all sannolikhet inte ha invaderat landet.
Att Europa står inför en ny och illavarslande utveckling illustreras av att regimföreträdare i Moskva öppet talar om Sverige och Finland som en del av rysk intressesfär. I samma anda görs uttalanden om att ett svenskt eller finländskt Natomedlemskap skulle leda till politiska och militära reaktioner från den ryska statsledningen. Budskapet är tydligt; Vladimir Putin har satt stopp för ytterligare utvidgning av Nato.
Nu är det lyckligtvis inte i Moskva som Sveriges säkerhetspolitiska tillhörighet och framtid avgörs, det är och förblir i vårt eget land. Ändå är det i den uppkomna situationen nödvändigt att inte bara se det som händer, utan även agera därefter. Den finländska socialdemokratins ansvarsfulla hållning och tydliga avsikt att hålla dörren öppen för ett Natomedlemskap borde för partivännerna i Sverige tjäna som förebild. Inför det oerhörda som nu sker krävs politisk insikt, men också förmåga att ompröva tidigare positioner och dra nödvändiga slutsatser. Att döma av opinionsmätningar i såväl Sverige som Finland inser den stora allmänheten detta – i båda länderna.
Verkligheten har hunnit ikapp Socialdemokraternas doktrinära motstånd mot ett Natomedlemskap. Om detta enbart vore en partiintern angelägenhet skulle frågan och dess ansvarslösa hantering kunna bero. Dessvärre är dock de politiska realiteterna sådana att Socialdemokraterna blockerar ett för hela vårt land direkt avgörande ställningstagande – vilket med Mark Twains ord innebär att historien rimmar.
Samtidigt är situationen nu väsentligt allvarligare än vid andra tillfällen när partiets intressen gått före landets. På spel står denna gång Sveriges nationella säkerhet och möjligheterna att försvara grundläggande demokratiska värderingar. Fortsatt osäkerhet om vad som sker vid ett eventuellt angrepp mot Sverige sänker tröskeln för en angripare och ökar risken för militära konflikter.
Mot den bakgrunden är ett förtydligande av Sveriges säkerhetspolitiska linje nödvändigt och ofrånkomligt. I samråd med Finland behövs en politisk avsiktsförklaring med innebörden att Sverige omedelbart önskar bli medlem av Nato. Den politik som alldeles för långe hållit vårt land utanför de västliga demokratiernas försvarsallians förpassas till historien.
Lars Adaktusson (KD)
Riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson