Ann Linde, om att Sverige stärker samarbetet med länder som står oss nära men att det även behövs dialog med länder vars värderingar vi står längre ifrån. Den förståelse som en sådan dialog skapar är en del av vår säkerhetspolitik.
Utrikesminister Ann Linde om prioriteringar och satsningar i utrikespolitiken. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet.
Coronaviruset, nedskjutningen av ett passagerarflygplan i Iran, upptrappningen av krigen i Syrien och Libyen. Detta nya, oroliga decennium har redan i överflöd påmint oss om några av utrikespolitikens viktigaste insikter:
- Att de stora säkerhetsutmaningarna i vår tid är gränsöverskridande och kräver samarbete – även med länder vars värderingar vi inte delar.
- Att brist på dialog, särskilt i ett spänt läge, kan leda till missförstånd och felbedömningar med katastrofala konsekvenser.
- Att diplomati i alla lägen måste gå före militära lösningar.
Om man lägger till att en utrikesministers huvuduppgift är att värna tryggheten i vårt land och omvärlden, blir slutsatsen att Sverige behöver driva en aktiv utrikespolitik med hjälp av en välrustad diplomati.
Så ser motiven ut för den socialdemokratiska utrikespolitiken, här finns den röda tråden för våra viktigaste frågor: den militära alliansfriheten och arbetet för avspänning i närområdet. Vårt arbete för ett säkert Europa och för EU som utrikespolitisk aktör. Vårt engagemang för kärnvapennedrustning. Vårt fredsarbete. Vår starka profil inom internationellt samarbete och FN. Vår feministiska utrikespolitik.
Jag står fast vid denna tradition, vilket jag också gav uttryck för i den utrikespolitiska deklarationen i mitten av februari. I detta inlägg vill jag beskriva några av våra utrikespolitiska prioriteringar och nyheter i år.
1. NÄROMRÅDET OCH EUROPA:Sveriges utrikespolitik ska ha ett starkt fokus på Europa och på vårt närområde – med fortsatt förankring i vårt FN-arbete. Det är naturligt av flera skäl. EU är vår främsta utrikes- och säkerhetspolitiska arena. Ingen annan aktör är i så stor utsträckning en garant för Sveriges ekonomi, säkerhet och fred. Och närområdet – ja, vi har ju bara ett närområde. Det som sker nära oss har en direkt påverkan på vår trygghet och säkerhet.
Detta fokus förstärks nu ytterligare eftersom vi under nästa år blir ordförande i Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, OSSE. Det ger oss möjlighet att påverka de viktigaste säkerhetsfrågorna i vår region. OSSE:s grundprinciper bär upp den europeiska säkerhetsordningen, vars bevarande är ett centralt säkerhetspolitiskt intresse för vårt land. Med tanke på att denna ordning i dagsläget både ifrågasätts och bryts blir ordförandeskapet i OSSE extra svårt och extra viktigt.
Vi arbetar just nu med att ta fram ett ordförandeskapsprogram och rigga en ordförandeskapsorganisation. Nyligen utsåg regeringen Petra Lärke till chef för det team som kommer att hålla ihop vårt ordförandeskap i Stockholm. Utan att föregå den pågående processen kan jag säga att viktiga delar i vårt ordförandeskap blir att stå upp för europeiska säkerhetsordningen, och att värna OSSE:s uppdrag att främja demokrati och rättsstatlighet.
När det gäller vårt närområde bygger vi säkerhet genom en stark och aktiv diplomati, men också genom att stärka vårt nationella försvar och genom att fördjupa våra samarbeten.
Vi växlar upp det utrikespolitiska samarbetet med viktiga länder som Tyskland och Frankrike. Jag träffar mina nordiska kollegor i princip varje vecka, och har nära kontakt med de baltiska länderna. Vi arbetar med att hitta former för ett så nära samarbete som möjligt med Storbritannien efter Brexit.
Men vi behöver också föra dialog med länder vars värderingar vi står längre ifrån. Den förståelse som en sådan dialog skapar är en del av vår säkerhetspolitik.
Låt mig ge två exempel. Nyligen besökte jag Moskva för överläggningar med utrikesminister Lavrov. I november träffade jag president Lukasjenko och utrikesminister Makej i Belarus. I bägge dessa fall står vi upp för våra värderingar och markerar mot oacceptabelt beteende. Vi står upp för EU:s sanktioner mot Ryssland, och vi har fördömt belarusiska övergrepp på mänskliga rättigheter.
Samtidigt inser vi att det är nödvändigt med dialog och samarbete i frågor som klimatet och miljön i Östersjön, handeln och jämställdheten. Men även om vikten av att den europeiska säkerhetsordningen respekteras.
Låt mig understryka att en sådan dialog inte är en belöning. Den är ett sätt att minska risken för missförstånd och feltolkningar, att förstå de andras tankesätt och för att gemensamt hantera gemensamma utmaningar. Det handlar om vår egen säkerhet.
2. DEN FEMINISTISKA UTRIKESPOLITIKEN: Den spanska utrikesministern höll nyligen ett linjetal till sitt lands parlament, där hon meddelade att Spanien skulle driva en feministisk utrikespolitik. Dessförinnan hade bland andra Frankrike, Kanada och Mexiko tagit samma steg. Det ger vår regering skäl att känna stolthet. Vi var först i världen med att lansera en feministisk utrikespolitik år 2014. Nu följer fler och fler efter.
Den positiva utvecklingen stannar för övrigt inte där. Tänk att Etiopiens president Abiy leder en regering med hälften kvinnor. Se på intresset i Indonesien – världens största muslimska land! Och statistiken: fler flickor får tillgång till utbildning. Färre kvinnor dör i barnafödande.
Samtidigt finns en parallell utveckling i motsatt riktning. En moralkonservativ rörelse, företrädd av flera stora länders regeringar, riktar nu in sig på att begränsa kvinnors och flickors rätt till sina kroppar.
Jag ser detta område – det som lite otympligt kallas för ”kvinnors och flickors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter” – som en av de viktigaste frågorna att ta strid för internationellt just nu. Sverige ska därför fortsätta att kompensera för bakslagen när USA och andra drar tillbaka pengar till organisationer som arbetar med abort, sexualundervisning och andra SRHR-frågor. Inom internationella organisationer, särskilt FN, ska vi se till att dessa frågor får stöd och resurser, men också att de nämns i olika resolutioner och deklarationer.
Det gäller inte minst i konfliktsituationer, det man kallar agendan för kvinnor, fred och säkerhet, vilket var en viktig svensk prioritering i FN:s säkerhetsråd.
Vi ska också arbeta vidare med att få fler länder att följa efter och att i alla forum upprepa frågan var är kvinnorna?
3. ORGANISERAD BROTTSLIGHET: I utrikesdeklarationen lanserade jag en satsning på att bekämpa organiserad brottslighet, som binder ihop utrikespolitiken med inrikesfrågorna. Det är givet att denna brottslighet har rötter och förgreningar i omvärlden. Om utrikespolitiken kan bidra till en av våra stora samhällsutmaningar i Sverige just nu, så är det vår skyldighet att göra det.
Konkret innebär det att utrikesförvaltningen får i uppgift att stödja brottsbekämpande myndigheter i kampen mot den organiserade brottsligheten. Därför har alla våra ambassader uppdragits att, i ett första skede, stärka bevakningen av dessa frågor. En mindre krets av ambassader får ett särskilt uppdrag att jobba mot organiserad brottslighet och mer aktivt bistå andra svenska myndigheter i arbetet.
Vi tillsätter dessutom en ambassadör på UD som ska samordna satsningen. Det blir en nyckelperson, både i relation till ambassaderna och till andra myndigheter. Jag kommer ha nära kontakt med ambassadören för att snabbt kunna ge styrsignaler när det behövs.
4. DEMOKRATISATSNING, JÄMLIKHET OCH FACKLIGA RÄTTIGHETER: Förra året levde fler människor i länder där demokratin minskade, än i länder som gjorde demokratiska framsteg. Vår erfarenhet visar att regeringar som minskar demokratin i sina egna länder tenderar att driva en utrikespolitik baserad på misstro och snäva nationella intressen. Därför är demokratifrågorna också viktiga ur ett utrikespolitiskt perspektiv.
På samma sätt ska vi inte bortse från jämlikheten och dess koppling till demokratin. Sociala och ekonomiska villkor påverkar människors möjlighet att delta i demokratin, att utöva dess rättigheter och skyldigheter. Det går heller inte att bortse från att dagens tillbakagång av demokratin, nationalismens och populismens utbredning, sker parallellt med en ökning av samhällsklyftorna.
Det är knappast slumpen som gör att människor med en otrygg plats på arbetsmarknaden eller osäker ekonomi ser det som är främmande som hotfullt.
Det är nog heller inte någon slump att låginkomsttagare i västvärlden, som i exempelvis USA inte fått högre reallöner på fyra decennier, tappar tron på att maktskiften mellan de etablerade partierna ska innebära någon förändring.
Jämlikhet är därför en naturlig del av vår satsning Drive for Democracy. Våra ambassader ska följa frågor om jämlikhet, arrangera debatter och diskussioner och hjälpa till med att sprida svenska erfarenheter och expertis. Sverige ska också vara drivande för att jämlikhetsfrågor tar större plats i globala forum som i FN, OECD, Världsbanken och IMF.
Vi ska också ha ett starkare fokus på fackliga rättigheter. Det innebär bland annat att ha mer kontakt med fackliga företrädare runt om i världen, och att inkludera en översyn av fackliga rättigheter i UD:s landrapporter om mänskliga rättigheter.
Låt mig avslutningsvis konstatera att det är en styrka för Sverige att vi har partipolitisk samsyn om det mesta som rör utrikespolitiken. Det ger vår oss den långsiktighet och trovärdighet som är nödvändig för att skapa trygghet i Sverige och världen i detta oroliga decennium.
ANN LINDE är utrikesminister (S).
