Alla vinner på det transatlantiska samarbetet

Vi ser allt fler tecken på USA:s sviktande engagemang för säkerheten i Europa. Det är problematiskt. I slutändan vinner alla aktörer på gemensamt försvarssamarbete.

Även små beslut kan vara betydelsefulla om de sker i en större kontext och de drar åt samma håll. Under den senaste tiden har vi sett nya tecken som visar på USA:s sviktande engagemang för säkerheten i Europa. Trupptillbakadragandet från de tyska baserna har bekräftats. En del handlar om förflyttningar och omdispositioner men nettot blir en minskad amerikansk truppnärvaro. 

Den roterande marinkårsstyrkan om 700 soldater som har funnits i Norge och med tyngdpunkten längst uppe i norr kommer nu också att dras tillbaka. På den diplomatiska kanten saknas också positiva signaler. Den amerikanske ambassadörens i Storbritannien viktigaste uppgift förefaller vara att utnyttja britternas intresse av närmare relationer med USA till att flytta British Open i golf till en av president Trump ägd golfbana, och relationerna med Berlin är sämre än någonsin sedan den tyska kapitulationen 1945.

En del av problemet är naturligtvis personberoende. Med ett presidentskifte skulle de politiska relationerna snabbt förbättras och det skulle gå att föra vettiga samtal med Washington. Men det förändrar i grunden inte den europeiska utmaningen. Nato-samarbetet med dess nuvarande ansvarsfördelning kommer inte att vara tillräckligt för att säkra den europeiska freds- och säkerhetsordningen, när denna systematiskt och asymmetriskt undergrävs från Moskva.

Det skall också sägas att det inte ligger i Europas intresse att USA överanstränger sina resurser och att det är viktigt också för vår del att USA tar sitt ansvar för att rida spärr mot ett Kina som uppträder alltmer aggressivt i närområdet. Det är en insats som måste kunna räkna med också ett europeiskt stöd politiskt och diplomatiskt och genom att USA:s allierade och partners bidrar genom att ta ett större ansvar för sin egen hårda säkerhet. Ökade europeiska försvarssatsningar och en bättre samordning av de nationella resurserna är ett globalt intresse för hela den fria världen. 

Inte bara USA utan också Europa har, i kraft av sin storlek och sin integration, en roll som går utöver den egna omedelbara säkerheten. Det kan vara värt att erinra sig detta, och att oavsett utgången av det amerikanska valet i november, består den geopolitiska hotbilden öster om oss som måste bemästras. 

Olof Ehrenkrona

Tillförordnad redaktör