Under natten till den 24 februari inledde Ryssland ett storskaligt angrepp mot Ukraina. Den här artikeln av Adam Reuben skickades in dagen före angreppet.
En attack från Ryssland på Ukraina sker. Enligt USA:s ambassadör till OSCE har Ryssland upp till 190 000 soldater stationerade runt Ukraina. I dagarna inleddes dessutom en evakuering av ukrainska medborgare från utbrytarprovinserna Donetsk och Luhansk till okända platser inom Ryssland. Väl i Ryssland lämnades de evakuerade vind för våg i och utan vetskap om slutdestination.
Evakueringen var naturligtvis ytterligare ett propagandaverktyg från Kremlin för att ytterligare eskalera situationen samt underbygga sin anklagelse att ukrainsk militär planerar en attack mot utbrytarprovinserna. Ett påstående som saknar belägg och som dementeras av Kiev.
En teori är att ryska styrkor avser att stärka upp pro-ryska separatister i utbrytarprovinserna. Putin har också beordrat ryska styrkor att i ”fredsbevarande insatser” äntra Luhansk och Donetsk, som han samtidigt erkände som självständiga stater. Enligt professor David Galbreth vid University of Bath skulle en sådan attack kunna ta ryska trupper till floden Dnjepr och därmed dela upp Ukraina i två – ett öst och ett väst.
I den mediala bevakningen är det stundtals lätt att glömma att ett krig har pågått i Donetsk och Luhanskprovinserna sedan våren 2014. Ryska förband i östra Ukraina skulle därmed, från ett migrationsperspektiv, vara liknande dagens situation.
Upp emot 1,4 miljoner ukrainska medborgare har fördrivits från sina hem i östra Ukraina till övriga delar av Ukraina. En del har också sökt sig utanför Ukraina. Polen har till exempel beviljat upp emot två miljoner uppehållstillstånd till ukrainska medborgare. Några har också sökt asyl, bland annat i Sverige.
För att beviljas asyl behöver hemlandets myndigheter sakna vilja eller förmåga att skydda en person. Eftersom västra delarna av Ukraina fortfarande står under ukrainska regeringens kontroll bedöms personer från utbrytarprovinserna kunna få hemlandets skydd genom att de bosätter sig på en plats där konflikten med pro-ryska separatister inte sker. Av den anledningen är beviljandegraden från ukrainska asylsökande mycket låg. Under 2021 låg den på två procent, och om de tolv ärenden som beviljades är på grund av konflikten i östra Ukraina eller av någon annan anledning går inte att utläsa från Migrationsverkets statistik.
En rysk invasion i Donetsk och Luhansk bör därför rimligen inte förändra situationen nämnvärt, i antalet asylansökningar i Sverige och EU på kort sikt utan det kan snarare leda till fler registrerade internflyktingar i Ukraina. På sikt kan även de komma att lämna Ukraina, på grund av sociala, ekonomiska eller politiska orsaker.
Skulle en fullskalig rysk invasion ske mot Ukraina kan det däremot föra med sig den största flyktingvågen som Europa har sett sedan andra världskriget. Enligt beräkningar kan det handla om mellan tre och fem miljoner människor, vilket kan jämföras med de 1,3 miljoner som sökte asyl i EU under krisåret 2015.
Det är främst grannländerna till Ukraina – Polen, Slovakien, Ungern och Rumänien – som kommer bära det största ansvaret. Polen förbereder sig till exempel för att ta emot upp till en miljon ukrainska medborgare, något som naturligtvis kommer skapa en belastning på det polska asyl- och mottagningssystemet. Rumänien har ingen förberedelse och dessutom kraftigt begränsade resurser att hantera en storskalig invandring. Även om Ungern uttryckt sig positivt till att ta emot ukrainska medborgare återstår det att se i vilken omfattning. Slovakien däremot lägger tyngd på att skydda den externa gränsen, och har öppnat får att låta tjeckisk polis delta i att kontrollera den slovakisk-ukrainska gränsen.
I sin senaste prognos från 8 februari har Migrationsverket inte beräknat vilka konsekvenser en storskalig militär konflikt kan få för svensk del, utan konstaterar att ”i dagsläget bedöms inte Sverige vara något av de länder som skulle påverkas mest av en eventuell konflikteskalering i Ukraina”.
Hur situationen utvecklar sig återstår att se men att Sverige, vid en fullskalig invasion och en flyktingvåg på upp emot fem miljoner människor inte skulle påverkas framstår som osannolikt. Inte heller är det osannolikt att det just är en fullskalig invasion som President Putin planerar.
En slutsats från utvärderingen av 2015 års migrationskris var att Migrationsverkets juliprognos snabbt visade sig inte stämma. Informationen fördes dock inte vidare inom regeringskansliet eller till andra aktörer som deltar i mottagandet av asylsökande. Utvärderingen konstaterar att ”det är inte orimligt att anta att beredskapen i Regeringskansliet och i andra myndigheter hade varit högre i början av hösten om kunskapen om att juliprognosen hade blivit inaktuell hade spritts.”
Trots det har Migrationsverket alltså inte tagit höjd för en fullskalig invasion av Ukraina i sin februariprognos. En bedömning som kan visa sig vara felaktig om bara några dagar, och återigen lämna den svenska beredskapen på efterkälke.
Adam Reuben, arbetar som politisk handläggare med fokus på migrations- och inrikesfrågor hos europaparlamentariker Tomas Tobé
