I storpolitiken mellan Putin och Biden försöker Finland manövrera sig med att erbjuda en plattform. Om inte som plats för toppmöte så i alla fall för att använda jubileet av Helsingforskonferensen 2025, skriver Yrsa Grüne-Luoma. Det senaste ”katastrofala mötet” gör dock att den finska huvudstaden står i dålig dager för ett USA som vill starta från rent bord.
President Vladimir Putin och president Sauli Niinistö. Foto: Roni Rekomaa/Finlands presidentkansli.
Säg ”toppmöte mellan USA och Ryssland” och Finland stegrar sig som en cirkushäst. Att stå värd för ett möte mellan just dessa två stormakter har alltid varit ett sätt att fästa världens uppmärksamhet på ett litet land i norr. Att göra Finland lite större än vi är i vardagslag. Att ha en roll och – i bästa fall – kunna bidra till en konstruktiv dialog, även om Finlands roll inskränker sig till att erbjuda en plattform, inte delta i själva förhandlingarna.
Men eftersom parterna också träffar värdlandets utrikespolitiska ledare erbjuder värdskapet ändå en unik möjlighet att även föra bilaterala diskussioner.
Efter att det visade sig att det fanns en möjlighet för att Finland kunde agera värd för ett toppmöte mellan USA:s president Joe Biden och Rysslands president Vladimir Putin inom en snar framtid har det spekulerats friskt kring detta. Nyligen skrev amerikanska Politico att valet av mötesplats knappast faller på Helsingfors, men enligt andra källor är Finland fortfarande med i bilden.
Som nackdel för Finlands del har skeptikerna nämnt mötet mellan Bidens företrädare Donald Trump och Vladimir Putin i juni 2019. Ett möte, som delvis fördes utan någon som helst dokumentation, utan att någon ens efteråt egentligen känner till detaljerna. Men kroppsspråket och de bägge presidenternas uttalanden på presskonferensen efteråt talade sitt tydliga språk. Det var tydligt att det var Putin som höll i taktpinnen. Ett katastrofalt möte, enligt Trumps tidigare säkerhetsrådgivare John Bolton – som beskrev saken i sin bok ”The Room Where it Happened” där Bolton redogjorde för sin drygt ett år långa tid i Vita huset. Bolton var inte ensam om uppfattningen att Trump hamnat i underläge.
Om man ser saken ur detta perspektiv står Finlands huvudstad tyvärr i lite dålig dager. Österrikes huvudstad Wien var ett alternativ redan förra gången – och enligt Bolton Rysslands preferens – vilket kunde vara att föredra ifall Biden vill betona att USA startar från rent bord. Men också andra länder och städer har nämnts av Politico.
President Donald Trump och president Sauli Niinistö. Foto: Matti Porre/Finlands presidentkansli.
Hur det än blir med värdskapet har Finlands president Sauli Niinistö än en gång axlat en aktiv roll för att stödja ett toppmöte mellan Biden och Putin. Niinistö har fört långa telefonsamtal med både Putin och USA:s vice president Kamala Harris. Med Putin har Niinistö minst ett par gånger tagit upp frågan om den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj. Också Ukraina och den nyligen avslutade stora militärövningen på Krim och vid Ukrainas östgräns diskuterades i samtalet med Putin när övningen ännu pågick.
Biden kommer att resa till Europa möten med EU och Nato i juni. Om toppmötet mellan honom och Putin blir verklighet – vilket förefaller troligt – kommer det att ske i samband med Bidens besök. Men Niinistös aktivitet under den senaste tiden bottnar sannolikt i ett lite längre tidsperspektiv. Visserligen har den finländske presidenten ingenting emot att Biden och Putin skulle träffas i Helsingfors, tvärtom. Men redan innan de första trevarna till ett toppmöte blev officiellt kända föreslog Sauli Niinistö ett 50 års jubileum efter Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa (utläst som Europeiska säkerhetskonferensen ESK i Sverige, i Finland förkortat KSSE, föregångare till dagens OSSE (Organisationen Samarbete och Säkerhet i Europa)) 1975 i Helsingfors i ”helsingforsanda”. I en artikel i Helsingin Sanomat skriver Niinistö utförligt om sin oro över de snabba vändningarna och den allt hårdare retoriken i stormaktspolitiken.
Men han påminner också om att man i det tysta hela tiden söker lösningar. Joe Biden talar i telefon med Kinas ledare Xi Jinping och med Vladimir Putin.
”Om man gör en minimalistisk tolkning (av detta) talar presidenterna med varandra om saker som man skulle kunna börja diskutera”, skrev Niinistö i Helsingin Sanomat den 28 mars.
Från vänster: Västtysklands förbundskansler Helmut Schmidt, DDR:s ledare Erich Honecker, USA:s president Gerald Ford och Österrikes förbundskansler Bruno Kreisky. Foto: Wikipedia/ADN-ZB/Sturm/1.8.1975.
Visste Niinistö redan då vad som var på gång? Det är möjligt. Likaså är det möjligt att detta gav honom idén att påminna om hur ESK-mötet 1975, trots en viss misstro i början, senare kom att betraktas som en av de faktorer som ledde till förändring och stärkte frihetens, demokratin och rättigheterna i hela Europa. Niinistö har också konsekvent betonat att Finland är redo att stå värd för ett toppmöte mellan stormakterna om Arktis. Presidenten verkar konstant pröva olika öppningar: frågan om att minska sotet när det gäller Arktis, helsingforsandan med anledning av ESK-jubileet och också genom att aktivt hålla kontakt med stormaktsledarna – för att uppmuntra till dialog.
”År 2025 står vi inför 50-års jubileet av ESK. Blir det (bara) en minneshögtid eller kommer man att sträva efter någonting mer ambitiöst”, frågar Niinistö i sin artikel i Helsingin Sanomat.
Och som om han ville mota Olle i grind avrundar han med att ”för säkerhets skull” säga att det vore fint att från ”soffhörnan därhemma” följa med ett toppmöte i Helsingfors om fyra år.
Niinistös andra period som president är över 2024 och enligt lagen kan han inte väljas om för en tredje period. Men det har gjorts trevare för att pejla stödet för att förlänga hans period medelst ett undantagsförfarande, lite med det förfarande som tillämpades när president Urho Kekkonen fick fortsätta i ytterligare fyra år utan val 1973. Alla trevare i den riktningen har Niinistö bestämt avvisat och man kan tolka att han bekräftar sin ståndpunkt med sina slutord i artikeln.
Kekkonens tid är förbi. Men Niinistö har rätt i att det finns ett skriande behov av ökad säkerhet, bättre samarbete och ökat förtroende.
Yrsa Grüne-Luoma
Frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.
