Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har nyligen publicerat en redovisning av Sveriges krishantering under coronapandemin. Domen är tydlig – bristen på ledarskap förvärrade krisen.
Soldater ur 26:e Hemvärnsbataljonen upprättar sjukhussängar i Älvsjömässans hallar. Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten
”Coronapandemin är den värsta kris som har drabbat Sverige under efterkrigstiden, men den är inte den enda, eller ens den värsta, typ av kris som kan drabba oss framöver. En välfungerande krishanteringsförmåga måste därför bygga på anpassningsförmåga snarare än på förmågan att hantera en specifik slags kris.” Ur Perspektiv på pandemin, FOI.
I covid-19-pandemins inledning koncentrerades intresset på Sveriges bristande beredskap. Utrustning saknades när de normala lagren snabbt tog slut, försörjningslinjerna bröts och djungelns lag började råda på världsmarknaderna. Kritiken var befogad, eftersom lagerhållningen var uppenbart otillräcklig.
I efterhand har dock fler problem och brister i Sveriges krishantering och resiliensen hos centrala samhällsfunktioner uppdagats. Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har varit först ute med en perspektivrik redovisning av erfarenheterna av de första månadernas pandemi. Rapporten ”Perspektiv på pandemin” är en antologi och en ”first-cut-analys”, som spänner över större delen av det fält som är intressant från totalförsvarets horisont.
Genom att beskriva villkoren som måste uppfyllas för att möta en kris på ett bra sätt är det ganska enkelt för läsaren att pröva hur väl de olika elementen i Sveriges pandemihantering har fungerat. Rapportens betoning av anpassningsförmågan och möjligheterna att samordna insatserna på olika nivåer är två aspekter där vi redan nu kan se att mycket har gått fel. En tredje är avsaknaden av den goda ledningsförmågan.
Kännetecknande för det svenska svaret på pandemin är avsaknaden av skarp myndighetsutövning. Krishanteringen skulle ske på frivillighetens grund. Med undantag av restriktionerna för folksamlingar över 50 personer har egentligen ingen av smittskyddslagens tvingande undantagsbestämmelser åberopats sedan mitten av mars, och de utvidgade befogenheter som regeringen ansåg sig behöva användes aldrig.
FOI-rapporten konstaterar att en kris definitionsmässigt inte är normal och således måste hanteras utanför den normala organisationen. Sverige har gjort tvärtom, förutom inom sjukvården som har kraftsamlat på vården av covid-19-patienter. Rapporten betonar också betydelsen av flexibilitet och förmåga att anpassa sig till en uppgift som inte är förutsedd och kontinuerligt förändrade lägesbilder. Signifikant för krishanteringen denna gång har istället varit rigiditeten och den långsamma reaktionen på förändringar i omvärlden och ny kunskap.
Statens svaga närvaro och att den istället för att peka med hela handen har spretat lite vagt med alla fingrarna, har medfört att ledarskapet blivit osynligt och otydligt. Smittskyddsorganisationen, som är den hårda kärnan med ansvar för att tillämpa smittskyddslagen, gav upp försvaret redan de första veckorna – ett slags modernt Sveaborgssyndrom. Ensamma kvar i stridslinjen blev vårdens institutioner när arbetet med att bryta smittkedjorna upphörde.
Den goda ledarförmågan som det talas om i FOI-rapporten saknades och därmed också förmågan att samordna insatserna både horisontellt och vertikalt. Rapporten är tydlig med att den svenska ansvarsmodellen inte fungerar i kris och att organisationer som normalt fungerar nära sitt kapacitetstak får svårt att ställa om till snabbt växande behov av extra insatser.
Betydelsen av de lärdomar som vi drar nu av en fullskalig nationell kris på vårt eget territorium går långt utöver själva ansvarsutkrävandet. Hur mycket vi tar in av nya kunskaper och erfarenheter och vår förmåga att utveckla en målrationell krishantering är vitalt för hur vi bygger framtidens totalförsvar. Styrkan i FOI-rapporten är att den visar upp alla områden som måste inkluderas och att den nödvändiga beredskapen inte framförallt handlar om lagerhållning utan om förmågan hos institutionerna att försvara landet och befolkningen mot alla slags oförutsedda angrepp.
Normalt när vi diskuterar sådant som undantagslagar och undantagstillstånd gör vi det med utgångspunkten att försvara det öppna samhället mot riskerna för statens övergrepp. Att staten själv skulle kapitulera och utsätta samhället för onödiga risker av rädsla för att använda sina i demokratisk ordning givna maktinstrument var däremot ganska otippat. Här finns uppenbart ett område att ta på visst allvar i diskussionen om Sveriges krisberedskap.
Olof Ehrenkrona
Tillförordnad redaktör
