Under senare år har det geopolitiska läget på den euroasiatiska kontinenten blivit alltmer spänt. Stormakter är mindre kringskurna av normer och institutioner, vilket underminerar fred och säkerhet från Krim till Xinjiang skriver Svante Cornell. Centralasiatiska stater, särskilt Kazakstan, har sökt möta denna utmaning till sin säkerhet genom allt starkare aktivism – inte minst genom att aktivt bidra till konflikthantering. Men Sveriges relationer till regionen förblir begränsade.
De normer och institutioner som upprätthåller internationell fred och säkerhet blir allt svagare. Detta är knappast en nyhet, utan en huvudfåra i kritiken mot Trump-administrationens utrikespolitik. I Eurasien och Mellanöstern är denna tendens har denna tendens blivit allt tydligare på senare år. Startskottet var kriget i Georgien 2008, där Ryssland visade att man kunde ändra erkända gränser med våld utan större konsekvenser. Det påverkade sedermera Kremls aktioner på Krim och i östra Ukraina.
Men det är inte bara Ryssland som märkt att unilateralt agerande lönar sig. Den amerikanske författaren Robert Kaplan observerar i sin bok The Return of Marco Polo’s World att regionala stormakter på den euroasiatiska kontinenten mer och mer beter sig som forntidens imperier, och inte som nationsstater i ett välordnat internationellt system. De gör, menar Kaplan, ungefär vad de tror de kan komma undan med.
Förutom att plocka valda delar av sina grannländers territorier har Moskva utvecklat en hel verktygslåda för att ingripa i andra länders politiska system, och har som bekant applicerat dessa verktyg även på västliga demokratier. Kina ägnar sig åt systematiskt industrispionage och har försatt hela folkgrupper som uighurer och kazaker i koncentrationsläger med syfte att utplåna deras identitet. Iran försöker bygga en intressesfär från Libanon i väst till Jemen i öst och mördar dissidenter i Europa – något Saudiarabien istället gör på diplomatiska beskickningar. Turkiet har övergivit sin traditionellt försiktiga utrikespolitik och bygger nu militärbaser utomlands och tar aktiv part i konflikter som i Syrien, Libyen och mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Om detta skrivs spaltmeter i pressen. Men vad med de länder som ligger omringade av dessa stormakter? I kontinentens hjärta finns Centralasien, en region som förutom de fem postsovjetiska staterna även traditionellt inbegriper västra Kina och Afghanistan. Dessa länder saknar utlopp till världshaven, och är därmed beroende av de kringliggande stormakterna både för sin ekonomiska utveckling och säkerhet. Stormakternas alltmer ohämmade agerande är därför ett närmast existentiellt problem för dessa relativt unga nationer.
För tjugofem år sedan var regionens länder svaga och fattiga – vilket föranledde den polsk-amerikanske strategen Zbigniew Brzezinski att skriva boken The Grand Chessboard om regionens instabilitet. Och denna sinnebild av regionens geopolitik lever än idag: vi tenderar att se mindre länder som pjäser i ett schackspel mellan stormakterna. Men idag är de i högsta grad aktörer som påverkar sin omgivning.
Under det senaste årtiondet har Kazakstan och Uzbekistan tagit på sig rollen som Centralasiens informella ledare. (Se Säkerhetsrådet 2018-12-14) De har samarbetat för att stärka regionalt samarbete, men även agerat utanför sitt område. Uzbekistan har exempelvis spelat en aktiv roll i fredsförhandlingarna kring Afghanistan, och arbetat för dialog mellan den afghanska regeringen och talibanerna.
Kazakstan har spelat en än större roll. Utöver sitt internationella engagemang i bland annat OSSE och FN har landet spelat en allt viktigare roll som medlare mellan stormakter. Detta började 2013, när Kazakstan tog initiativ till samtal om det iranska kärnvapenprogrammet. Dessa samtal plöjde marken för förhandlingarna i Genève som ledde till kärnavtalet 2015. Redan året efter kastade sig Kazakstan in i konflikten i Ukraina, eftersom landets dåvarande president, Nursultan Nazarbajev, var en av få ledare som kunde resonera med Vladimir Putin. Det gjorde inte att konflikten löstes, men såg till att dialogen mellan EU-makterna och Ryssland inte bröts totalt.
2015 kom Moskva och Ankara i konflikt efter att Turkiet skjutit ner ett ryskt plan över sin gräns till Syrien. Återigen var det Kazachstan som medlade mellan presidenterna Putin och Erdogan, och hjälpte dem att gräva ner stridsyxan. Och sedan 2017 har Kazachstan stått värd för samtal i Astana kring det syriska inbördeskriget.
I samtliga fall har den kazakiska ledningen haft realistiska mål – inte att lösa dessa svåra konflikter, men att se till att de inte eskalerar till större väpnade konflikter mellan stormakterna i Eurasien. På detta sätt har Kazachstan med viss framgång försökt övertyga Moskva att landet är mer värdefullt som en oberoende medlare än som ett land som bara följer i Moskvas ledband.
Omvärlden har uppmärksammat denna nya verklighet. Både EU och USA presenterade under fjolåret nya strategier för Centralasien, och ledarna för Japan, Indien och Sydkorea har nyligen åkt på längre besök i regionen. Problemen i relationerna mellan stormakterna i Eurasien kommer knappast att försvinna. De tvära kasten i relationerna dem emellan kommer att påverka alla närliggande stater, inte minst Sverige. Detta är särskilt relevant när Sverige förbereder sig för att ta över ordförandeskapet i OSSE, den pan-europeiska säkerhetsorganisationen som sedan i somras står utan ledning.
Sverige har som ambition att i sin utrikespolitik, inte minst genom EU och OSSE, främja säkerhet i Europa och närliggande områden. I detta arbete är Centralasiens stater som möjliga samarbetspartners med relativt betydande kompetens och erfarenhet i att hantera stormakter. I dag har dock Sverige endast en blygsam diplomatisk närvaro i regionen, en mini-ambassad med begränsad bemanning i Kazakstans huvudstad. Det kan vara dags att se över denna situation och uppgradera diplomatiska länkar till denna allt viktigare världsregion.
Svante Cornell
Director of the Central Asia-Caucasus Institute & Silk Road Studies Program Joint Center, at AFPC and ISDP