Magnus Haglund, om att Sveriges säkerhetspolitik måste ställa samhällets och medborgarnas säkerhet i fokus och inte bara handla om storleken på Försvarsmaktens budget.
Först en ”introduktionskurs” på några månader och sedan fortsatt utbildning inom t ex Försvarsmakten eller brandförsvaret.
I dessa tider då staten och medborgarna står inför allvarliga säkerhetshot, kan det kanske verka något märkligt att ta upp detta som en försvarsfråga. Men i dagens globaliserade värld är det tid för oss att tänka om avseende landets säkerhet och försvaret; något som vi knappast har gjort sedan beredskapsåren under Andra världskriget. Nu borde allt fler inse att förutsättningarna har förändrats på ett radikalt sätt.
Hotet under kalla kriget mötte vi på ett delvis fördolt sätt genom att utge oss för att inte tillhöra vare sig öst eller väst, men i väst kände många till vår koppling dit och i öst utgick man från att vi var ett västland. Den dolda säkerheten gällde också kärnvapenfrågan, men när Sverige i samband med 1958 års försvarsbeslut officiellt antydde att vi under mer än 10 års tid hade hållit på att framställa egna kärnvapen, blev reaktionen inom regeringspartiet så stark att programmet sattes på sparlåga och att vi 1962 i stället fick skydd mot den tidens kärnvapen av USA.
Men internt i Sverige gällde fortfarande tesen att ett mobiliserande värnpliktsbaserat försvar skulle fungera avskräckande – helt unikt och ganska osannolikt. Försvaret byggdes därför i stort sett upp efter liknande tankegods – även om beslutsfattarna ofta ansåg att stora förändringar gjordes. Vår försvarsdebatt har därför mest handlat om anslagens storlek – inte om de förändringar som våra säkerhetspolitiska inriktningar eller prioriteringar borde medföra.
Fixeringen vid tanken på att ett försvar operativt ska kunna möta en angripare enligt studerade hotbilder, ledde till en ganska märklig situation då Sovjetunionen gick i graven. Då införde Sverige det som kallades för en strategisk time-out, eftersom hotbilden bara försvann. Man hade glömt bort att försvarets säkerhetspolitiska syfte i själva verket inte är att föra krig, utan att svara för samhällets och medborgarnas säkerhet och någon säkerhetspolitisk paus hade verkligen inte inträtt.
Många följdbeslut av denna missuppfattning får vi uppleva i dagens Corona-tider; främst kanske därför att man parallellt med den strategiska pausen kraftigt minskade landets och därmed samhällets uthållighet; man tänkte sig att ”tjäna pengar” på att försälja lagerhållna beredskapsvaror och anslagens storlek var ju viktigt.
Det finns nu anledning att tänka om, eftersom förutsättningarna ändrats på ett fundamentalt sätt. Detta borde påverka den svenska försvarspolitiken som i alltför hög grad fortfarande bygger på ett tankegods från förr och medför att försvaret fortfarande prioriterar att kunna föra ett krig med Ryssland i stället för att kunna verka redan i fred och helst så att en krigisk situation inte uppstår.
I dag borde ett svenskt försvar i vidare bemärkelse kunna stå emot inte ”bara” Corona-anfall, utan också exempelvis kunna förstärka vårt brandförsvar vid stora skogsbränder för att ta upp två aktuella och tydliga säkerhetshot. Men en större ominriktning borde vara baserad på den strategiska tanken att vårt försvar redan i fredstid ska kunna fungera som avvärjande tröskel mot dagens alla former av begränsade angrepp – inkluderande terroristanfall, cyberangrepp och andra former av lågnivåangrepp och så att vi därmed vinner tid så att eventuella nya prioriteringar kan förberedas.
Vi måste kunna vara närvarande och möta hot också mot vårt lands ekonomi och då duger det inte att utgå från att försvaret endast ska kunna möta ryska angrepp efter en verkställd mobilisering enligt gamla operativa modeller.
Därför behövs ett samhällsförsvar där exempelvis alla medborgare får en rekrytutbildning i form av en ”introduktionskurs” på några månader, varefter individerna själva får välja hur de vill ta sitt samhällsansvar – genom att fortsätta en utbildning inom Försvarsmakten, utbildas till brandmän eller ordningsvakter i kommunal regi eller varför inte fungera som extra anhöriga på våra äldreboenden.
Sveriges säkerhetspolitik ska omfatta samhällets och medborgarnas säkerhet och inte bara handla om storleken på Försvarsmaktens budget.
MAGNUS HAGLUND är tidigare kommendörkapten.
