Dags för multilateralism att återuppfinna sig själv

Emma Engman skriver om behovet av att förnya multilaterala samarbeten för att lösa världens globala utmaningar i tider då samarbeten undermineras till följd geopolitiska och populistiska strömningar. 

European Forum Alpbach 2019 Foto: EFA / Andrei Pungovschi

Världen är i ett skriande behov av internationellt samarbete. Naturkatastrofer, klimatförändringar och migrationsströmmar respekterar inte nationella gränser, något som gör internationellt samarbete till en nödvändighet. Att Nobels fredspris tilldelades World Food Program, WFP, är ett tydligt tecken på önskan om ökad internationell samverkan, snarare än mindre. Men, det politiska landskapet har den senaste tiden visat upp en ökning av inåtvänd, nationalistisk retorik och minskat ansvar för våra gemensamma tillgångar.

Den multilateralism vi vant oss vid, grundad i globalt moraliskt ansvar och internationellt samarbete, kan inte längre tas för given. Med en administration i USA som fokuserar mer på egen nytta och den starkes rätt, än att värna internationella överenskommelser, gör att vi också saknar en tydlig demokratisk ledare i strävan att lösa gemensamma utmaningar. Gång på gång har USA dragit sig ur internationella samarbeten viktiga för att bemöta de utmaningar vi står inför för att kunna skapa en mer hållbar värld för fler, såsom Parisavtalet, TPP-frihandelsavtalet, stödet till WHO och viktiga rustningskontrollavtal. Att Europa skulle ta över den internationella ledartröjan som USA gång på gång frivilligt avsäger sig, är inte särskilt trolig. Splittringar inom EU, där långsamt och bristande agerande gentemot Lukasjenko i Belarus bara är ett exempel, gör en sådan utveckling tveksam. Det stundande valet i USA har därför verkningar långt bortom landets gränser. 

Många av de nuvarande multilaterala samarbetena är baserade på gemensamma värderingar, samtidigt som vi i flera fall ser ett skifte inom internationellt samarbete från en multilaterism baserad på respekt för regler och jämlikhet till en mer maktbaserad ordning med avsaknad av att respekt för regler. I takt med att värderingar inte längre delas, eller att vissa värderingar inte betyder detsamma för olika parter, är frågan vad som händer med multilateralt samarbete.

Dagens institutioner är ofta skapade utifrån en världsbild där väst var i centrum, samtidigt som det globala maktskiftet under de senaste åren har flyttat internationellt inflytande från väst till öst. När ett nytt kulturellt arv adderas till den globala scenen, sker naturligt även ett intåg av nya värderingar. Men om inbjudan till den globala scenen enbart omfattar dina fysiska tillgångar och inget av dina värderingar och dina tankar, skulle du då ansluta dig till scenen eller skapa en ny? Och vad skulle hända när du insåg att vissa av de största aktörerna inte följer de regler ni har på er scen, på grund av vad som händer på en annan scen? 

Under årets European Forum Alpbach lyssnade jag bland annat på Marcello Bonattos, grundare och VD för Re:Coded och tidigare konsult inom internationellt humanitärt arbete, resonemang om att grundläggande färdigheter som att ständigt tillägna sig ny kunskap blir allt viktigare. För att hänga med i dagens kunskapsintensiva och snabbt föränderliga samhälle kommer inte gamla meriter att räcka. Detta kan också lära oss något om att multilaterala institutioner behöver kunna förändras.

Avsaknaden av intellektuell kapacitet och vilja att diskutera våra drömmar och mardrömmar inom det internationella samfundet ger utrymme för en utveckling där politiska ledare inte accepterar forskning och fakta som motsvarar den politiska agendan. Behovet av att tänka annorlunda om nutida utmaningar och koppla multilaterism till förmågan att effektivt lösa komplexa problem baserat på fakta och forskning blir både nödvändigt och alltmer tydligt. 

Idag är vi vid en historisk brytpunkt mellan stater som inte respekterar fundamentala friheter och mänskliga rättigheter, och modet att stå upp för detta hos resten av världen. Det är i den här skärningspunkten som detta århundrande kommer definieras. När större länder prioriterar geopolitiskt spel så blir det avgörande att mindre och medelstora nationer kliver fram och visar mod. Det transaktionella står i kontrast mot frihetstrender där olika grupper i samhället i större utsträckning internaliserar värderingar såsom klimatansvar, jämlikhet och frihet. 

Covid-19 har skadat demokratin och multilateralismen under pandemins första år. Hur det andra året blir, förhoppningsvis med ett vaccin på plats, återstår att se. Fördelningen kommer att ge en indikation hur egoistiskt länder agerar, eller om multilaterala lösningar får sin revansch. 

Hoppet är att pandemin, som på så många sätt hotar att trycka oss längre från varandra, egentligen för oss närmare varandra på en mänsklig nivå. Och tänk om Sander Tideman, forskare och konsult inom hållbarhet,  psykologi och neurovetenskap, har rätt, att kapitalism kan återuppfinna sig själv eftersom det är i kapitalismens eget intresse att inte dö, också innebär att vi människor kan återuppfinna hur vi vill leva ihop. Om inte för ett fredligt, inkluderande och hållbart samhälle, så för att det är i vårt eget intresse att inte dö. 

Emma Engman,

MSc Business & Economics och European Forum Alpbach alumni 

European Forum Alpbach (EFA) är en interdisciplinär plattform för vetenskap, politik, näringsliv och kultur som etablerades 1945för att diskutera hur det europeiska kulturella, vetenskapliga och intellektuella arvet skulle kunna förvaltas och hur man skulle uppmuntra europeisk integration. Årligen samlas 5000 deltagare från 90 länder för dialog om socialpolitiska frågor över generations-, ideologiska och kulturella gränser. Bland årets talare fanns såväl António Guterres, FN:s generalsekreterare, såväl som Cecilia Malmström och Margot Wallström.