Photo by Mika Baumeister. Unsplash.
Det är dags för Sverige att tänka om och ansluta sig till euron. Euron ger en stabilare växelkurs som minskar den finansiella osäkerheten och underlättar affärerna för alla svenska företag. Euron ger oss också en högre växelkurs, vilket kommer att göra oss svenskar rikare när vi reser utomlands. Med dagens stora internationella finansflöden är Sverige för litet för att kunna upprätthålla en stark egen valuta under en svår finanskris. Sveriges medlemskap i eurozonen kommer att vidga den faktiska gemensamma marknaden, vilket kommer att stimulera Europas tillväxt, skriver Anders Åslund, senior fellow Frivärld.
Den 13 september 2003 sade de svenska väljarna nej till euron med 56 mot 42 procent. Den svenska ekonomin har utvecklats relativt väl i jämförelse med andra europeiska ekonomier i fråga om tillväxt och finansiell stabilitet. Men detta beror på att de svenska regeringarna har bedrivit en ansvarsfull finanspolitik – inte på kronans oberoende.
Mycket har skett under de senaste två decennierna, varför vi bör tänka om kring euron. Sverige behöver euron och eurozonen behöver Sverige.
EU har haft hälften så hög tillväxt som USA sedan den globala finanskrisen 2008. Europa som helhet har hamnat på efterkälken, medan USA och Kina drar i väg. Europa är både överreglerat och fragmenterat. EU brukar skryta om sin gemensamma marknad, men i själva verket är det bara en marknad för varor. Förhoppningsvis kommer de nya EU-reglerna för den digitala marknaden öppna upp denna marknad, men Europa saknar alltjämt en gemensam kapitalmarknad och bankunion. Dessutom kräver en väl fungerande gemensam finansmarknad att alla EU-länder använder sig av samma valuta.
Den svenska kronan har blivit en opålitlig skvalpvaluta
Den svenska kronans kurs har fallit med cirka 40 procent i förhållande till euron under de senaste två decennierna. Vi svenskar har inte vunnit något på att bli fattigare än de européer som använder euron. I sin penningpolitik tvingas Riksbanken att följa den Europeiska Centralbanken (ECB), där vi varken har röst- eller närvarorätt. Vi har inte blivit mer utan mindre oberoende än om vi hade varit med i eurozonen.
Så länge Sverige stannar utanför euron förblir vi en bromskloss för den europeiska utvecklingen och integrationen. Istället borde vi främja denna utveckling i nationens intresse. De stora amerikanska högteknologiföretagen investerar nu 40-50 miljarder dollar årligen i artificiell intelligens. Den största högteknologiska investeringen i Sverige är i Northvolt och nu förs en diskussion om det är en oproportionerligt stor investering för Sverige. Denna diskussion borde istället handla om huruvida Sverige har råd med sådan provinsialism. Det bästa sättet att motverka denna provinsialism är att Sverige ansluter sig till eurozonen.
Flytande växelkurser är ingen universalmedicin
Internationella makroekonomer – framför allt amerikaner och britter som vanligen vet föga om små länder – förespråkar ofta flytande växelkurser, men de har sällan någon större förståelse av finansmarknader. Den Internationella valutafonden har i sin empiriska forskning kunnat konstatera att förvånansvärt få små länder har en flytande växelkurs. Produktionen sker sällan i ett enskilt land utan i en mängd olika länder. Varje växelkurs är ett byråkratiskt problem och sällan en konkurrensfördel.
Ekonomer hävdar reflexmässigt att det inte är växelkurspolitiken utan ekonomiska fundamenta som avgör en valutas styrka. Men detta är uppenbarligen inte sant, ty inget land har starkare statsekonomi än Norge, och den norska kronan skvalpar lika illa som den svenska. Samma sak gäller för Japan. Om de tre starka ekonomierna Norge, Sverige och Japan alla lider av fallande växelkurser är det uppenbarligen inte en fråga om ekonomiska fundamenta. Norge har ett ständigt budgetöverskott och en pensionsfond som är mer än dubbelt så stor som dess BNP. Sverige har under många år bedrivit en mycket ansvarsfull budgetpolitik och vår statsskuld har nu fallit till 32 procent av BNP.
Den japanska yenens växelkurs har pressats ned av s.k. ”carry trade,” d.v.s. när internationella investerare lånar yen till noll ränta och köper amerikanska aktier för miljarder. Denna tvivelaktiga spekulation har genererat stora vinster till dem som deltagit i handeln, men knappast till någon annan.
Förmodligen har den svenska kronan på liknande sätt varit föremål för carry trade, vilket på intet sätt gagnat Sverige. Handeln har pressat ned den svenska kronans växelkurs, vilket gjort alla semestrande svenskar fattigare. Det kan inte ligga i svenskt nationellt intresse att stimulera carry trade i svenska kronor till USA.
Schweiz har motsatt problem. Landet måste skydda sig mot alltför stora valutainflöden som driver upp dess valutakurs så att schweizisk exportindustri får svårt att konkurrera. Vår penningpolitik bestäms ändå i huvudsak av ECB, där vi inte får vara med. Om vi – Gud förbjude! – skulle hamna i en likviditetskris har ECB ingen skyldighet att hjälpa oss.
Den uppenbara slutsatsen är att ekonomiska fundamenta inte är särskilt viktiga för den faktiska växelkursen. Detta innebär att Sverige missgynnas av att ha en flytande växelkurs.
Stora valutazoner drar till sig finansflöden: Ju större desto bättre
Det främsta exemplet på finanspolitikens begränsade betydelse är USA, som har ruttna statsfinanser. År 2023 uppgick det amerikanska budgetunderskottet till nästan 9 procent av BNP och dess bruttostatsskuld till hela 122 procent av BNP. Föga förvånande har ekonomer år efter år prognosticerat att den amerikanska dollarn skulle falla, men den förblir förbluffande stark, vilket visar på att deras analys är felaktig. Jag förespråkar givetvis inte den förskräckliga amerikanska finanspolitiken, men vi behöver inse hur världsekonomin idag faktiskt fungerar.
Problemet är att ekonomernas analys utelämnar de viktiga internationella valutaflödena, vilka blev enorma efter att västvärlden – till USA:s förmån – liberaliserade sina finansmarknader i slutet av 1980-talet. Enligt det amerikanska finansdepartement uppgick utländska investeringar i amerikanska värdepapper till hela 27 biljarder dollar i slutet av juni 2023, vilket då motsvarade hela USA:s BNP. Dessa siffror inkluderar inte utländska direktinvesteringar.
Det finns flera anledningar till att investera i USA. Landet erbjuder en öppen och fri marknad och dess tillväxttakt är dubbelt så hög som Sveriges. Medan Europa har flera små aktiebörser har USA endast två stora, vilket bidrar till att driva upp värdet på åtminstone de största amerikanska företagen. Av de 20 högst värderade företagen i världen är nu 15 amerikanska och endast två europeiska. En viktig förklaring till såväl den höga dollarkursen som de amerikanska företagens höga marknadsvärde är att hela världen investerar i USA.
Men framför allt erbjuder USA världens största valutazon. Det finns bara två egentliga reservvalutor i världen: dollarn och euron. Dollarn svarar för 59 procent av alla världens centralbankers valutareserver och euron för 20 procent.
Sveriges investeringar i amerikanska papper var inte mindre än 365 miljarder dollar – eller 62 procent av Sveriges BNP – år 2023. Detta beror på att förmögna svenskar – liksom många andra kloka människor – investerade där de fick bäst avkastning på sina pengar. Svenskar ska givetvis vara fria att investera där de får bäst avkastning på sina pengar, men det ligger knappast i svenskt intresse att inte erbjuda svenskar goda möjligheter att få mer utdelning på sina investeringar i Sverige.
Eurozonen har ständigt utvidgats
Eurozonen har expanderat successivt och den går bara framåt. Till en början i januari 1999 omfattade den endast elva EU-länder. Grekland tillkom 2001 (på tvivelaktiga grunder, men som ledde till en skärpning av reglerna), Slovenien 2007, Cypern och Malta 2008, Slovakien 2009, Estland 2011, Lettland 2014, Litauen 2015, och Kroatien 2023. Värt att notera är att samtliga länder som anslutit sig till eurozonen sedan 2007 idag tillhör EU:s minsta. Inget av dem har fler än 5 miljoner invånare. Poängen är att de inser att de är svaga och behöver allt EU-stöd de kan få.
Idag ingår 20 av EU:s 27 medlemsländer i euron. Bland de kvarvarande sju medlemsländerna utanför eurozonen har Danmark länge haft en fast växelkurs; först till D-Marken efter 1982 (tack vare den konservative statsministern Poul Schlüter) och sedan till euron sedan 1999. På grund av dess fasta växelkurs är Danmark idag nästan ett euroland. Bulgarien har försökt att ansluta sig till euron men har hittills misslyckats p.g.a. en alltför hög inflation och bristfällig regelefterlevnad. Landet har sedan länge haft en fast växelkurs till euron och hoppas idag på att bli nästa land som anammar valutan.
Kvar inom EU, men utanför eurozonen, finns bara fem länder med snabbt devalverande skvalpvalutor, nämligen Sverige, Polen, Tjeckien, Ungern och Rumänien. Samtliga dessa länder har minst tio miljoner invånare, vilket verkar ha blivit en minimigräns för att ha en fungerande självständig valuta. Deras problem är att de är för stora för att klokt anpassa sig till omvärlden men för små för att klara sig väl på egen hand. Fyra av dessa (Sverige, Polen, Tjeckien, och Ungern) har haft tämligen irrationella nationalistiska skäl till att behålla en egen valuta, medan Rumänien än så länge inte lyckats uppnå en tillräckligt stabil finanspolitik.
Något tillspetsat kan man fråga sig om vi verkligen vill vara i samma sällskap som Viktor Orbán? Dessa länder bör tänka om på egen hand, men detta är knappast det sällskap vi söker. Norden och Baltikum står oss så mycket närmare.
Vi bör följa balternas exempel: I en kris behöver vi ECB likviditet
Under åren 2008-10 drabbades de tre baltiska staterna av en svår finanskris trots att de hade fört en relativt ansvarsfull ekonomisk politik. De hade alla fasta valutakurser till euron men egna valutor. Deras problem var överhettning. Under tre år hade Lettland haft en genomsnittlig tillväxt om inte mindre än 10 procent. Tillväxten attraherade alltför stora utländska krediter, och det som är lätt vunnet är lätt försvunnet – krediterna flödade ut igen.
En kör av framstående internationella ekonomer, ledda av Nobelpristagaren Paul Krugman, insisterade på att de baltiska länderna måste devalvera. Samtliga tre baltiska regeringar och centralbanker motsatte sig emellertid detta, ty de insåg att problemet inte var bristande konkurrenskraft utan likviditetsbrist. En devalvering skulle ha lett till en omotiverad masskonkurs. Därför var en devalvering inte önskvärd för att uppnå billigare export; istället behövde länderna utländska krediter, och den bästa källan vore ECB. I Sverige tenderar vi att glömma bort att den amerikanska Federal Reserve räddade oss med en swaplinje om inte mindre än 30 miljarder dollar hösten 2008, men vare sig Fed eller ECB gav balterna några krediter (vilket de borde ha gjort).
De baltiska länderna hade turen att ha mycket kompetenta och vettiga regeringar och centralbankschefer. Regeringscheferna var alla moderata: Valdis Dombrovskis i Lettland, Andrius Kubilius i Litauen och Andrus Ansip i Estland. Jag fick äran att bistå Dombrovskis som rådgivare och jag höll kontakten med Kubilius och Ansip.[1] De redde alla ut sina respektive länders finansiella problem på liknande sätt med stor beslutsamhet.
De insåg alla att de skulle behöva ingå i eurozonen för att få tillgång till ECBs enorma krediter, så att de aldrig skulle kunna hamna i en liknande likviditetskris igen. Om de hade övergivit sina fasta växelkurser hade de drabbats av såväl bankkollapser som konkurskedjor, vilket hade skjutit upp deras euroanslutning flera år framåt. Estland lyckades ansluta sig till euron redan i januari 2011, Lettland i januari 2014 och Litauen i januari 2015. Nu är de alla trygga i eurons hamn. Om de ånyo skulle hamna i en likviditetskris måste ECB bistå dem. Dombrovskis är nu vice ordförande i Europeiska kommissionen, och Kubilius och Ansip är framstående medlemmar av Europaparlamentet. Sverige däremot får hoppas på Federal Reserves nåder. Är det verkligen så vi vill ha det?
Ju större eurozonen är desto attraktivare att investera i Europa
Nationalekonomer, till skillnad från investerare, tenderar att ha föga förståelse för kapitalflödenas betydelse. Hur många gånger har ni inte hört investeringsrådgivare säga att det nu är dags att investera i europeiska aktier, för de är så billiga. Nästan varje gång har de haft fel, ty amerikanska företag har redovisat större vinsttillväxt än europeiska och deras aktier har därför stigit snabbare i värde. Så är det alltjämt.
Växelkursen och den personliga förmögenheten beror inte på statsfinanserna, som ekonomer och politiker ofta felaktigt hävdar, utan på globala finansiella förhållanden. Om Japan och Norge inte kan försvara sina växelkurser bör nog Sverige överge denna felaktiga tanke.
Dags för Sverige att tänka om
Den 13 september 2003 höll Sverige en rådgivande folkomröstning om att införa euron. Socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet och kristdemokraterna, liksom Svenskt Näringsliv och LO, stödde ja-sidan, medan centerpartiet, miljöpartiet och vänsterpartiet motsatte sig euron. Framför allt socialdemokraterna, centern och kristdemokraterna var emellertid rätt splittrade i frågan. Resultatet blev 55,9 procent nej-röster och 42 procent ja-röster. Något förenklat kan man säga att Stockholm, Malmö och etablissemanget röstade för euron – som brukar vara fallet i EU-omröstningar runt om i Europa – medan landsbygden motsatte sig den.
Det är dags för Sverige att tänka om. Det finns inte ett enda ekonomiskt skäl för Sverige att inte ansluta sig till euron, men det finns flera skäl att göra det. Det mest uppenbara skälet är det baltiska argumentet att vi i en internationell kris behöver ECBs likviditet.
Ett andra skäl är att en stabil växelkurs underlättar samtliga svenska företags affärer. En viktig källa till ekonomisk osäkerhet försvinner. Inte minst Japan har visat att en flytande växelkurs inte är fördelaktig.
För det tredje kommer en euroanslutning göra oss svenskar rikare när vi reser utomlands. Varför skall vi lida av att provinsiella röster är rädda för Europa? Norge har visat att starka statsfinanser inte garanterar en stark växelkurs om landets medborgare föredrar att investera i USA.
För det fjärde kommer Sveriges medlemskap i eurozonen vidga den faktiska gemensamma marknaden, vilket kommer gagna hela Europa ekonomiskt. Det centrala är att stimulera Europas tillväxt.
Slutligen är Sveriges euroanslutning en säkerhetspolitisk fråga. Klokt nog har Sverige blivit medlem i NATO, men det räcker ej. Vi bör söka oss till Europas och västvärldens centrum. Sverige bör vara politiskt representerat inte bara i EU och NATO, utan även i ECB.
Anders Åslund är senior fellow vid Frivärld.
[1] Under åren 2009-10 var jag ekonomisk rådgivare till Lettlands dåvarande Premiärminister Valdis Dombrovskis. Vi skrev en bok tillsammans om våra erfarenheter: Anders Åslund and Valdis Dombrovskis, How Latvia Came through the Financial Crisis, Washington, DC: Peterson Institute for International Economics, 2011.
