I väst ligger demokratin Mongoliet i en nattsvart mediaskugga. Det är beklagligt. Den fria världen måste bli bättre på att inkludera Mongoliet i sin gemenskap – inte minst för att hjälpa landet att stå emot Ryssland och Kina.
Dags för den fria världen att sätta Mongoliet på sin karta. Foto: Pixabay
Många förknippar Mongoliet med Djingis khan och hans skrikande horder av beridna, pilbågsbeväpnade krigare. Men det stora, glest befolkade stäpplandet är idag en av Asiens få oaser av demokrati. Demokratiorganisationen Freedom House rankar Mongoliet – med ett betyg på 84/100 – som friare än både Rumänien och Bulgarien. Enligt opinionsundersökningar från 2018 anser 85–90 procent av alla mongoler att demokrati är det bästa statsskicket.
Ulaanbaatar är också en förkämpe för internationell fred och säkerhet. Mongoliska trupper deltog mellan 2005 och 2007 i Kosovostyrkan och bidrar sedan 2010 till ISAF i Afghanistan. Mongoliet ingick 2012 ett samarbetsavtal med Nato, och anslöt sig samtidigt till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Ulaanbaatar har de senaste åren spelat en viktig roll i världssamfundets arbete för kärnvapennedrustning på Koreahalvön.
Mongoliet ligger trots detta i en nattsvart mediaskugga. Det är ett problem, för den mongoliska demokratin är utsatt. Det krävs bara ett ögonkast på kartan för att förstå varför: Mongoliet är helt omringat av Ryssland och Kina.
Mongoliet har behövt stå ut med mycket på grund av sina två grannar. Sovjetunionen såg 1921 till att det mongoliska kommunistpartiet tog makten i landet, och spädde på 1930-talet på utrensningar som dödade tiotusentals mongoler. Mongoliet förblev en satellitstat fram till slutet på kalla kriget.
Mongoliet är idag ett suveränt land, men behöver trots det fortfarande vara vaksamt för ryskt översitteri. Mongoliet är rikt på naturtillgångar – bland annat koppar, sällsynta jordarter och uranium – men fattigt på teknologi och infrastruktur. Ryssland har strategiskt investerat i dessa sektorer, och den mongoliska ekonomin är därför fortsatt beroende av ryska företag.
Situationen ser liknande ut när det gäller energi. Mongoliet får 90 procent av sin energi och sitt bränsle från Ryssland. Kremls villighet att strypa tillförseln till länder som kritiserar Ryssland är därför en ständig risk för Ulaanbaatar.
Kremls välvilja är också en viktig geopolitisk resurs för Mongoliet, eftersom den kan fungera som en motvikt till Kina. Mongoliets president, Khaltmaagiin Battulga, gick 2017 till val på en ryssvänlig plattform, delvis för att bättre kunna dra nytta av den strategin. Hans företrädare, Tsakiagiin Elbegdorj, tänkte sannolikt i liknande banor när han 2015 gick med på att skicka mongoliska trupper till den årliga minnesparaden för andra världskriget i Moskva.
Ryssland visar, trots sådana eftergifter, bristande respekt för den mongoliska demokratin. En typisk kontrovers inträffade tidigare i år när MNB, en mongolisk tv-kanal, försökte undvika jäv genom att inte sända den ryska segerparaden på samma dag som det mongoliska parlamentsvalet. Den ryska ambassaden svarade med att hätskt attackera MNB. Utspelet väckte minnen av sovjetiska ingrepp och gav upphov till skarp kritik i mongolisk media.
Kina har också en imperialistisk historia i Mongoliet, som 1911 slog sig loss från Qingimperiet. Fem miljoner mongoler bor idag i det så kallade Inre Mongoliet, som fortfarande tillhör Kina. Kommunistpartiet gjorde länge anspråk på Mongoliet, som för dem var jämförbart med Xinjiang och Tibet.
Kommunistpartiets imperialistiska ränder sitter fortfarande kvar. Att de flesta mongoler bekänner sig till tibetansk buddhism – och därför vördar Dalai lama – är särskilt hotfullt för Kina. För att stärka sin kontroll över Tibet har kommunistpartiet planerat att själva utse en ny Dalai lama när den nuvarande, Tenzin Gyatso, dör. För att stärka den processens legitimitet är Peking måna om att konvertera Mongoliets ledare till den kinesiska sidan.
Kommunistpartiet har använt drastiska metoder för att uppnå det målet. När Dalai lama 2016 besökte Mongoliet svarade Peking med att stoppa all handel över den mongolisk-kinesiska gränsen. Över 90% av Mongoliets exporter går till Kina, och den mongoliska regeringen tvingades snabbt att kapitulera och lova att man i framtiden inte längre skulle välkomna Tenzin Gyatso.
Kina försöker i andra sammanhang stärka sitt inflytande i Mongoliet. Ulaanbaatar har begränsat sitt deltagande i Ett bälte, en väg, Kinas globala infrastruktursatsning, av rädsla för skuldfällor. Men en ekonomisk kris tvingade 2017 den mongoliska regeringen att söka ett krispaket från IMF, vars sammansättning till en ovanligt hög grad bestod av kinesiska lån. Detta har ökat trycket på Mongoliet att anpassa sig efter kinesiska prioriteringar.
Kina bedriver också omfattande informations- och propagandakampanjer i Mongoliet, som trots sina få 3,2 miljoner invånare har ett kinesiskt kulturcenter och flera Konfuciusinstitut. Kommunistpartiet har också lagt mycket energi på att odla kontakter med den politiska eliten i Mongoliet.
Mongoliets utsatthet lär inte minska i framtiden. Ryssland och Kina försöker allt mer aggressivt stöpa om sina respektive närområden i sina egna auktoritära avbilder, projekt som den mongoliska demokratin står i vägen för. Moskva och Beijing har också närmat sig varandra strategiskt de senaste åren. Det har gjort det svårare för Ulaanbaatar att balansera sina förbindelser mellan de två för att undvika att bli alltför beroende av endera av dem.
Detta har gjort en annan grundsten i den mongoliska utrikespolitiken, den så kallade ”tredje grannens politik,” viktigare än någonsin. Ulaanbaatar har i trettio år utgått från denna doktrin – som går ut på att stärka förbindelserna med demokratiska länder och de allianser och organisationer som dessa leder – för att balansera Mongoliets beroende av Ryssland och Kina.
Den tredje grannens politik har också sett imponerande framsteg på senare år. Ulaanbaatar undertecknade 2019 ett strategiskt partnerskap med USA som befäste Mongoliets roll i Washingtons nya strategi för Asien och Stilla havet. Mongoliet kunde 2017 glädjas åt att ett partnerskapsavtal med EU äntligen trädde i kraft – och åt en nyöppnad EU-delegation i Ulaanbaatar.
Men dessa förbindelser är i sin linda, och väst visar fortfarande bara sporadiskt intresse för Mongoliet. Den fria världen behöver långsiktigt och tydligt fastställa att Mongoliet är ett centralt slagfält i kampen mot Moskva och Beijings kampanj att göra Asien säkert för diktaturer. EU behöver också mer konsekvent uppmärksamma Ulaanbaatars bidrag till internationell säkerhet och den regelbaserade världsordningen samt bättre dra nytta av dessa.
Sverige kan bidra till det arbetet på flera sätt. UD bör i EU- och OSSE-sammanhang kontinuerligt lyfta vikten av att fördjupa samarbetet med Mongoliet. Regeringen skulle även kunna skicka en ministerdelegation till Ulaanbaatar för att diskutera hur förbindelserna mellan Sverige och Mongoliet kan stärkas. Försvarsdepartementet bör lägga mer energi på att bredda kontakterna med mongoliska motparter inom ramen för samarbetet med NATO.
Mongoliet vill vara en del av den fria världen. Sverige bör entusiastiskt uppmuntra den ambitionen och vara en god, tredje granne till Mongoliet.
Philip Anstrén
Tidigare Fulbrightstipendiat vid Georgetown University och deltagare i Frivärlds Utrikesakademi.
