Mats Nyström/Försvarsmakten. JAS 39 Gripen taxar ut på Bodö flygplats inför start under övningen Trident Juncture 18.
Med start den 13 oktober löper under två veckor Natos årliga kärnvapenövning Steadfast Noon. En omfattande övning som vanligtvis har omkring ett dussin deltagarländer som antingen genomför simulerade kärnvapenoperationer eller som på något sätt stödjer utförandet av dessa. Detta år deltar Sverige för första gången med JAS 39 Gripen. Denna artikel utforskar Natos kärnvapenförmågor och hur dessa står sig mot Ryssland, samt belyser några av de viktigaste problemen och frågorna för framtiden.
Sedan slutet av 1940-talet har USA baserat kärnvapen i Europa. Dels för att ge trovärdighet till det så kallade kärnvapenparaplyet, dels för att minska incitamenten hos europeiska länder att skaffa sig egna kärnvapen. Genom Natos kärnvapendelningsarrangemang är över hundra amerikanska B-61-kärnvapenbomber baserade vid en handfull europeiska flygbaser. Av goda skäl har de omfattande nukleära stridskrafter som USA placerade i Europa under kalla kriget minskats drastiskt sedan dess. Men frågor kring USA:s kärnvapenparaply och Europas egna kärnvapenavskräckningsförmåga har återigen väckts med Rysslands invasionskrig och Trump-administrationens Europaskeptiska hållning.
Vilken funktion fyller dessa relativt få vapen i dagsläget? Ger de ett trovärdigt tillskott till Natos avskräckningsstrategi? Eller finns de mest där för att försäkra allierade om USA:s åtagande? Vi måste även fråga oss hur sannolikt det är att USA:s president skulle försvara Europa med kärnvapen? Än viktigare – vad tror Kreml?
Inom snar framtid kan Trumpadministrationen väntas ge svar på vissa av dessa frågor i och med publiceringen av sin Nuclear Posture Review, ett policydokument varje administration sedan Clinton publicerat för att i breda drag förklara USA:s kärnvapenpolicy. Det återstår att se vad administrationens policy kommer säga, men indikationer från det inflytelserika Project 2025 och från den nära anslutna tankesmedjan Heritage Foundation är att kärnvapnets roll i USA:s försvars- och säkerhetspolitik kommer öka. Dels genom nya kärnvapenbärande robotar och genom bredare kärnvapensamarbeten i Europa samt Stillahavsområdet. Även Frankrikes approcher om att erbjuda ett kärnvapenparaply för Europa måste övervägas.
Natos kärnvapen i Europa
Enkelt sagt finns två typer av kärnvapen; strategiska och sub-strategiska. Strategiska kärnvapen har i regel större sprängverkan och är menade att bekämpa militärstrategiska och ekonomiska mål. Exempelvis hamnar och flygbaser, högkvarter och militärledning, kritisk infrastruktur, industriella och ekonomiska centra. Sub-strategiska kärnvapen, också kallade taktiska kärnvapen, är menade att verka mot militära operationer, genom att slå mot fiendens förband, logistik och liknande. De amerikanska bomberna i Europa är samtliga sub-strategiska.
Nato har en policyutformande och rådgivande roll för kärnvapenanvändning genom konsensusöverläggningar i Nordatlantiska rådet (NAC) och Kärnvapenplaneringsgruppen (NPG). I sitt strategiska koncept från 2022 slår Nato fast att alliansen ska tillhandahålla alla nödvändiga medel för att avskräcka, eller om nödvändigt besegra, en kärnvapenbestyckad jämlik motståndare (läs Ryssland).
Nato har inga egna kärnvapen, utan de som finns i Natos medlemsländer ägs av USA och skulle i krig bäras av USA:s eller värdländernas flygplan. För att genomföra kärnvapenuppdrag krävs tillstånd från USA:s president samt värdlandets samtycke. Kärnvapendelningen är egentligen bilateral – men det är inom Nato som själva kärnvapenoperationerna skulle koordineras, stödjas, och skyddas.
Sverige, likt alla andra Natoländer förutom Frankrike, deltar i NPG. Även Sverige måste således ha en kärnvapenpolitik. Sverige måste ha kompetens för att ta ställning till eventuella kärnvapenoperationer och eventuellt även delta i desamma. Just varför Sverige deltar i Steadfast Noon för första gången.
I skrivande stund har Nato inga markbaserade robotförband i Europa, dessa drogs tillbaka under 1990-talet i anslutning med INF-avtalet (Intermediate Nuclear Forces Treaty), som ämnade eliminera kort- och medelräckviddiga markbaserade robotar. Avtalet förbjöd inte luft- eller sjöbaserade robotar, men även dessa har avvecklats. USA hävde sitt deltagande i INF 2019, Ryssland följde snart efter. Formellt finns alltså inga hinder för Nato att återinföra sådana förband.
Gällande bomberna som finns på plats så bekräftar varken Nato, USA, eller värdländerna vart det finns kärnvapen eller hur många – men det finns goda uppskattningar på antal och vistelseort. Värdländerna bedöms allmänt omfatta Belgien, Italien, Nederländerna, Türkiye och Tyskland – med starka indikationer på att RAF Lakenheath i Storbritannien återaktiveras för kärnvapenuppdrag efter uppehåll sedan 2008. Grekland har också infrastruktur och flyg som kan anpassas för kärnvapenuppdrag, så kallade DCA (Dual Capable Aircraft, flygplan som kan bära vapen med konventionella och nukleära verkansdelar), som i ett nödläge skulle kunna genomföra kärnvapenuppdrag. Kärnladdningarna är under amerikansk kontroll i fredstid, medan allierade piloter med DCA-flygplan (F-16, Panavia Tornado, snart F-35A) skulle genomföra kärnvapenoperationerna om order ges.
Ryssland har för sin del utvecklat betydliga sub-strategiska kärnvapenförmågor med diversa vapenbärare, ballistiska robotar, kryssningsrobotar – luft-, mark- och sjöbaserade. Sannolikt även kärnvapenbestyckade luft- och kustförsvarsrobotar. Det finns alltså, på sub-strategisk nivå, ett förmågegap mellan Nato och Ryssland. Ryssland lyfter flitigt fram dessa system och de visas ofta upp som del av Rysslands signalering mot väst – nyligen genom att kärnvapenkapabla robotsystem övar i Kaliningrad.
Givet detta gap så skulle Natoländerna kunna ta pågående upprustning i akt för att även förstärka kärnvapenförmågorna. Den mest uppenbara och kanske enklaste åtgärden, som också redan förbereds, är att överlåta kärnvapenuppdraget till F-35A som nytt kärnvapenbärande flygplan. Utöver detta kan Nato även diversifiera sina vapenbärare för att matcha Ryssland. USA och Frankrike har redan flygplansburna, kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar – dessa skulle kunna komplettera eller till och med ersätta B61:orna. USA har sedan 2024 signalerat att de vill placera markbaserade, långräckviddiga robotförband i Europa, vilka mycket väl skulle kunna, likt Rysslands Iskanderrobotar, ha dubbelanvändningspotential.
Ambitioner och förmågor
Nato har som främsta ambition att verka avskräckande, kärnvapen är ett av medlen som används för att uppnå detta mål. För att uppnå tillräcklig avskräckning är det inte givet att Nato måste matcha Rysslands sub-strategiska kärnvapenförmågor. Parallellt till F-35A DCA-certifieringen bör även Europas Natoländer investera i luftförsvarsförmågor för att bättre försvara flygbaserna där kärnvapen lagras, och undersöka möjligheterna att bättre sprida ut DCA-flygplanen i kris och krig.
Utöver mer avancerade flygplan och bomber, kan Nato även återintroducera kärnvapenbärande sub-strategiska robotar. Varken väst eller öst är idag avtalsbundna att avstå från att basera sådana system i Europa – Ryssland gör som nämnt redan detta. Uppenbara alternativ är ubåts- och markbaserade kryssningsrobotar och kort- till medelräckviddiga ballistiska robotar. Nato skulle även kunna tillföra kärnvapenbestyckade robotar till DCA-planen så att dessa inte enbart måste förlita sig på frifallande bomber. Sett till avskräckningsdynamiken finns dock följande problematik: I sin kärnvapendoktrin förbehåller sig Ryssland uttryckligen rätten att svara med kärnvapen ifall ballistiska robotar används för att angripa ryskt territorium. Det är inte möjligt för Ryssland att på förhand veta huruvida en robot bär kärnvapen eller inte.
Om Nato skaffar sig stora mängder dubbelanvändbara robotar skulle befälhavare i krig, för varje avfyrad robot, behöva överväga möjligheten att Ryssland tolkar angreppet som kärnvapenbestyckat. Å ena sidan skulle denna ambiguitet kunna stärka Natos avskräckning genom att komplicera Rysslands beslutsfattande, å andra sidan leda till att ett enkelt misstag föranleder en kärnvapenutväxling.
Att börja utveckla och ställa upp nya vapenbärare skulle i sin tur kunna vara ett värdefullt förhandlingskort för att avtala om framtida nedrustning med Ryssland. Balansgången är prekär; det finns ett uppenbart värde i att demonstrera för Ryssland att de inte kan diktera våra försvarsplaner och att vi kan upprusta för att möta dem. Men samtidigt är det också av uppenbart värde att inte återgå till kalla krigets kapprustningsiver.
Ett problem just Europas Natoländer står inför med detta är att en upprustning till allra största del skulle ske med amerikanska stridsspetsar och vapenbärare. Givet de transatlantiska relationernas skick idag, samt osäkerhet framöver, är det inte självklart att det är önskvärt att bara expandera den amerikanska närvaron. I alla fall om amerikanerna inte går med på att ge över operativ kontroll över kärnvapnen till värdländerna, i vilket fall presidentens vilja eller ovilja att använda kärnvapen blir irrelevant. Detta är dock ytterst osannolikt.
De två europeiska kärnvapenmakterna, Frankrike och Storbritannien, har i sin tur begränsade förmågor som inte på kort eller ens medellång sikt kan väga upp för USA. Storbritannien har enbart ett fåtal ubåtsbaserade, strategiska robotar som de leasar från USA. Britterna bibehåller givetvis fullständig operativ kontroll över sina vapen och kan använda dem självständigt. Men deras kärnvapenprogram, som det ser ut idag, förutsätter omfattande amerikansk involvering.
I Storbritannien sker en diskussion om att förskaffa en sub-strategisk förmåga, men huruvida detta någonsin får politiskt stöd återstår att se. Fransmännen har i sin tur ett självständigt kärnvapen som inte kräver amerikansk hjälp för att fungera. President Macron har öppnat upp för att erbjuda ett kärnvapenparaply för Europa och en ny kärnvapendoktrin väntas 2026. Trovärdigheten i Frankrikes avskräckning är dock fortsatt oklar, de har förhållandevis få kärnvapen. Sannolikt skulle fler behövas, och de skulle behöva baseras utanför Frankrike. Om upprustning ska övervägas och i vilken utsträckning, är det först värt att kika närmre på Rysslands budget.
Rysslands strategiska styrkor, de som är menade att angripa ekonomiska och militärstrategiska mål, är i alla fall på pappret mer eller mindre i paritet med USA:s. De båda länderna har drygt 1700 operativa strategiska stridsspetsar, med ett antal tusen till i lager. Enligt SIPRI uppskattas Rysslands totala försvarsbudget 2025 uppgå till cirka 190 miljarder dollar, en ökning med 3,4 procent från föregående år. SIPRI konstaterar därtill att en del av budgettillskotten går till rekryteringsincitament och att de utgifter som går till militära kärnuppgifter – såsom vapensystem – egentligen kan vara snäppet lägre än 2024. Jämförelsevis väntas USA spendera omkring 95 miljarder dollar per år fram till 2034 på att enbart bibehålla, underhålla och uppgradera sina kärnvapenstyrkor. Budgetsiffrorna är svåra att förena med de förmågor Ryssland skyltar med.
Med detta menas dock inte att de ryska kärnvapenstyrkorna är ett luftslott eller att den kärnvapenbestyckade kejsaren är naken. Men Rysslands styrka på papper kan inte tas för givet som dess styrka i verkligheten.
Vägval framöver
Diskussionen om hur Natos kärnvapendelningsarrangemang ska uppdateras och i vad för utsträckning är i full fart. Ytterst måste en svår politisk fråga besvaras; vid vilken förmågenivå upplever vi oss trygga? Sedan får förmågorna byggas därefter.
Det finns tre huvudsakliga vägar framöver:
Håll linjen – se till att F-35 tar över kärnvapenuppdraget, expandera flygbasinfrastrukturen och investera i luftförsvar. Detta vore det minst eskalatoriska alternativet, men skulle också medge en sub-strategisk kärnvapenobalans till Rysslands fördel.
Förskjut linjen – tillför kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar till DCA-styrkorna. Eventuellt skulle även ubåtar kunna utrustas med detsamma. Nato kan även överväga att inkludera fler länder i kärnvapendelningen. Detta är kraftfullare åtgärder som tar oss närmre paritet med Rysslands sub-strategiska kärnvapenstyrkor. Den avskräckande verkan skulle sannolikt öka, tillsammans med kärnvapenrelaterade spänningar.
Omrita linjen – utöver allt ovan återintroducerar Nato rörliga, markbaserade konventionella och kärnvapenbestyckade robotförband. Detta skulle ge minst paritet med Rysslands styrkor, med optioner från luften, havet och marken. Bomber, kryssningsrobotar, ballistiska robotar. Åtgärderna skulle, om visserligen i mindre skala, återställa läget till början av 1980-talet. Detta skulle samtidigt ge oss den starkaste möjliga positionen för framtida nedrustningsförhandlingar.
Värt att notera är att de tre alternativen ovan alla förutsätter fortsatt stort amerikanskt engagemang i Europas försvar. Mycket möjligt finns en fjärde väg som, på lång sikt, innebär att USA:s kärnvapenparaply ersätts av inhemska europeiska förmågor.
Varje alternativ har sedan sina för- och nackdelar. Svenska beslutsfattare måste överväga vad Sverige kan – och vill – bidra med till stöd för Natos kärnvapenoperationer. Även den folkliga opinionen måste givetvis övervägas. Ska svensk radar hjälpa till? Ifall Natos högkvarter vill ha underlag för målval, ska svensk underrättelsetjänst bistå? Om allierade, i kris eller krig, vill basera kärnvapenbärande plattformar i Sverige, vad svarar vi? När denna artikel publiceras verkar Sverige aktivt öva med Gripen för eskort och skydd av kärnvapenuppdrag.
Slutligen, sett till framtiden, måste stämningarna i Vita Huset gentemot Europa beaktas. Är det en god idé att fortsätta bygga Europas kärnvapenavskräckning på amerikansk infrastruktur? Om nej, vilka förutsättningar har Frankrike, Storbritannien – Europa i stort – för att axla hela kärnvapenuppdraget?
Dessa är obekväma och svåra frågor med möjligen existentiella konsekvenser. Vilket är exakt varför även vi, Sverige, redan idag måste tackla dem.
Karl Agell är praktikant vid Frivärld under hösten 2025.
