Detta är min sista debattartikel jag skriver om beredskapspolisen konstaterar Mikael Juul Sörensen, sakkunnig i polisens krisberedskap samt beredskapspolis.
Det har blivit en hel del artiklar sedan 2004. Det som har slagit mig så här i efterhand är att det inte har förekommit en enda positiv synpunkt från polisförbundet om beredskapspolisen. 2005 efter att beredskapspolisen hade gjort en enastående och avgörande insatts under stormen Gudrun, var alla involverade aktörer, drabbade medborgare, myndigheter, ja till och med polismyndigheten i Kronoberg var mer än nöjda men polisförbundet var kritiska.
Att beredskapspoliserna skapade en trygghet och förebyggde brottslighet genom att de syntes under en av den värsta stormen i mannaminne imponerade inte på polisförbundet.
Tvärtom handlade fackets kommentarer om att det var ju inte detta särskilda beredskapspolisen skulle användas till, och att beredskapspoliser äventyrade rättssäkerheten. Inget av dessa påstående var sanna, och kriterierna för insatsen fanns redan enligt den gällande förordningen.
Jag misstänker att alla de positiva omdömena beredskapspolisen fick blev en ”varningsklocka” för fackförbundet. Man kunde inte ha en reservpolis som gjorde ett bättre jobb än deras medlemmar. Det skulle skada deras moral.
Polisförbundet insåg att man måste öka trycket och budskapet om att yrket måste få en professionell stämpel. Senare under våren 2005 fick regeringen en utredning om en ny förordning om beredskapspolisen där slutsatsen blev att man skulle gå på Rikspolisstyrelsens linje. Bakgrunden till utredningen var att 2003 hade Rikspolisstyrelsen gjort en hemställan till regeringen om att själva få beslutsmandat över beredskapspolisen i fred för att kunna sättas in vid större och omfattande olyckor, naturkatastrofer, kort sagt, vid situationer där värdefull polisiära resurser skulle kunna fortsätta med sitt huvuduppdrag. Det var inte detta som polisförbundet önskade sig.
Under perioden 2006 till 2009 utsattes poliser med chefspositioner inom beredskapspolisen och beredskapspoliser för direkta angrepp från några av Polisförbundets ombud.
Polis och militär övar trafikkontroll. En beredskapspolis skulle avlasta båda myndigheterna. Foto: Svante Rinalder/Försvarsmakten
Jag har pratat med en polisman som hade varit på sin dotters högtidliga examensdag på Polishögskolan där de nya poliserna fick lyssna på en äldre polismannens hatiska utlägg om beredskapspolisen. Det är långt ifrån det enda exemplet. Än idag är beredskapspolisen ett ämne som man inom myndigheten inte ska prata högt om. Risken är stor för repressalier från både fack och polisledning.
Motståndet från polisfacket är en viktig lärdom att ha i åtanke när särskilda beredskapspolisen 2.0 ska byggas upp.
Det måste vara en enhet som ligger utanför den ordinarie polisens organisation för att skydda strykan från påverkan inifrån polisen. Enheten ska styras och administreras självständigt utan att staber eller andra polischefer ute i polisregionerna ska kunna underminera verksamheten. Insatserna ska göras i samråd med regionerna, men beslutsmandatet måste följa enheten. Och sist men inte minst, informationskampanjer både inom polismyndigheten och till allmänheten om vad beredskapspolisen egentligen är och vilket problem som styrkan löser behövs för att bygga förtroende och tillit.
Med de här orden tackar jag för mig. Jag skrivit min sista debattartikel om beredskapspolisen.
Det har varit en minst sagt otrolig resa som jag har haft förmånen att göra och jag hoppas att du som har läst och följt mina inlägg om beredskapspolisen har fått en inblick i polisens viktigaste enhet i kris – vi fanns där för dig!
Mikael Juul Sörensen
Sakkunnig i polisens krisberedskap samt beredskapspolis.
