Desinformation, populism och den liberala demokratins framtid

Transparensen kring plattformarnas algoritmer måste öka. Sociala mediebolagen behöver redovisa vilken desinformation som har amplifierats genom plattformarna. Det skriver Boudicca Georgii Hellberg som är Frivärlds Mats Johansson-stipendiat. 

Nobels fredspris blev i december utdelat till journalisterna Maria Ressa och Dmitrij Muratov för deras insatser att skydda yttrandefriheten och värna demokratin i sina hemländer. I sin motivering hänvisar den norska Nobelkommittén bland annat till journalisternas arbete mot ‘fake news’ och trollfabriker. Kommitténs val sker under ett år då konsekvenserna av desinformation och populism i liberala demokratier har varit ovanligt påtagliga, till exempel i motstånd till vaccin mot Covid-19. I denna essä argumenterar jag för att desinformation och populism fungerar som två sidor av samma mynt, samt att deras täta förbindelse utgör ett allvarligt hot mot den liberala demokratin i västvärlden.  

Konceptet desinformation kommer från det ryska begreppet dezinformatsiya, vilket har sitt ursprung i KGB:s ansträngningar att vilseleda och felinformera medborgare i syfte att ändra folkopinionen. Peter Pomerantsev beskriver dagens desinformationsaktiviteter som ‘censorship through noise’.

Maria Ressa, Nobelpristagare. Foto Wikipedia.

I en tid när en total kontroll av informationsflöden är näst intill omöjlig, försöker aktörer såsom Ryssland istället att förstöra den offentliga debatten genom att överösa medborgare med falska fakta och konspirationsteorier. Detta sker bland annat genom statssponsrad traditionell media, som RT, samt så kallade trollfabriker, varav den mest (ö)kända kallas the Internet Research Agency. Naturligtvis har desinformationens utveckling gjorts möjlig genom digitalisering och sociala mediers framfart.  

Hur hänger då desinformation ihop med populism? Med grunden i Cas Muddes definition av populism som en tunn ideologi är det möjligt att visa på tre hörnstenar i den populistiska ideologin som kan kopplas till desinformation. Den första hörnstenen gäller populismens tro på populär demokrati, som är grundad i medborgarnas direkta inflytande på beslutsfattande, snarare än representativ demokrati. Den andra hörnstenen gäller det folk vars volonté generale skall uttryckas genom populär demokrati. Populismen förstår ‘folket’ som en homogen grupp, vilken är karaktäriserad av godhet och sunt förnuft. Det är också värt att påpeka att den homogena gruppen som utgör folket, ofta exkluderar ett lands minoriteter. Det goda folket står i motsats till ‘eliten’, vilken ses som korrupt och oförstående inför folkets intressen. Den tredje hörnstenen gäller populismens uppfattning av politiken som en funktion av en moralisk kamp mellan just det goda folket och den korrupta eliten.  

Det är lätt att koppla populismens tre hörnstenar till en samhällspolitisk syn som möjliggör ett omfattande engagemang med desinformation. Föraktet för den korrupta eliten och tilltron till det goda folket kan resultera i ett avvisande av traditionella nyhetsaktörer, eftersom dessa upplevs som direkta språkrör för elitens åsikter. Detta avvisande skulle kunna vara anledningen till varför populistiska politiker ofta anser att ‘mainstream’ media undanhåller information om relevanta nyhetshändelser, eller vinklar artiklar, i syfte att bekräfta elitens värderingar. Istället litar populister hellre på åsikter från ‘vanliga’ medborgare, som upplevs stå utanför etablissemanget, till exempel via publikationer på sociala medier eller alternativa nyhetsaktörer. Det är också tänkbart att populismens moraliska strid mellan folket och eliten är reflekterad i en benägenhet att samtycka med känslomässigt, snarare än faktamässigt, baserade argument. 

Denna kombination av desinformation och populism utgör ett allvarligt hot mot de värderingar som underbygger den liberala demokratin på ett flertal sätt. För det första har kombinationen av desinformation och populism resulterat i framkomsten av ett debattklimat som är karaktäriserat av postsanningar (från engelskans post-truth). Ett utmärkande exempel på att vi lever i postsanningens tid är att världsledare som den tidigare amerikanske presidenten Donald Trump och den ryske presidenten Vladimir Putin obehindrat kan ljuga, utan att detta i hög grad påverkar deras anseende hos sina anhängare.

Trump och Putin. Foto av Jørgen HålandUnsplash

Ett typiskt fall är Putins framträdande i internationell media efter den ryska annekteringen av Krim, när han hävdade att det inte fanns några ryska soldater i Ukraina; trots att alla närvarande visste att så var fallet. Senare medgav Putin obesvärat att det visst hade funnits ryska soldater i landet hela tiden. Med andra ord erkände Rysslands president obrytt en betydlig osanning. Som Pomerantsev uttrycker det: ‘he wasn’t so much lying in the sense of trying to replace one reality with another as saying that facts simply don’t matter’. Denna brist av tro på fakta, vetenskap och fakta-producerande institutioner underminerar flera aspekter av den liberala demokratin.

Till exempel har en förkastelse av sanning och fakta konsekvenser för till vilken grad medborgare kan lita på rättsstatsprincipen. Ett medgivande av postsanningar går också ofta hand i hand med djup kritik mot faktabaserad och granskande journalistik, speciellt om denna är kritisk mot de  populistiska aktören i fråga.  

För det andra kan desinformation militariseras med avsikt att försvaga demokratiska normer. Aktörer såsom Kreml använder påverkansoperationer för specifika syften, som att influera nationella val, men också mer generellt. Ryska desinformationskampanjer har i ett amerikanskt sammanhang strävat efter att påverka utkomsten av presidentvalet 2016 och även hjälpt till att inspirera stormningen av Kapitolium i januari 2021. Kremls motivering är mångfaldig, men inkluderar bland annat regimens egen rädsla för att en önskan om liberal demokrati ska sprida sig till det ryska folket; speciellt efter händelser såsom den arabiska våren och den orangea revolutionen i Ukraina.

Stormningen av Capitolium. Foto: Tyler Merbler CC BY 2.0

I ett inrikespolitiskt sammanhang använder Kreml även desinformation för att legitimera sina egna handlingar, såsom i Ukraina. Det ryska valet av desinformation som medel är lägligt av flera anledningar: det är billigt, lätt att nå en stor publik och svårt att spåra direkt till Putin. Det sistnämnda gör även att det blir problematiskt för västerländska makter att besvara desinformationskampanjer. Därtill passar desinformation in i den ryska strategin om gråzonskrigföring, genom vilken icke-konventionella militära medel används för att applicera konstant press på en motståndare utan att riskera stark eskalering.  

Slutligen har förbindelsen mellan desinformation och populism tagit sig uttryck i täta kontakter mellan Ryssland och europeiska populistiska partier, till exempel genom att en rysk bank med band till Kreml erbjöd ett stort lån till det franska högerpopulistiska partiet Rassemblement National (RN, tidigare kallat Front National). Partitjänstemän från partier såsom RN och Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ) har även rest till Krim som valobservatörer och förklarat folkomröstningen 2014 som demokratiskt giltig. Denna bedömning delas inte av en absolut majoritet av världens länder, samt Förenta Nationerna och den Europeiska Unionen (EU), som båda förklarade resultatet ogiltigt. 

Framtidsutsikterna för hur liberala demokratier kommer att påverkas av desinformation och populism beror i min mening på två faktorer. Den första är hur teknologin som underlättar spridningen av desinformation utvecklas. För närvarande finns ingen anledning att se hur informationsteknikens utveckling kommer att resultera i något annat än att desinformation blir mer sofistikerad, billigare, samt lättare att använda. Till exempel blir så kallad ‘deep fake’ media allt mer avancerad och svårare att verifiera. Andra relevanta tekniker för desinformation som sannolikt kommer att bli svårare att kontrollera i framtiden är astroturfing och mikro-inriktade påverkanskampanjer. 

Den andra faktorn är på vilket sätt stater svarar på denna utveckling. Till exempel måste policymakare hantera sociala medieplattformars brist på ansvarstagande kring desinformation. I linje med Pomerantsev tror jag på åtgärder som fokuserar på att öka transparensen kring plattformarnas algoritmer, genom att exempelvis vara tydlig med till vilken grad desinformation är amplifierat. Vidare menar jag att transnationella lösningar är avgörande, i och med att informationsflöden inte stannar vid nationers gränser.

Till exempel är EU:s East StratCom Task Force är ett bra exempel på ett direkt sätt att tackla desinformation. Stater bör även försöka identifiera nya strategier för att säkra konstruktiva  debattklimat. Detta är särskilt avgörande eftersom en liberal demokrati baserad på diskussioner som karaktäriseras av kompromissvilja och respekt för fakta, snarare än populism och desinformation, har de bästa förutsättningarna för att värna om sina medborgares rättigheter och friheter.

Boudicca Georgii Hellberg 

Frivärlds Mats Johansson-stipendiat 2021. Har en masterexamen i europeisk politik från University of Oxford och en kandidatexamen i internationella relationer från University of St Andrews. Hon har arbetserfarenhet från bland annat tankesmedjan The Royal Institute of International Affairs (Chatham House).

Bibliografi

Applebaum, A., Pomerantsev, P. (2021, 8 mars). How to Put Out Democracy’s Dumpster Fire. The Atlantic. Tillgänglig på: https://www.theatlantic.com/magazine/archive/2021/04/the-internet-doesnt-have-to-be-awful/618079/   

Futàk-Campbell, B. (2020). Political Synergy: How the European Far-Right and Russia Have Joined Forces Against Brussels. Atlantisch Perspectief, 44(1). 30-35. Tillgänglig på: https://www.jstor.org/stable/pdf/48600543.pdf?refreqid=excelsior%3A98a6f31a6d025735bdd6d5ea144c826d   

Guista, S., Piras, E. (2021). Introduction. In Guista, S., Piras, E. (Eds), Democracy and Fake News Information Manipulation and Post – Truth Politics. Routledge. 

MacFarlane, S. N. (2016) Kto Vinovat? Why There is a Crisis in Russia’s Relations with the West. Contemporary Politics, 22(3). 342-358.

Mudde, C. (2004). The Populist Zeitgeist. Government and Opposition, 39(4), 541-563.

Oksanen, P. (2021, 16 okt.). Anteckningar från föreläsning på Utrikesakademin. 

Pomerantsev, P. (2019, 13 okt.). To Unreality and Beyond. Journal of Design and Science. Tillgänglig på: https://jods.mitpress.mit.edu/pub/ic90uta1/release/4 

Shekhovtsov, A. (2018). Russia and the Western Far Right: Tango Noir. Abingdon: Routledge.

The Nobel Peace Prize 2021 (2021, 8 okt.). Tillgänglig på: https://www.nobelprize.org/prizes/peace/2021/press-release/