Det andra kalla kriget är här

Bilden på Berlinmuren är från Wikipedia av användaren Noir under licens CC BY-SA 3.0

De senaste veckorna har vi levt i ett Europa där de säkerhetspolitiska förutsättningarna har förändrats dag för dag. Konsekvenserna av Rysslands invasion av Ukraina är i nuläget omöjliga att överblicka, men en sak står klar redan nu. Allt är förändrat konstaterar Anders Schröder, tidigare riksdagsledamot för Miljöpartiet och försvarspolitisk talesperson. Vi har trätt in i en ny historisk epok och mycket tyder på att den epoken kan beskrivas som ”det andra kalla kriget”.

Det första kalla kriget kom inte över en natt. Tillit till Stalin fanns det aldrig mycket av i väst, men förhoppningar om att kunna hitta samarbetsformer med Sovjetunionen levde ändå på sina håll under de första efterkrigsåren. Varningar om den förestående konflikten fanns det visserligen tidigt. Den mest inflytelserika varningen kom ifrån den amerikanske diplomaten George Kennan som i februari 1946 skickade det som senare blev känt som ”det långa telegrammet” hem till Washington. Kennan beskrev i telegrammet hur Sovjets politiska elit såg östblocket som ”inringade av kapitalister” och att en konflikt förr eller senare var oundviklig.

Mindre än en månad därefter, i mars 1946, höll Churchill sitt tal där han beskrev hur en järnridå hade sänkts över den europeiska kontinenten. Samtidigt pågick samarbeten mellan västmakterna och Sovjet, exempelvis kring Tysklands styrning, där målet initialt var att hitta en lösning för landet som alla segrarmakterna kunde enas om. Först 1948, när kommunisterna avskaffade den tjeckoslovakiska demokratin i Pragkuppen, och därefter försökte ta kontroll över Västberlin genom Berlinblockaden, etablerades det som ett faktum bland politiker och allmänhet i väst att relationen mellan öst och västblocket skulle präglas av konflikt, att man befann sig i ett kallt krig. 

Likheten med dagens situation tycks uppenbar. Visst fanns det varningsklockor, de ringde tydligt vid invasionen av Krim 2014, och för all del mindre ljudligt många gånger före det. Ändå ville vi inte tro att den ryska politiska ledningen skulle föredra konflikt framför fredligt samarbete. Det var en felbedömning som Ukraina idag betalar dyrt för. När Sovjet 1946 pratade om att östblocket var inringade av kapitalister beskriver Ryssland idag det som att man har ringats in och hotas av NATO. Men något invasionshot mot Ryssland har aldrig funnits, varken då eller nu. 

Invasionen av Ukraina innebär början på en ny historisk epok av flera skäl. Att en stormakt invaderar ett annat suveränt land har inte skett i Europa sen andra världskriget, och är i sig historiskt. Visst har vi haft krig senare, Balkankrigen på 90-talet drabbade många människor oerhört hårt. För människorna som befinner sig i kriget spelar det ingen roll om den angripna staden heter Sarajevo eller Kyiv. Men säkerhetspolitiskt går de två krigen inte att jämföra. Krigen på Balkan var en regional konflikt, ett resultat av det sönderfallande Jugoslavien och Milosevics nationalism. Risken för att konflikten skulle sprida sig bortom västra Balkan var liten. Idag är den anfallande staten en kärnvapenmakt, och den försvarande staten Europas sjunde mest folkrika land, och tredje största till landytan, som dessutom stöds aktivt av EU och USA. Skulle konflikten sprida sig pratar vi om ett tredje världskrig.

Men det är inte bara storleken på konflikten som innebär en vändpunkt i historien, det är hur väst har valt att möta den ryska aggressionen. Nästan alla EU-länder har skickat militärt stöd till Ukraina, något som framstod som otänkbart bara för några veckor sen. Ur ryskt perspektiv har Europa därmed i konkret handling visat att man tillhör Rysslands fiender. Det kommer inte att glömmas i första taget.

För att möta den ökade konfliktnivån mellan Europa och väst pågår diskussioner i de europeiska huvudstäderna om att öka försvarsförmågan. I Sverige pågår budgivningen kring försvarsökningar för fullt, Danmark ökar sina försvarsutgifter kraftigt, och Polen har också annonserat stora tillskott. Den viktigaste förändringen har ändå skett i Tyskland där försvarsutgifterna ska öka från 1,4 procent av BNP till 2 procent av BNP på bara ett par år. Förbundskansler Olof Scholtz tal till parlamentet nyligen markerar en vändpunkt i deras utrikespolitik som avviker helt från hur Tyskland har agerat de senaste 50 åren. Fram till nyligen har tyskarna gjort allt för att undvika hårda maktmedel, av historiska skäl. Nu är det starka Tyskland tillbaka, men denna gång i demokratins försvar. 

De organisationer som etablerades i början av det första kalla kriget ökar återigen i vikt och popularitet. Efter Berlinblockaden 1948, där västmakterna räddade Västberlin från ockupation genom att etablera en luftbro med förnödenheter under nästan ett år, så grundades NATO som ett sätt att säkerställa kontinentens gemensamma säkerhet. Ett par år senare, 1951, grundades den europeiska kol och stålgemenskapen, föregångaren till EU, som ett sätt att stärka förtroendet och förbättra relationerna mellan europeiska länder.

Under 90-talet var det många som förutsåg NATO:s upplösande och organisationen hade länge svårt att hitta sin roll i det internationella systemet. Så sent som 2019 kallade president Macron NATO för ”hjärndött”. Att politiker i såväl Sverige som Finland nu allvarligt överväger att ansluta sig till alliansen visar dock med all önskvärd tydlighet att NATO är tillbaka. Organisationens roll är återigen densamma som under det första kalla kriget, att försvara Europa mot aggressioner från Ryssland/USSR. På samma sätt har EU:s värde blivit tydligt för allt fler. Sen invasionen inleddes har inte bara Ukraina, utan också Georgien och Moldavien ansökt om medlemskap. 

Ingen vet idag hur konflikten i Ukraina kommer att sluta. Som bland annat professorn i krigsvetenskap Lawrence Freedman har konstaterat så kan Ryssland inte vinna kriget. De saknar helt enkelt resurser att ockupera ett land av Ukrainas storlek. Samtidigt har Putin inte råd att förlora. Resultatet riskerar att bli långt, utdraget och blodigt. Men även den dag då bomberna slutar falla och kulorna slutar vina så kommer de säkerhetspolitiska effekterna kvarstå.

De antagonistiska stämningarna mellan Ryssland och väst, Tysklands upprustning och nya roll i Europa, Moldavien, Georgien och Ukrainas önskan om EU-medlemskap, och kanske också ett svenskt och finskt NATO-medlemskap. Allt detta finns kvar långt efter att kriget är över. Det är en helt ny säkerhetspolitisk karta som breder ut sig över Europa, en karta som vi sannolikt kommer att få leva med i många år framöver.

I väst hoppades och trodde vi i det längsta att efterkrigstiden skulle vara för evigt, åtminstone i Europa. Det är tydligt nu att så inte var fallet. Militär makt är tillbaka som spelare på vår kontinent. Vi behöver förlika oss med faktumet att vi befinner oss i ett nytt kallt krig. 

Anders Schröder