Det är en ny värld som vi i Sverige möter

Freddy Jönsson Hanberg, om att staten måste bygga upp en verktygslåda för försörjningsberedskapen som nyttjar samtliga verktyg och som är flexibel längs hela krisskalan.

Självförsörjningsgrad är ett trubbigt begrepp som förutsätter att i kris vi fortsätter att i kris äta som vi gör när det inte är kris. I stället bör vi tänka i termer av försörjningsförmåga.

I samband med att WHO gav Covid19-epidemin status som pandemi träffade den svenska regeringen representanter för livsmedelsindustrin och gav då sin syn på riskerna i livsmedelsförsörjningens leveranskedjor. Ungefär samtidigt uttalade landsbygdsminister Jennie Nilsson i en intervju i DN att hushållen bör överväga att ha ett matförråd motsvarande 1–2 veckor hemma. Detta avviker kraftigt från det som myndigheterna dittills har rekommenderat.

Till dags dato finns endast en officiell rekommendation från myndighetshåll och det är MSB:s rekommendation att hushåll skall klara upp till 72 timmar utan stöd från samhället. Med det avses utöver mat även vatten, värme, ljus och möjligheten att inhämta myndighetsinformation (t ex via en batteridriven radio).

Försvarsberedningen föreslog i rapporten ”Motståndskraft” i december 2017 att hushållen skulle behöva klara sig i en vecka och att Sverige bör klara en total avspärrning under tre månader. Detta är än så länge bara förslag, ett beslut därom skulle kunna ingå i försvarsbeslutet som fattas i december i år.

Med anledning av den aktuella pandemin har landsbygdsministern åter nyligen låtit sig intervjuas och refererar då intressant nog till regeringens livsmedelsstrategi som publicerades i februari 2017. Den enda tidsram som anges där är att livsmedelsförsörjningen baseras på att möjliggöra att lösa uppgifter i krig under 5–10 dagar. Resten av texten är mycket löst hållen och ger inga inriktningar för att styra ekonomi och resurser. Det har därefter publicerats fler dokument inom ramen för livsmedelsstrategin men de innehåller inga inriktningar avseende beredskap.

I en av intervjuerna talar ministern och hennes medarbetare om ransonering och att Sverige saknar system för detta. I samma artikel förs det resonemang om landets självförsörjningsförmåga. Det verkar över lag som att det saknas insikt om hur de olika åtgärderna samspelar i praktiken. Det beror sannolikt på att det är mycket länge sedan det var aktuellt att fundera över begreppens innebörd.

Förbrukningsdämpning används främst inom energiområdet men också på läkemedelsområdet. Det är en fullt möjlig metod även på livsmedelsområdet. Förbrukningsdämpning handlar om att få konsumenten (privatpersoner eller företag) att förbruka mindre än normalt. Det sker i första hand genom informationskampanjer som riktar sig mot konsumenter men också distributörer och återförsäljare. Det införs inte några förbud eller restriktioner utan man manar till förändrat beteende. Det påminner om förhållningssättet under den aktuella Corona-krisen.

Ransonering däremot innebär att myndigheterna stryper utbudet och fördelar förnödenheter enligt fastställda regelverk. Livsmedel ransonerades under perioden 1940–1951 och oljeprodukter ransonerades under oljekrisen 1973. Även el ransonerades under 1970-talet. Vid vattenbrist kan bevattningsförbud införas.

Beredskapslagring innebär att förnödenheter lagras av staten i särskilda utrymmen. Lagren bekostas och omsätts genom statens försorg. Lager för såväl olja som läkemedel och livsmedel är sedan 2009 helt avvecklade i Sverige. Att återuppbygga dem skulle bli mycket kostsamt. Tanken har sedan 1995 varit att behovet av beredskapslager hanteras av marknaden i kombination med EU-mekanismer.

Det är alldeles uppenbart att den nuvarande ordningen inte är tillräcklig. Det beror på den aktuella pandemin, den åtföljande ekonomiska krisen, på att oljemarknaden förändrats i grunden och nya geopolitiska risker inklusive handelskrig. Världen har förändrats i grunden på några år och systemet måste uppdateras.

Inhemsk produktion kan leda till högre självförsörjningsgrad. Den 16 mars i år fattade regeringen beslut i syfte att säkra tillgången på skyddsutrustning till sjukvården med anledning av Corona-pandemin. I det beslutet ges Socialstyrelsen uppdraget att se över och främja förutsättningarna att skyndsamt få igång produktion av material inom Sverige för att på kort och lång sikt säkra tillräcklig produktionskapacitet. Detta är ett bra exempel på hur regeringen kan stimulera inhemsk produktion för att säkerställa tillgång på kritiska förnödenheter. I det fallet handlar det om skyddsmaterial och det är ont om tid men det finns möjlighet att göra samma sak med livsmedelsproduktion – gärna innan det blir ont om tid.

Självförsörjningsgraden av livsmedel är låg; ca hälften av de livsmedel som konsumeras, produceras i Sverige. Men siffran bygger på att vi fortsätter att i kris äta som vi gör när det inte är kris. Det kan ju vara så att vi i händelse av importstopp p g a kris kan avstå italiensk skinka eller ananas. Därmed ökar självförsörjningsgraden i procent. Ett bättre begrepp för att mäta robusthet är ”försörjningsförmåga” som Livsmedelsverket föreslog för regeringen nyligen.

Till bilden hör att svensk livsmedelsproduktion är beroende av import för att kunna producera. Det handlar om t ex diesel, utsäde, konstgödsel eller andra insatsvaror som krävs för att kunna bedriva ett modernt och produktivt jordbruk. Det är i sin tur produkter som lämpar sig bättre för lagring. Det krävs alltså en mix av åtgärder som kan sättas in vid en mildare kris, andra åtgärder och verktyg som kan användas vid en allvarlig kris och krig.

Sverige bör införa en särskild försörjningsberedskap som är skild från begreppet ”höjd beredskap”. Försörjningsberedskapsgraden skall kunna höjas utan att det föreligger hot mot Sverige. Försörjningsberedskapsgraderna skall kopplas till uppbyggnad av lager men också vägas mot hur produktionen ser ut när kris inte föreligger.

Om den normala beredskapstrappan kan anses ha 2 eller 3 beredskapsgrader så kan försörjningsberedskapen behöva ha 5 eller 7 grader. Detta för att ge politikerna större handlingsutrymme samtidigt som riskerna, främst de ekonomiska, reduceras.

Vid lägre beredskapsgrader bör främst tillfälliga beredskapslager etableras genom att en viss procentandel av kritiska varor avdelas ­–högre procentandel vid högre beredskapsgrad. Samtidigt skall krisavtal kunna utlösas där i förväg identifierade företag ställer om produktion. Det finns också goda möjligheter att använda sig av stödbrev där staten ger utfästelser om särskild ersättning mot att företag upprätthåller produktion utöver normal nivå i kris och krig. Slutligen kan lager- och transportfrågor idag lösas synnerligen kostnadsrationellt genom att utrymmen delas vilket gör beredskapslösningar ekonomiskt försvarbara.

Staten måste bygga upp en verktygslåda för försörjningsberedskapen som nyttjar samtliga verktyg: beredskapslagring, självförsörjning, förbrukningsdämpning och ransonering och som är flexibel längs hela krisskalan.

FREDDY JÖNSSON HANBERG är försvarslogistiker, strategisk rådgivare och grundare av Totalförsvarsstiftelsen.