På det årliga återkommande Hanatinget på Hanaholmen där svensk-finländskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete diskuteras råder det konsensus, den militära förmågan att verka tillsammans är god, men hur är det med den politiska viljan frågade sig flera forskare konstaterar Patrik Oksanen som själv deltog i en programpunkt om hybridkrig.
Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet
Samtidigt som Sveriges nya statsminister Magdalena Andersson avgav sin regeringsförklaring och presenterade sina ministrar diskuterades det svensk-finländska samarbetet. Det är ingen tvekan om att länderna kommit närmare varandra bilateralt på den militära sidan på ett historiskt sätt som också är unikt i världen.
Särskilt flygvapen och marin är djupt integrerade med varandra. Så förmågan att slåss finns, men frågan är hur det är ställt med den politiska viljan i ett skarpt läge?
Försvarshögskolans Tomas Ries konstaterade att Finland har den historiska erfarenheten av krig och därför större trovärdighet i att kunna hantera lidande jämfört med Sverige som är ett mer osäkert kort:
”Det är väldigt svårt att se hur de politiska ledarna i Sverige skulle reagera om de blev utsatta för missilangrepp, bombardemang, och flyktingar som tar sig fram längs med vägarna.”
Det kan finnas lägen också då Sverige, med Gotland som exempel, är hotad utan att Finland är i direkt krig eller under direkt hot. Är Finlands reservister redo att skickas till Sverige undrade Charly Salonius-Pasternak, äldre forskare vid Utrikespolitiska institutet.
Nu är det dags för forskarpanelen på #Hanating och #Hanaholmen – hög trovärdig för #FISE säger Tomas Ries när det gäller förmåga till sjöss och luft, men gluggen är avtal/vilja. Finland har högre trovärdighet i att lida i krig än SE. https://t.co/3X1gWt26Jl
— Patrik Oksanen (@patrikoksanen) November 30, 2021
Salonius-Pasternak stod också för den tuffaste bredsidan under konferensen, riktad mot Åland och demilitariseringen. Något som beskrevs som ett gemensamt problem för Sverige och Finland med ”bångstyriga ohistoriska människor” som gärna åtnjuter Finlands skydd, men som ”bjuder in ryska spionskepp” och ”klagar i högan sky när finska marinen närmar sig ögruppen”.
Hanna Smith från Hybridcentret i Helsingfors tryckte på att Sverige och Finland måste ha mer samsyn i agerandet mot Ryssland för att inte skapa blottor som Ryssland kan utnyttja. Det ligger alltså i Rysslands intresse att Helsingfors och Stockholm inte har samma bild och uppfattning om hur Ryssland ska hanteras.
Ryssland kommer heller inte att göra situationen bättre de kommande åren och Kreml hoppas att väst är uppmjukade nog till 2025 för att ge Ryssland vad Ryssland vill ha, en ny europeisk säkerhetsordning.
Anna Wieslander, generalsekreterare för Allmänna Försvarsföreningen i Sverige och Nordeuropachef för Atlantic Council pekade på att Sverige och Finland åstadkommit något unikt genom att ha ett djupt trilateralt samarbete med USA, vilket är mycket ovanligt i amerikansk kontext. Professor Henrik Meinander lyfte riskerna som uppstår ifall att USA vänder sig inåt och efterlyste en plan B för Sverige och Finland.
I skrivande stund har inte statsminister Magdalena Andersson ännu tillkännagett när hennes första utrikesresa blir av. Traditionen säger att resmålet är Helsingfors. Allt annat skulle vara mycket uppseendeväckande.
Men det finns en hel del saker Andersson kan med sig i portföljen till mötet med statsminister Sanna Marin och president Sauli Niinistö, som skulle kunna undanröja en del av de frågetecknen som kom fram under Hanatinget.
Hyvää Huomenta #turpo & #säkpol från #Hanating på #Hanaholmen. På dagen 82 år sedan Vinterkrigets utbrott. pic.twitter.com/xtkmYOkthu
— Patrik Oksanen (@patrikoksanen) November 30, 2021
Så här är mitt förslag till vad Andersson borde föreslå:
Inför gemensamma regeringssammanträden två gånger per år. Det här skulle bidra till att skapa en gemensam strategisk kultur. Ett annat förslag som bidrar till detta är att riksdagarna övar samtidigt samma scenario genom kris, höjd beredskap och krig under nästa mandatperiod.
På den militära sidan skulle Sverige kunna lägga grunden för en gemensam armékår genom en armekårsstab i Boden som leds av en finländska general. Sverige och Finland kan öka snubbeltrådsfaktorn, att ha militär trupp på plats från dag 1 hos varandra, i samarbetet genom att ständigt rotera arméförband mellan länderna. Exempelvis skulle P18 på Gotland kunna vara en värd för finländsk pluton som roteras varannan månad. På finsk sida skulle Kainu brigad i Kajana samtidigt kunna vara värd för en svensk pluton som roteras. När förbandet är på rotation lyder det direkt under lokala befälhavaren. Eventuella juridiska hinder för detta behöver identifieras och undanröjas.
När det gäller den civila sidan av samarbetet kan Hanaholmsinitiativet, med utbildning av beslutsfattare byggas ut till två omgångar per år och med fler deltagare. Tio rikssvenska och tio riksfinska deltagare skulle kompletteras med två platser från gränsregioner, en från Åland och en från Tornedalen (där varannan gång är svensk och varannan är finländsk).
Sverige och Finland skulle kunna lägga grunden för en gemensam strategi för avskräckning inom cyber- och påverkan, som fler likasinnade kan ansluta sig till, för att solidariskt ta ut en kostnad från en angripare.
Sverige och Finland skulle kunna genomföra en gemensam satsning, via sina public service bolag, på en internationell nyhetstjänst på engelska, ryska och kinesiska. Tjänsten skulle kunna vara öppen fler PS-bolag från mindre länder att ansluta sig till.
Sverige och Finland kan också på mötet bestämma sig för att skicka ett gemensamt budskap till Moskva om konsekvenserna ifall Ryssland går till offensiv mot Ukraina.
Det finns alltså många skäl för Magdalena Andersson att resa till Helsingfors så snart det bara går.
Patrik Oksanen
redaktör Säkerhetsrådet
