Donald Trump har inte gjort USA “större” utan “mindre”

Lars Ekeman, om att Donald Trump trots sin retorik har misslyckats med att göra America Great Again, men att de säkerhetspolitiska misslyckande också avspeglar fortsättningen på en geopolitisk trend som handlar om USA:s relativa försvagning.

Det amerikanska inflytandet i världen minskar. Det kan tyckas rimma illa med president Donald Trumps maxim ”Make Amerika great again”, men innebörden är ju inte närmare definierad utan det står var och en fritt att ha en uppfattning om vad storheten betyder. Så också inom säkerhetspolitiken. Tanken har tidigare gått till storheten i det amerikanska ledarskapet. Visionen om landet som försvarar friheten. Världens största demokrati, som genom sitt engagemang i Europa under det kalla kriget var garanten för kontinentens fria och demokratiska länder.

Den bilden av USA är omöjlig att förena med Trumps ”Make America great again” – och särskilt när den maximen kombineras med Trumps ständigt upprepade mantra ”America first”.

Paradoxalt nog har USA under Trump i själva verket blivit ”mindre”. Det är ett USA som väljer bort samarbeten om de inte direkt gynnar egna syften. Man lämnade Parisavtalet, sade upp kärnteknologiavtalet med Iran och har – ibland med rätta – kritiserat en lång rad av internationella organisationer. Hela tiden på egen hand. I stort som i smått. Nyligen i hotade Trump i en exekutiv order personer som samarbetar med den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att få sina tillgångar i USA frysta. Och så vidare. Listan kan göras lång.

Man kan emellertid också se Trumps utrikes- och säkerhetspolitik som fortsättningen på en trend, som sammanhänger med USA:s relativa försvagning över tid. Den kan fångas i utrikes- och säkerhetspolitiska händelser, som är resultatet av politiska beslut vägledda av ideologi och politiska visioner. I det perspektivet kan Trump placeras in som en radikaliserad och djupt dysfunktionell politisk fortsättning på något som inletts långt tidigare.

USA var som ”störst” åren före Irakkriget 2003, och sammanfaller i tiden med president Georg W Bush tillträde 2001. Den 11 september samma år blev dock ett symboliskt bevis på att USA faktiskt är sårbart. Svaret kom den 7 oktober 2001. Operation Enduring Freedom syftade till att slå ut talibanväldet och Al Qaidas baser i Afghanistan. Visserligen lyckades operationen till en del, men USA och dess allierade fastnade i ett långvarigt, lågintensivt krig i Afghanistan. Ett visare statsammanskap hade mot den bakgrunden inte – och dessutom på lösa grunder – angripit Irak 2003. Misslyckandet att kontrollera och stabilisera Afghanistan och Irak blev sedan en demonstration av amerikansk oförmåga, något som bottnande i övermod men som markerade inledningen på USA:s minskade inflytande i världen.

Liknande svårigheter rådde i Vietnam. Men den här gången fanns det ingen polariserad värld bestående av två kraftfält och inte ett Sovjetunionen vars hotfulla existens framtvingade ett amerikanskt ledarskap.

Fjorton år efter kriget i Irak förkunnade president Trump att USA ”inte längre har råd att vara världspolis” och lyfte i stället fram ”America First”. Därmed inleddes en mer uttalad amerikansk förändring av säkerhetspolitiken. Det var delvis en fortsättning av det vägval som hade inletts med president Obamas ”Pivot to Asia”, och som innebar en fortsatt försiktig minskning av de amerikanska militära åtagandena i Europa och Mellersta Östern fram till Rysslands annektering av Krim 2014. Skillnaden bestod i att Trump gick så mycket längre.

”America first” blev liktydigt med en nationalistisk och protektionistisk säkerhetspolitik, som utmärkts både av ad hoc åtgärder och delvis illa förberedda och genomtänkta beslut. Politiken har genomförts utan större hänsyn till allierade stater och med en ofta förekommande retorisk bufflighet och skrytsamhet. Obamaadministrationen hade vinnlagt sig om samarbete och goda förbindelser med sina allierade där kärnan av dessa i Europa var medlemmarna i Nato och EU, och i Fjärran Östern av länder som Australien och Japan. Trump markerade tydligt att detta kom i andra hand. USA under Trump har i stället valt att nedprioritera det multilateralt och internationella samarbetet till förmån för bilaterala förbindelser med USA i styrkeposition.

Nästan omedelbart efter att Trump installerats som president i januari 2017, skrev han under en exekutiv order om att USA skulle lämna frihandelsavtalet Trans-Pacific Partnership (TPP) som antagits året före. Initiativet går tillbaka till 2003 som en idé framtagen av Chile, Singapore och Nya Zeeland. Efterhand anslöt sig fler länder till processen. Bland dessa USA. Avtalet var kanske en av de viktigaste delarna i president Obamas omläggning mot Asien och sågs som en avgörande motkraft till det alltmer ökad kinesiska inflytandet. Då USA lämnade TPP omfattade avtalet 12 länder med tonvikt i Fjärran Östern, som tillsammans stod för ca 40 procent av världsekonomin. Dessa har fortsatt samarbetet.

Redan under valkampanjen hösten 2016 hamrade Trump in ett budskap om den negativa handelsbalansen mellan Kina och USA samt hotade med att införa strafftullar på en rad kinesiska varor. Kina brännmärktes som valutamanipulatör och ett land som struntade i immateriella rättigheter. Den inledande politiken gentemot Kina kom emellertid att präglas av tvetydighet och trevande efter strategi. Kinas ledare Xi besök USA i april 2017 resulterade i kompromisser på olika ekonomiska samarbetsområden. Motivet anser vissa, var en förhoppning att Kina som motprestation skulle hejda Nordkoreas kärnvapenambitioner. Något som aldrig kommmit till stånd. Trots President Trumps överraskande toppmöte med den Nordkoreanska regimens ledare är man tillbaka på ruta noll.

Under hösten 2018 intog USA en hårdare hållning och hotade med att införa – och införde senare – tullar på rad områden. Även om åtgärderna möttes med en hel del förståelse och det i sak fannsviss grund att kritisera Kina , visade sig visade tullvapnet vara tveeggat, t ex genom kinesiska motåtgärder som påverkade producenter i USA (bland annat jordbruket). USA, som hade kunnat påräkna en nästan total europeisk uppslutning i Afghanistan, agerade nu helt på egen hand. Trots att det inte är svårt att se gemensamma intressen för USA och Europa i relationen till Kina.

Mot det amerikanska agerandet kan man ställa den mer långsiktiga och strategiskt mer konsekventa kinesiska säkerhetspolitiken som på skickligt sätt kombinerar militär och ekonomisk makt som medel för att nå långsiktiga mål. Avsaknaden av ett sammanhållet amerikanskt ledarskap där TPP skulle kunnat utgjort en del, ökade möjligheterna för Kina att agera mot enskilda länder och därmed stärka sitt inflytande.

Möjligen är det insikt om landets egen begränsning som har gjort att USA åter har engagerar sig i den så kallade ”The Quadrilateral”.  Det är en process som närmast kan beskrivas som en sedan ett decennium tillbaka pågående dialog mellan Australien, Indien, Japan och USA om behovet att samla ett demokratiskt motstånd mot det allt mäktigare Kina. Det finns uppgifter som tyder på att ambitionen är att skapa en organisatorisk form vars syfte ska vara att motverka i Kinas ”aggressiva agerande i regionen”. Enligt vissa källor vänder man sig till alla länder i regionen utom – förstås – Kina. En fortsatt utveckling av dessa samtal skulle vara ett konkret bevis på att ”America first” inte är hållbart. USA ensamt är inte starkt nog att bemästra utmaningarna från den växande kinesiska stormakten.

Utvecklingen i USA präglas av ett slags omslagspunkt i den konservativa idén, där dess liberala influenser tonats ner och den radikalkonservativa tanken i allt större utsträckning tagit över. Den yttersta konsekvensen av denna nationalistiska tanke slutar i den innersta kretsen och hos ledaren. ”America first” är ett utryck för detta. Det nationalistiska och protektionistiska framträder som en avgörande drivkraft. Ensam är dock inte stark. Den mjuka makten som kan utövas och formas i samarbete med andra får allt svårare att verka. Verklig säkerhet kan dock endast skapas genom samarbeten mellan i någon mening jämställda nationer i gemensamma lösningar. Den skapas inte genom den förment starkes rätt med krav på företräde före andra.  ”America first” utbrister president Trump. Det skulle lika gärna kunna gälla hans egen person.

Det amerikanska agerandet i Mellanöstern är kanske det mest tydliga exemplet på konsekvensen av ”America first”. Redan under valkampanjen förklarade president Trump att kärnteknologiavtalet med Iran var, ”ett av de sämsta avtalen någonsin”. Avtalet tillkom efter en långvarig och svår förhandlingsprocess, där USA tillsammans med Frankrike, Ryssland, Storbritannien och Tyskland tills lut kunde desarmera frågan om Irans verkliga eller förmodade strävan att utveckla kärnvapen. För Trumpadministrationen var ett av det viktigaste argumentet den bristande möjligheten till inspektion och verifikation av att Iran verkligen infriade avtalet, något som dock IAEA inte höll med om. Den 18 maj 2018 undertecknade president Trump ordern om att lämna avtalet. Det ledde till en successiv ökade spänning mellan Iran och USA.

Den amerikanska strategin innebar att nya sanktioner förr eller senare skulle leda till att Iran tvingades att ge med på att förhandla fram ett nytt avtal. Iran lyckades emellertid med att mala ner den amerikanska positionen genom begränsade, små militära insatser, som tog sin början i form av sprängattentat mot och kapningar av oljetankers som sedan fördes till iranska hamnar. Det utmanade president Trumps förmåga att upprätthålla USA:s position. Konflikten tog ytterligare fart i juni 2019 då en amerikansk drönare sköts ner, varvid president Trump godkände en vedergällningsattack mot mål i Iran. Enligt honom själv avbröts anfallet tio minuter innan det skulle inledas. Motivet som han angav var att svaret ”inte stod i proportion till att skjuta ner en obemannad drönare”.

Drönarattacken mot USA:s viktigaste allierad i regionen – Saudi Arabiens och dess oljeraffinaderi Saudi Aramco:s produktionsanläggningar i september samma år – var en avgörande händelse. Attacken var välplanerad och skickligt genomförd. Halva Saudiarabiens oljeproduktion slogs ut under en tid. Det var en tydlig utmaning av den amerikanska förmågan att upprätthålla sin position och stöd till Saudiarabien. Det amerikanska svaret inskränkte sig till uttalanden med hot om militär vedergällning. När utrikesminister Pompeo pekade ut Iran som ansvarigt för attacken meddelade Iran i in sin tur att man inte var beredd att delta i några som helst samtal som syftande till ett nytt kärnavtal med USA. I konflikten mellan Iran och USA framstår Iran som en skicklig och framgångsrik motståndare och ett USA som misslyckats i att nå sina politiska mål.

Det som gör att man kan tala om en verklig geopolitisk förändring i Mellanöstern är emellertid det slutliga amerikanska tillbakadragandet från Syrien. Som i tiden ägde rum några veckor senare, i början av oktober 2019. Den viktigaste delen av återtåget rörde de amerikanska soldater som var stationerade på ett kurdiskdominerat område på gränsen mellan Syrien och Turkiet. Där hade man samarbetat med den kurddominerade milisen SDF (Syrian Democratic Forces) i kampen mot IS. Den relativt begränsade amerikanska styrkan utgjorde samtidigt en begränsning av det ryska och turkiska inflytandet och därmed också ett skydd för den kurdiska befolkningen i området. Genom beslutet lämnade Trump fältet fritt för en turkisk invasion, vilken igångsattes samtidigt med att det amerikanska trupperna lämnade område.

Beslutet som många betecknade som ansvarslöst och illa övervägt, ledde till att försvarsminister Mattis avgick i protest och till en ny förödande flyktingkatastrof. Dörren lämnades nu helt öppen för Ryssland och Turkiet. USA som i decennier varit närvarande som en i grunden stabiliserande och demokratisk kraft i Mellanöstern verkar sakna strategi annan än för att reducera sin närvaro. Möjligen kan det vara ”America first” men knappast ”Make America great again”.

Nyligen meddelade president Trump att den amerikanska militära närvaron i Tyskland ska reduceras med en tredjedel till ca 25 000. Motivet är att Europa som det också tidigare framhållits från amerikanskt håll, måste betala mer för sin del av det gemensamma alliansåtagandet. Två procentmålet är fortfarande långt ifrån uppnått för merparten av Nato:s medlemmar. Inte minst Tyskland har långt kvar. Trump har emellertid gått längre och bitvis har uttalandena varit ett ifrågasättande av nyttan med Nato. Han har till och med hotat att lämna Nato. Beslutet om hemtagning av trupp kan mycket väl vara en inledning till en än mer minskad amerikansk närvaro.

Förhållandet till Europa har präglats av en växande klyfta. Den amerikanska reträtten från Syrien innebar även fritt spelrum för olika krafter i inbördeskriget i Libyen. Den fredsplan som presenterades i januari i år för konflikten mellan Israel och Palestina var dödförklarad redan innan den presenterades. Konflikten med Iran har lett till en allvarlig prestigeförlust och ett rent misslyckande för den amerikanska politiken. Handelskonflikten med Kina som också handlar om det allt mer ökade kinesiska infyltandet har rest relevanta frågeställningar om Kinas agerande. Samtidigt har den visat att USA ingalunda är starkt nog att ensidigt kunna diktera några villkor.  Istället för att skapa säkerhet tillsammans med andra har ”America first” gjort välden osäkrare.  Trump har inte heller lyckats med att ”Make America great again”.

Även om Donald Trump inte får fortsatt mandat vid valet i november 2020 så kommer USA:s problem att kvarstå även under Joe Biden. Någon quick fix som skulle möjliggöra för USA återta sina förlorade positioner finns inte. Skadorna på landets trovärdighet lär bestå och därmed osäkerheten. Världen har förändrats.

Sverige som för sin säkerhetspolitik och på grund av bristande försvarsförmåga i så hög grad har förlitat sig på amerikanska löften att ”USA är berett att komma till vår hjälp”, bör inse att det är annan verklighet som vi nu går till mötes. Även om USA i handling under Aurora 2017 visade att man var beredd att och kunde överföra militära resurser till Sverige, skedde det i en politisk kontext som härrörde från president Obamas tid och som knappast är dagens verklighet. Det är således hög tid att göra något åt två decenniers nedmontering av den militära förmågan – och åtminstone infria utfästelserna i 2009 års försvarsbeslut.

LARS EKEMAN är liberal debattör och tidigare generalsekreterare i Folk och Försvar.