Regeringen verkar inte vilja lyssna, men riksdagen har sagt sitt. Nu måste regeringen förhålla sig till verkligheten och inse att man inte längre har en majoritet för sin säkerhetspolitiska linje. Det är regeringens oförmåga till bred förankring som skapar osäkerhet, skriver Kerstin Lundgren (C) efter utrikesdebatten i riksdagen, och uppmanar regeringen att bjuda in till partiöverläggningar om Sveriges säkerhetspolitiska linje.
”Säkerhetspolitiken är för viktig för att endast ha stöd av en minoritet av riksdagens partier”, skriver Kerstin Lundgren (C) efter utrikesminister Ann Lindes (S) utrikesdeklaration. Foto: Riksdagen.
Sverige bygger säkerhet solidariskt. Det har varit en portalparagraf för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Vi gör det brett i en rad olika samarbeten, bilateralt och multilateralt. Vi gör det i syfte att värna svenska folkets frihet och vår liberala demokrati. Det har tjänat oss väl.
Samtidigt har strategin att bygga säkerhet tillsammans med andra allt för länge innehållit en beröringsskräck från Socialdemokratin att, en gång för alla, slå fast att Nato utgör grunden för europeisk säkerhet och stabilitet. När Centerpartiet varit transparenta i vår resa mot att landa i att förespråka ett svenskt Natomedlemskap, så har Socialdemokraterna valt en annan väg. Man har med svepande argument gjort allt för att hålla Nato-frågan på armlängds avstånd. Vi välkomnar regeringens många bilaterala samarbeten och det fördjupade samarbetet med Finland. Det gör steget till Natomedlemskap kortare. Men det räcker inte. Den 17 december 2020 nådde regeringens strategi också vägs ände. Då ställde sig nämligen en bred majoritet i riksdagen bakom Centerpartiets förslag om att införa en Natooption. En tydlig signal till regeringen att lyssna på riksdagen och forma en långsiktigt hållbar säkerhetspolitik, med brett stöd i Sveriges riksdag.
Med ett förändrat säkerhetspolitiskt läge behöver mer göras för att fördjupa och utveckla Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. I grunden vill Centerpartiet att Sverige blir medlem i Nato. Men att anta en Natooption i den svenska säkerhetspolitiska linjen skulle också stärka det svensk-finska samarbetet och den option som Finland redan har. Tillsammans höjer vi trösklarna för en angripare genom stärkt gemensam säkerhet och förstärkt handlingsfrihet. Trots detta verkar den svenska regeringen inte vilja lyssna. Utrikesminister Ann Linde har sagt att riksdagen skapar osäkerhet. Att tvära kast ska undvikas och att det inte ligger i Sveriges intresse att ändra säkerhetspolitisk linje. Hon säger sig också vara oroad över en lång rad spekulationer i internationell media om splittring kring den svenska säkerhetspolitiken. Det är sant att riksdagens ställningstagande rönt internationell uppmärksamhet men det enda ifrågasättandet vi har sett är från den ryske utrikesministern Lavrov. När utrikesministern hävdar att säkerhetspolitiken måste vara långsiktig, förutsägbar och präglas av kontinuitet håller vi naturligtvis med, men undrar varför regeringen då själva inte valt att jobba så?
För den som, likt oss, på nära håll har följt utvecklingen av regeringens säkerhetspolitiska linje sedan 2014 framträder ett tydligt mönster av olika beskrivningar. Trots långa förhandlingar om både försvarsbeslutet 2015 och totalförsvarsbeslutet 2020 har regeringen inte visat något större intresse av att brett förankra säkerhetspolitiken. Ett tydligt exempel på ointresset av att förankra politiken i riksdagen är när regeringen ändrade den säkerhetspolitiska doktrinen i sin första regeringsförklaring 2014, utan att förankra den alls. Säkerhetspolitik är en grundbult för en regering och för ett lands trovärdighet och måste byggas på breda uppgörelser och bred förankring.
De breda skrivningar som partierna i försvarsberedningen kommit fram till har regeringen sedan frångått i regeringsförklaringar, utrikesdeklarationer och försvarspropositionens formuleringar. Den breda och solidariska säkerhetspolitik som Alliansregeringen stod för och hade stöd för i riksdagen har bit för bit urholkats och ändrats. Detta utan vare sig brett stöd i riksdagen, breda politiska samtal eller övrig debatt i samhället.
Det är således regeringens egna förhållningssätt till säkerhetspolitiken som skapar osäkerhet. Osäkerheten kommer från regeringens oförmåga till bred förankring och deras urholkning av sedan tidigare riksdagsfästa formuleringar. Från deras minst sagt gymnastiska övningar för att hävda att den militära alliansfriheten tjänar Sverige väl och dessutom bidrar till stabilitet och säkerhet i Östersjöregionen och norra Europa. Det sista för övrigt också ett argument som ofta lyfts fram av Ryssland, som ju har tydliga och klara egna intressen av att stärka sitt inflytande i just dessa regioner.
Inga tvivel ska råda om att Sverige värnar vår egen och våra demokratiska grannars säkerhet när helst den hotas av andra länder. I regeringens skrivelse om internationella försvarssamarbeten visade regeringen otydlighet kring vilka länder som omfattas av den solidariska säkerhetspolitiken genom att på ett nytt sätt endast koppla den till EU-medlemskapet. Den gav intrycket att våra nordiska grannar som inte är med i EU inte längre omfattas av den solidariska säkerhetspolitiken. I utrikesdeklarationen nämner utrikesministern igen de nordiska länderna vilket vi välkomnar. Om det får det inte råda några tvivel.
Omfattningen av den solidariska säkerhetspolitiken skapar också en ytterligare dimension att beakta när Storbritannien inte längre är medlemmar i EU. Detta riskerar att addera ytterligare osäkerhet i säkerhetspolitiken. Något som regeringen själva, i andra sammanhang kallar djupt olyckligt. Med Storbritanniens utträde ur EU är det uppenbart att Nato utgör en allt viktigare samarbetsyta för våra länder.
Regeringen måste förhålla sig till verkligheten i dessa för Sverige avgörande frågor och inse att man inte längre har en majoritet för sin säkerhetspolitiska linje. De måste ta sitt ansvar och agera för att skapa en långsiktigt hållbar och förutsägbar svensk linje, som har ett brett stöd i Sveriges riksdag. För att komma framåt i den processen föreslår Centerpartiet följande:
- Att regeringen bjuder in till partiöverläggningar för att söka komma överens om hur regeringen kan omsätta riksdagens tillkännagivande om en Nato-option i svensk säkerhetspolitisk linje och formulera en linje som har ett brett stöd i Sveriges riksdag.
- Att regeringen utifrån ovan nämnda partiöverläggningar allra senast i den nya säkerhetsstrategin, som bör bli föremål för riksdagsbehandling, presenterar en säkerhetspolitisk linje som har majoritet i Sveriges riksdag.
- En nyordning där regeringen likt Finland varje mandatperiod lägger fram sin säkerhetspolitiska redogörelse för riksdagen för att förankra brett stöd.
Riksdagen har sagt sitt, nu ligger bollen hos regeringen för att omsätta riksdagens vilja i praktisk politik. Säkerhetspolitiken är för viktig för att endast ha stöd av en minoritet av riksdagens partier.
Kerstin Lundgren (C)
Utrikespolitisk talesperson
