Anton Roos skriver om att försvarsbeslutet innehåller en rad felprioriteringar, kanske allra tydligast illustrerat av valet att återinrätta fyra regementen.
Bild från värnpliktsutbildning vid Amfibieregementet | Foto: Victor Persson/Försvarsmakten
Så ska till slut det långdragna och senfärdiga försvarsbeslutet klubbas. En kraftigt utökad grundorganisation med återinrättade regementen och en närmast fördubbling av antalet värnpliktiga är bland de initiativ som är att vänta. Frågan är dock huruvida detta är rätt sätt att återupprätta Sveriges försvarsförmåga. Ett beslut som riskerar att premiera kvantitet före kvalitet kommer att urholka Sveriges försvarspolitiska trovärdighet.
I ryktena som föregick försvarspropositionen har nya regementsorter diskuterats, bland annat för att kunna hantera de allt högre utbildningsvolymerna. Av de fyra orter som det till slut stod emellan skulle två väljas. När propositionen väl presenterades hade valet istället fallit på fyra; Falun, Sollefteå, Östersund och Kristinehamn. Av noll blev två och sedermera plötsligt fyra, strikt emot Försvarsmaktens och försvarsberedningens egna rekommendationer och önskemål.
Flera faktorer och slutsatser kan förklara denna utveckling. Regionalpolitiska och ideologiska skäl väger fortfarande såpass tungt att det tenderar att prioriteras över försvarets bästa. Många småorter dras med demografiska problem, och kommunledningar hungrar aktivt efter satsningar som kan injicera nytt liv i bygden. Det är i ljuset av detta man kan se hur lokala partikamrater uppenbarligen lyckats pressa sina försvarspolitiker i riksdagen. Frågan bör dock ställas huruvida det är på Försvarsmaktens budgetpost som subventioner till landsbygden skall utdelas.
Den spridda återetableringen utgör troligtvis det mest flagranta exemplet på hur kvantitet sätts framförs kvalitet, men det är långt ifrån det enda. Om återetableringarnas bevekelsegrund härstammar från regionalpolitiska skäl kan man säga att de radikalt utökade värnpliktskullarna snarare härrör från ideologi. Målsättningen är att antalet värnpliktiga skall uppgå till 8000 år 2025. Detta från dagens 5000, som redan idag knappast uppfylls då officers- och befälsbristen är stor.
Hur en sådan snabb tillökning ska gå till i praktiken, och vilken kvalitet de värnpliktiga ska få i sin utbildning, tycks vara av mindre intresse. Fokus har snarare förskjutits till att handla om ett uppfyllande av sifferkvoter som ser bättre ur på pappret än i verkligheten. För politiker, med framför allt Socialdemokraterna och Försvarsministern i spetsen, utgör värnplikten ett stort ideologiskt prestigeprojekt. Målet är att försvaret åter ska betraktas som folkförankrat i en anda av folkhemskänsla.
Ideologisk blindhet riskerar dock att göra att man missar huvudmålet. I detta fall gestaltat av ett mindre trovärdigt och reellt farligare försvar för motståndaren.
Givetvis är förstärkningarna av grundorganisation också i behov av en kraftig utbyggnad. Det är positivt, precis som värnpliktens återinförande och successiva tillökning. Men om detta ska optimeras så krävs det också att upprustningen sker på rätt sätt. Vad som är rätt kan inte inbegripa att gå emot försvarets och försvarsberedningens egna rekommendationer. Det kan svårligen innebära att åta sig otroligt dyra och segdragna återetableringar som i vissa fall lika gärna hade kunnat ske på redan befintliga orter. Knappast kan det innebära en tillökning av antalet värnpliktiga i en sådan takt att soldatutbildningen blir sämre, eller att den knappt ens blir genomförbar.
Kärnan i det hybridförsvar som man avser att bygga – med såväl anställda som värnpliktiga soldater – förutsätter tid, tålamod och balans.
Ett större försvar i volymer, exemplifierat med regementen och värnpliktiga, må ge en symbolisk effekt för den oinsatte. Men för den insatte – vilket bland annat innebär potentiella antagonister i Moskva – är ett sådant försvar föga värt. För att skapa respekt och trovärdighet i sådana kretsar räknas enbart en sak: reell förmåga – det vill säga faktiska möjligheter att föra strid.
Det är inte antalet stridsvagnar eller soldater som avgör om ett försvar är trovärdigt eller inte. Det är vad dessa kan göra som är intressant och relevant. Ett perspektiv som i försvarsbeslut 2020 till viss del riskerar att gå om intet.
Anton Roos
Anton Roos är försvars- och säkerhetspolitisk talesperson för KDU
