Finland pekar nu ut Rysslands ambitioner om ett strategiskt djup från Arktis till Medelhavet, det konstaterar Yrsa Grüne-Luoma i en analys av den försvarspolitiska redogörelsen som inte fått uppmärksamheten som den förtjänar. Dessutom lanserar Finlands regering ett nytt begrepp, bredspektrig påverkan, något som annars benämns som hybridpåverkan, asymmetrisk krigföring eller sjätte generationens krigföring.
När Finlands regerings Försvarspolitiska redogörelse i torsdags äntligen godkändes av statsrådet och gick vidare till riksdagen överskuggades händelsen av en dragkamp om miljöfrågor mellan två av regeringspartierna. Förseningen handlade om att hantera covid-19-pandemin som riksdag och regering hade händerna fulla med i våras.
Utan turerna kring Centerpartiets och de Grönas armbrytning hade Försvarsredogörelsen antagligen uppmärksammats mer. Man kan notera att den så kallade Nato-optionen knappt nämndes. Sedan 1990-talet har man konsekvent givit akt på hur respektive regering har valt att formulera sig.
Formuleringen i regeringen Marins försvarsredogörelse skiljer sig förstås inte nämnvärt från regeringen Sipiläs år 2017. I båda fallen betonar man att Finland vill värna om sin nationella rörelsefrihet och sina valmöjligheter, inklusive möjligheten ”att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato”. Vidare betonar man – precis som förr – att man ger akt på förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön. Så på den punkten kan man väl säga att det handlar om ”business as usual”.
Men egentligen är redogörelsen någonting helt annat än ”business as usual”.
Den nationella rörelsefriheten handlar uttryckligen om det som man i årets redogörelse har valt att kalla ”bredspektrig påverkan”. Med denna bredspektriga påverkan avses en planmässig aktion där olika medel kombineras och ofta tillämpas under en längre tid.
”Det kan vara svårt att identifiera påverkan, och i den utnyttjas samhällets sårbarheter redan under normala förhållanden. Den påverkande parten försöker skapa förhållanden som är förmånliga för den själv och främja sina egna mål genom att använda sig av de medel som lämpar sig bäst i den aktuella situationen. Målsättningen är att rubba försvarsförmågan i den stat som är föremål för påverkan, till exempel genom att skapa osäkerhet bland befolkningen och försvaga försvarsviljan och handlingsförmågan hos statens politiska ledning”, heter det i redogörelsen.
För Finlands försvars del säger man att det kan handla om att militär påtryckning kan ingå i verktygsarsenalen och att långvarig påtryckning återspeglas i den utsatta statens interna säkerhet, internationella ställning, befolkningens mentala reseliens och försvarsvilja samt statsledningen.
Den största uppmärksamheten har därför rätt följdriktigt riktats mot behovet av att ytterligare utveckla cyberförsvaret så att man med hjälp av detta bättre kan trygga alla de system i samhället som har en direkt inverkan på försvarsförmågan. En satsning på informationsförsvar och digitala medel ingår också i Försvarets verktygslåda. Som en ny faktor kommer rymden med i bilden. Alla dessa komponenter innebär ett ökat behov av internationellt samarbete och detta betonas också i redogörelsen.
Under presskonferensen i torsdags underströk försvarsminister Antti Kaikkonen detsamma som sägs i redogörelsen: inget militärt hot riktas mot Finland. Men man varnar också för att Finland inte kan räkna med att i alla situationer stå utanför en konflikt. I en situation där Europa skulle omfattas av en militär konflikt utgör norra Europa en och samma strategiska helhet, slår man fast. ”Det är emellertid nödvändigt att bereda sig på att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Finland”, heter det.
I redogörelsen 2017 noterade man att säkerhetsläget i Finlands närområde drastiskt har förändrats och att spänningen ökat. Orsaken var givetvis Rysslands olagliga annektering av Krim 2014 och det utdragna kriget i östra Ukraina.
I årets redogörelse betonar man att ”verksamhetsmiljön för Finlands försvar fortsätter att vara spänningsladdad och svårförutsägbar. Den skadliga påverkan som riktas mot vårt samhälle har ökat och metodurvalet är brett.”
I formuleringen ses kopplingen till varför man lanserat begreppet ”bredspektrig påverkan”.
Det brukar vara lika intressant att se hur Ryssland beskrivs i de säkerhetspolitiska redogörelserna som det är att jämföra skrivningarna om Nato-optionen. År 2017 konstaterade man att Ryssland utvecklat sin militära förmåga och förmågan att fatta snabba beslut. Bilden man målade upp handlade också om att Ryssland bland annat på detta sätt ville stärka sin ställning som stormakt.
I årets redogörelse granskas Ryssland konsekvent ur perspektivet ”bredspektrig påverkan” och budskapet är tydligt:
”Snabb beslutsförmåga och hög beredskapsnivå inom de väpnade styrkorna gör det möjligt för Ryssland att genomföra överraskande operationer. För att nå målsättningarna används olika slags handlingsmodeller, såsom utdragna konflikter. Ryssland har visat sin förmåga att på ett koordinerat sätt använda sig av sin omfattande metodarsenal, där militära maktmedel fortfarande har en central roll. Ryssland har annekterat Krim olagligt och upprätthållit konflikten i östra Ukraina som det inledde. Under våren 2021 koncentrerade Ryssland starka militära krafter till gränsen mellan Krim och Ukraina. Rysslands agerande bland annat i Georgien, Ukraina och Syrien visar att dess tröskel att använda militära maktmedel och att utöva påtryckning med dem i syfte att uppnå politiska mål har blivit lägre.”
Sedan går man – om än indirekt – in på vad denna påverkan kunde betyda för Finlands del:
”Ryssland har under de senaste åren placerat sina teknologiskt mest utvecklade vapensystem och allt mera prestationsdugliga trupper i Finlands närområden. Ryssland övar regelbundet operationer som är gemensamma för försvarsgrenarna, och dess förmåga att snabbt och överraskande inrikta militära maktmedel har utvecklats. Genom att använda avståndsverkande vapensystem, till exempel kryssningsrobotar, utsträcker Ryssland sin militära påverkansförmåga utanför sitt eget territorium och förmår att begränsa andras handlingsfrihet (markeringen är skribentens). Ryssland övar och opererar aktivt utanför sitt eget territorium, vilket kan leda till ökade spänningar. Dessutom har Ryssland stärkt sin strategiska kärnvapenavskräckning och skärpt sin kärnvapenretorik.”
När det gäller det internationella militära samarbetet fortsätter Finland på samma linje som förr. Sverige intar en central och unik position men nu kommer Finland att öka det militära samarbetet , inklusive operativ planering, också med Norge.
Ambitionen är i enlighet med det som tidigare sagts om att norra Europa utgör en och samma strategiska helhet ifall Europa dras in i en militär konflikt. Under presskonferensen betonade Kaikkonen att det arktiska området nu betraktas som nära förknippat med Östersjöområdet: en konflikt på någotdera hållet får återverkningar också på det andra.
Också här förefaller ögonen att vila på Ryssland. Enligt Försvaret strävar Ryssland efter ett strategiskt djup och till att skapa en enhetlig försvarszon som sträcker sig från Arktis via Svarta havet till Medelhavet.
Inte heller detta har man tidigare sagt lika klart ut.
Yrsa Grüne-Luoma
Frilansjournalist och tidigare utrikes- och säkerhetspolitisk kommentator i Hufvudstadsbladet i Helsingfors.