I boken Kalejdoskopet har professor Henrik Meinander samlat essäer som tillsammans utgör studier i Finlands historia. I en anmälan av boken konstaterar Robin Elfving att Kalejdoskopet ger uttryck för ett vidsynt perspektiv och det är tydligt att Sverige står författaren nära.
I dag, den 6 december, firar det självständiga Finland sitt 103-års jubileum. Corona-pandemin lägger sordin på festligheterna, men dagen högtidlighålls givetvis, bl.a. med allmän flaggning.
Att Finland lyckades bevara sin självständighet 1940 och 1944 lyfts alltjämt fram på självständighetsdagen, det har nästan helt skjutit åt sidan själva självständighetsförklaringen 1917.
I år finns i sammanhanget också ett färskt 100-årsjubileum: Den 14 oktober 1920 slöts freden i Dorpat (Tartu) mellan Sovjetunionen och Finland. Med dessa historiska årtal som fond vill jag anknyta till prof. Hain Rebas inlägg här på Säkerhetsrådet den 30 oktober. Han påpekar att historisk okunskap om Finland är en blind svensk fläck. Det är inte ett nytt konstaterande, men det är bra att med jämna mellanrum lyfta fram detta förhållande. Rebas förslag till botemedel, att t.ex. ge ut nyöversättningar av Aleksis Kivi och Runebergs ”Fänrikar”, är knappast någon lösning. Jag vill däremot lyfta fram, och rekommendera, ett nyutkommet verk som kan vara av intresse för svenskar i allmänhet och för säkerhetspolitiskt intresserade i synnerhet:
Henrik Meinander, innehavare av den svenskspråkiga professuren i historia vid Helsingfors universitet, publicerade i somras essäsamlingen Kalejdoskopet, med underrubriken studier i Finlands historia (Schildts & Söderström, 2020, 345 s.). Av de femton essäerna har tio tidigare publicerats på finska eller engelska och är nu tillgängliga på svenska. Ämnesområdena är varierande, men samtliga kännetecknas av Meinanders resonerande framställning – han strävar efter att se de stora utvecklingslinjerna och kontextualiserar alltid sitt ämne. Detta är nog så nyttigt då man ofta tenderar att granska olika skeenden ur sitt eget, begränsade, perspektiv. Till exempel kan en nationell berättelse se helt annorlunda ut om den läggs in i ett större sammanhang.
Meinander väjer inte heller för känsliga ämnen. Ett exempel på hans förhållningssätt är ett tema han ofta återkommit till: Finlands inbördeskrig 1918. Vi ser det gärna som en intern angelägenhet, men författaren påminner om att det var en utlöpare av första världskriget, och det var inte enbart en inrikes affär. Både ryska och tyska soldater deltog i kriget – ryska revolutionen må ha varit en startpunkt men Tysklands maktanspråk skall inte heller förbises. I samband med essän om Jägarrörelsen – de finnar som fick militär utbildning i Tyskland 1915-1917 – analyserar Meinander rörelsens stora betydelse, inte bara för Finlands försvarsmakt, utan även för minneskulturen och därigenom historieuppfattningen i Finland. I Sverige ser man folkhemmet som den främsta nationella symbolen för jämlikhet och välstånd, i Finland minns man krigens centrala betydelse i landets utveckling. Därför intar självständigheten den främsta platsen i Finlands nationella diskurs – i motsats till den svenska, där man i första hand talar om demokrati.
Meinander ägnar några essäer åt analyser kring den finska historieuppfattningen efter 1944, samt hur finländarna tvingades att navigera i ett helt nytt politiskt landskap. Det stora krigsskadeståndet som Sovjetunionen krävde, och Sovjets olika påtryckningar, påkallade omorienteringar såväl industriellt som känslomässigt. Inklämt mellan Sovjetunionen å den ena sidan och Hitlers Tyskland å den andra, var Finlands val 1941 inte lätt – men att efter kriget, med facit i hand, försvara sina val utan att framstå som en allierad med Nazi-Tyskland krävde en innovativ berättelse. Meinander benar igenom dessa frågor som fortfarande kan vara känsliga i Finland.
Kalejdoskopets längsta essä, ”Inrikes utrikespolitik? Dubbelspel, finlandisering och demokratins gränser”, är givande för den som vill förstå finsk och svensk politik. Mot bakgrund av ökande välfärd, klassutjämning och demokratisering av utbildningssystemen i såväl Sverige som Finland frågar sig Meinander om demokratin stod pall för samtidens motsättningar mellan två ideologiska block och den militära upprustningen. Gick de säkerhetspolitiska kraven ihop med demokratins spelregler? Stalin krävde redan 1948 att Finland skulle knyta ett fördrag om vänskap, samarbete och bistånd med Sovjetunionen. Detta avtal förnyades tre gånger och det var i kraft ännu då Sovjetunionen upplöstes. Finlands utrikespolitik måste ta hänsyn till den östliga grannen och detta kastade en lång skugga över landets militära alliansfrihet och neutralitetsdeklarationer.
Sveriges efterkrigstida neutralitetspolitiska retorik var mer övertygande, men den präglades av en viss falskhet. Samarbetet med det amerikanska försvaret utvecklades från 1950-talet men denna militära koppling erkändes aldrig offentligt. Meinander konstaterar att det förekom friktion i båda ländernas riksdagar eftersom det var svårt att hålla isär den säkerhetspolitiska fasaden och ideologiska och maktrelaterade motsättningar i inrikespolitiken. Detta balanserande går Meinander igenom både för Sveriges och Finlands del och noterar även hur det demokratiska beslutsfattandet ibland fick offras. Trots många olikheter satt både Sverige och Finland i ett liknande läge, där de som små stater försökte hålla sig utanför de stora konflikterna.
Essäsamlingen ger uttryck för ett vidsynt perspektiv och det är tydligt att Sverige står författaren nära. Även i essän ”Det långa 1900-talet”, ställer han utvecklingen i Finland och i Sverige i dialog med varandra. En del av texterna är dock mera förankrade i Finland, till exempel personporträtten av tidningsmannen August Schauman och den viktiga politikern Johannes Virolainen. Min favorit bland bokens kapitel handlar om Finlands krigstida president, Risto Ryti. Meinander beskriver Rytis personlighet och analyserar samspelet mellan hans karaktär och det tunga uppdraget att lotsa Finland genom krigstiden och inte minst ut ur kriget. Det är en briljant ledarskapsanalys som visar hur den rationella och analytiska Ryti skötte sitt ämbete med stark känsla för sitt ansvar – men också att personen Ryti antagligen inte varit lämpad för ett högt politiskt ämbete i normala tider, med allt vad det inneburit av att dagligen nagelfaras i offentligheten.
Kalejdoskopet avslutas med en essä om historieforskarnas roll i utveckling. Hur skall historikerna upprätthålla sin synlighet och samhälleliga betydelse, hur skall man kunna lyfta blicken från de frestande nationella narrativen till ett globalt perspektiv där de avgörande temana finns? Hur når beskrivningar av komplexa sammanhang sin publik i ett allt mer fragmenterat informationsflöde?
”Utan vårt historiska minne har vi ingen känsla för livets helhet och komplexitet” har Claudio Magris konstaterat. I detta hänseende är Kalejdoskopet både informativ och tankeväckande läsning både för en svensk och för en finsk publik.
Robin Elfving
Filosofie magister, Helsingfors.
