För mer än ett decennium sedan skapade Sverige en egen försvarspakt för ömsesidigt bistånd till och från våra grannländer: Solidaritetsförklaringen som antogs av riksdagen 2010. Den väckte ingen opposition och knappast något uppseende berättar Bo Hugemark. Däremot en del tvivel på trovärdigheten. En NATO-anslutning nu innebär att Solidaritetsförklaringen blir trovärdig. Ändå har det blivit våldsam uppståndelse och gnäll om att det kom så plötsligt och gick så fort.
Solidaritetsförklaringen utformades av Försvarsberedningen 2008. Dess arkitekter var Göran Lennmarker (M) och Håkan Juholt (S). Den var dels en konsekvens av solidaritetsklausulen i EU:s Lissabonfördrag, dels av att det nu var helt klart att Sveriges kunde försvaras endast ”tillsammans med andra.”
I försvarspropositionen 2009 sades sålunda:
”Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”
Därmed var svensk säkerhetspolitik i ett slag helt förändrad. Här finns svaren på många av de frågor som en yrvaken allmänhet nu ställer och argument mot förlegade dogmer.
Som sagt uttalades tvivel på trovärdigheten. Bland annat gällde det att det inte fanns fördragsfästa säkerhetsgarantier, bara vaga löften och fromma förhoppningar. I och med det vilade trovärdigheten på tre pelare; förband, förberedelser och förankring.
De var av varierande hållfasthet. Förband, med andra ord militära resurser var vid tillfället inte imponerande men har sedan dess fortlöpande förstärkts. Förberedelser, omfattande olika former av samverkan med dem som ska bistås eller bistå oss har efterhand utökats genom värdlandsavtalet och genom försvarsministerns tacknämliga arbete (”Hultqvist-doktrinen”). Men pricken över i saknas (förutom visavi Finland): den gemensamma operativa planering som enligt ambassadör Krister Bringéus skulle leda till att ” västs samlade konfliktavhållande förmåga – sannolikt skulle öka.”
Den stora svagheten gällde förankringen. Man kan lätt föreställa sig förvirring hos allmänheten, tvekan och tvist bland politiker i ett läge då en baltisk stat hotades eller angreps och svenskt bistånd efterfrågades. Skulle vi, utsatta för hot och propaganda från Ryssland och dess medlöpare kunna fatta beslut i tid?
I en formell allians är förankringen redan gjord och mycket av de praktiska frågorna lösta i förväg. Men att Solidaritetsförklaringen inte förankrats är ett misslyckande av det politiska etablissemanget. Det straffar sig nu med allt prat om onödig brådska.
Bo Hugemark
