Harry Järv – den kämpande humanisten 100 år

Foto: Krigsmuseet, Helsingfors.

Säkerhetsrådets redaktör Patrik Oksanen minns den kämpande humanisten Harry Järv och vad vi kan lära oss av hans gärning idag. 

Den 27 mars 2021 skulle Harry Järv ha fyllt 100 år. En intellektuell gigant i debatten och ett glödande fyrbåk mot auktoritära idéer. En röst som bara blir mer och mer relevant i ett populistiskt tidevarv där revanschistiska stormakter blir allt mer hotfulla.

Järv beskrev sig själv som krapotkian i sin anarkosyndikalism: ”Jag avvisar alla totalitära tendenser vad de än kallar sig”. Avvisande av totalitära tendenser gjorde Järv både i ord och handling under hela sin levnad.

Hans kulturgärning sträckte sig över sju årtionden och omfattade ett 50-tal böcker; som författare, redaktör och översättare. Ämnena varierade; som litteratur, särskilt Kafka, bibliotek, militärhistoria, säkerhetspolitik, psykologi och filosofi. 

I ”Humanismen som salt och styrka – Bilder och betraktelser tillägnad Harry Järv” i samband med hans pensionering 1987 skrev Erik Carlquist att ”ett framträdande drag hos Harry Järv är hans kraft till opposition, till självständighet (ibland egensinnig) och stundom obekväm analys av auktoritära tendenser eller till orädd kritik av politisk enfald och brutalitet. Glöden i denna stridbarhet kommer från hans respekt för den självständigt tänkande människa. Enklast kan Harry Järv beskrivas som en kämpande humanist.”

En annan vän, Astrid Lindgren, skrev en gång ett tackkort med motiv på rumpnissar:

Käre Harry Järv, så bra att det bara var ett ben du la av i Ryssland och inte hela dej, för hur skulle det ha gått för kulturen i det här landet. Tack för din härliga bok! Må och arbeta väl också du, Astrid Lindgren.” 

Det om något är kungsord av det svenska folkets största favoritförfattarinna. Under sin långa karriär blev Järv ställföreträdande riksbibliotekarie och invald i Kungliga Vitterhetsakademien. Även om han kom att verka hela sitt akademiska yrkesliv i Sverige så var det för hemlandet Finland han gav sin fot. 

Harry Järv i sitt arbetsrum 2007. Foto: Stefan Forss.

Om kulturgiganten, lärdomsmästaren och bibliotekarien var den sida som framför allt Astrid Lindgren och andra i Kultursverige såg så var Järvs andra sida krigarens.

Han kom i fortsättningskriget att bli en legendarisk patrulledare. Järv anammade Krapotkins syn på funktionell disciplin, som i andras ögon kunde ses som slapp, men som var effektivare i fronten. Järvs ledarstil gjorde honom till en framgångsrik och populär officer som mannarna gärna följde i strid eftersom de visste vad Järv krävde av dom.

Som 22-åring var Järv dekorerad med frihetskorset tre gånger. Förslaget till den högsta utmärkelsen, Mannerheimkorset, bifölls av fyra generaler, men passerade inte Marskalken själv. I motiveringen till varför Järv skulle dekoreras konstaterades det att Järv lett 60 större patrullföretag och flera mindre framom främsta linjen: 

“Han har alltid förberett sina patrulluppdrag med största försiktighet genom upprepad spaning, liksom med oöverträffat tålamod för att lära känna terrängen för den förestående striden i detalj. Han har utfört stridsuppgifter hänsynslöst, med exemplariskt mod, lugn och kallblodighet…”

“Löjtnant Järv själv har sprängt 15 postställen och korsun i fiendens positioner och tillfogat fienden ett 70-tal stupade i närstrid, ofta i handgemäng.”

”Tack vare löjtnant Järvs skickliga ledarskap och de noggranna förberedelserna som han gjorde, har endast en stupat och tio sårats i egna förluster på de patrulluppdrag som han ledde.”

Det där med 70 stupade fiendesoldater förhöll Järv sig själv skeptisk till, vem håller räkningen i strid? Dessutom var fokuset på att lösa uppgiften, och han själv konstaterade: “Det kan ha varit flera, men lika väl färre.”

Bördan av kriget bar han med sig hela livet. I en privat konversation med vännen Stefan Forss konstaterade Järv:

“Jag är ingen god människa. Du ska förstå att det inte finns något mer motbjudande än att ha ihjäl människor, som avskydde kriget lika mycket som vi.”

Harry Järv 1942

Järvs tid vid fronten tog slut 1943 när han klev på en mina. Rehabiliteringen förde honom till Sverige och Salsta slott utanför Uppsala. Där blev ynglingen från Österbotten vän med grevinnan Vera von Essen, som öppnat sitt hem för finska krigsinvalider.

När Finland tvingades söka fred kom landets självständighet att hänga på en skör tråd i flera år. Fredsvillkoren var hårda och den sovjetkontrollerade Kontrollkommissionen hade ett hårt tryck på Finland. Rädslan för ockupation var ständigt närvarande.

Samtidigt kom statspolisen under kommunisternas kontroll. Ett finländskt motdrag var vapengömmor runt om i landet. Med en stor mängd vapen gömda skulle ett segt skogsbrödrarskap föra kampen vidare om det värsta skulle inträffa. I de baltiska grannländerna förde skogsbröderna frihetskampen ända in på 50-talet innan det sista motståndet krossades av NKVD. Med tanke på balternas motstånd, vad skulle inte Finlands krigshärdade veteraner kunna åstadkomma i landets väldiga skogar?

Sovjetunionen avstod sovjetifiering av Finland, men i den politiska dragkampen kom statspolisen gömmorna på spåren och man satte efter inblandade officerare.

En av de som blev efterlysta var Järvs regementschef från IR 61, Mannerheimriddaren Alpo Marttinen.  Järv tog frivilligt uppdraget att föra Marttinen till säkerhet i Sverige, där återigen Salsta slott blev en tillfällig tillflyktsort för finländska militärer.

Marttinen lämnade Finland samtidigt också på ett hemligt uppdrag, på Mannerheims uppmaning, som den unga översten självklart uppfattade som en order, för att utomlands kunna stå beredd att leda en fortsatt frihetskamp om Finland ockuperades av Sovjetunionen. Genom att Järv hjälpte överste Marttinen så blev han också förhindrad att återvända. Järv var även den som på Marttinens uppmaning tog kontakten med den amerikanska ambassaden och dess militärattaché överste Wayne Wonderley. Det ledde så småningom till att Marttinen och 20 finländska officerare hamnade i amerikanska armén.

I Uppsala träffade Harry sin Barbro. Och resten är att så att säga historia. Harry Järv stannade kvar i sin hustrus hemland och gjorde här sin karriär.

Elof Landgren, Allan Finholm, Harry Järv, Bror Östman, Klas Helén, Erik Kaustinen och Tor Bagge vid Krigsmuseets utställning. Foto: Privat.

I slutet av sin levnadsbana återvände Harry Järv till kriget i olika former. Hans fotograferingshobby från kriget blev en utställning på Krigsmuseet i Helsingfors 2001 där de gamla patrullkamraterna återförenades. Idén till utställningen blev till boken Permanent Patrullverksamhet som gavs ut året innan. I förordet konstaterar Järv:

“Krig är det enfaldigaste sätt att lösa internationella konflikter som jag känner till, men i konfrontation med aggressiva och expanstionslystna diktatorer måste man välja mellan försvar och underkastelse.”

Boken blev till spelfilmen ”Framom främsta linjen” 2004 med Tobias Zilliacus i huvudrollen (där manuset skrevs av Stefan Forss och Benedict Zilliacus, regin sköttes av Åke Lindman). Den inleds med ett dokumentärt anslag där Harry Järv och Finlandsfrivillige Orvar Nilsson träffar en gymnasist och berättar om kriget. 

Det går inte att överskatta Harry Järvs betydelse för att efterföljande generationerna även i Sverige ska förstå magnituden av uppoffringen och vikten av den frihet som försvarades. 

Att just upprätta krigsveteranerna och varför Finland slogs för sin frihet och demokrati var en gärning som besjälade Järv in till slutet. Kekkonentidens överslätande och inställsamma hållning till Sovjetunionen och vad det betydde för historieskrivningen gjorde Järv upp med i boken Oavgjort i två krig (2006):

”Jag är tolerant mot oliktänkande, hur enfaldiga tankar det än fråga om. Min toleransgräns går mellan god tro och medveten lögn.”

Om Kekkonen vann Järvs ogillande så högaktade han veteranen Mauno Koivisto som återställde Finlands demokrati. 

Medveten lögn från totalitära krafter och dess apologeter var något som Järv inte såg mellan fingrarna på, på 80-talet stod en hård strid i Vasabladets spalter kring kriget. Precis som den kylige och effektive patrulledaren hanterade Järv debatten och nedgjorde pro-sovjetisk desinformation och dumheter på samma sätt som sina uppdrag över 40 år tidigare. Järv var både under kriget och i debatten många gånger framom främsta linjen.

Om Järv hade levt idag med kraften i behåll hade inte hans penna varit tyst kring Kinas hot mot journalister, politiker, forskare och företag. Han hade pratat klartext om Kremls mordiska regim och det hot som Ryssland utgör för sina grannländer. Och de som på olika sätt ursäktar diktaturerna hade haft Järvs knivskarpa kritik efter sig, varesig de burit prästkappa, partiledarskap eller kreditivbrev. “Järven” räddes ingen.

Ingen hade påmint bättre än Järv om att krig är det mest enfaldiga sättet att hantera internationella konflikter, men när man möter en aggressiv diktatur finns bara två val, slåss eller underkasta sig. 

För Harry Järv var det valet självklart, även om bördan av upplevelserna aldrig var lätt.

Järv var en ödmjuk man och ska ha konstaterat att det är bara tre saker som han kunde; kommatering, närstrid och fotografering.

Friheten kan värnas på alla de tre sätten och Järv går till historien som en av de stora kämpande humanisterna av sin tid. 

Harry Järv blev 88 år. Han somnade in 21 december 2009. 

Patrik Oksanen

Senior fellow Frivärld och redaktör Säkerhetsrådet

Fotnot: Texten har uppdaterats med språkliga bearbetningar och förtydliganden.