Viktor Lundquist, om att Kinas agerande i Coronakrisen visar att det ligger i diktaturers DNA att undanhålla information och att ljuga.
Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och Coronavirusets uppkomst har många likheter, åtminstone i ansvarig regims efterföljande hantering.
”What is the cost of lies?”
Så inleds fjolårets kanske mest hyllade och sedda TV-serie, Chernobyl. Av somliga användes serien som ett slagträ för avvecklandet av kärnkraft, genom hänvisningar till de risker som denna slags energiutvinning uppenbarligen kan innebära. Det krävdes dock knappast några djupare analytiska kunskaper för att förstå att detta inte var seriens primära budskap.
Den huvudsakliga orsaken till att kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade och framför allt att utfallet blev så katastrofalt som det blev, och som TV-serien sällsynt bra illustrerar, stavas snarare diktatur och lögn.
Smusslande, grupptänkande, ovilja till självrannsakan och rena lögner präglade olyckans efterspel, vilket ledde till en katastrofal hantering och onödigt spridande av radioaktiva partiklar över stora delar av Europa.
Olyckan i Tjernobyl har faktiskt många likheter med uppkomsten av dagens globala Coronapandemi, som också den förvärrats av ett diktatoriskt politiskt system och en auktoritär regims vilja att inte tappa ansiktet.
Det är nyhetsbyrån AP som publicerat uppgifter som illustrerar hur kinesiska statstjänstemän länge försökte tysta ned och förminska allvaret i Coronaviruset, trots att de förhållandevis tidigt tycks ha förstått den potentiella risken för en global pandemi.
Sex dagar i mitten av januari är i speciellt fokus, och under denna tid tycks det högsta ledarskapet i Peking redan ha förstått vad som skett i Wuhan och vilka konsekvenser detta kunnat tänkas få – men man valde ändå att hålla tyst.
Dokument visar hur Ma Xiaowei, chef för Kinas nationella hälsokommission, så tidigt som den 14 januari under en konfidentiell telefonkonferens med olika tjänstemän i landets provinser målade upp en oroande bild av situationen. Under samtalet beskrevs situationen som den allvarligaste sedan SARS-utbrottet 2003 och att det var troligt att viruset skulle utvecklas till en ”major public health event”.
Konferensen skedde i syfte att förmedla instruktioner och information på inrådan från bland annat president Xi Jinping, och i samtalet framhöll Ma bland annat också vikten av social stabilitet och samling kring presidenten och ledarskapet.
Men efter detta dröjde det alltså hela sex dagar innan president Xi för första gången offentligt kommenterade viruset, då han sade att situationen behövde tas på allvar. Vid samma tid meddelades WHO om att det fanns en viss risk för smittspridning mellan människor.
Det dröjde alltså (åtminstone) nästan en vecka från det att högt uppsatta kinesiska statstjänstemän och av allt att döma även också regimen förstod att risken för en storskalig pandemi förelåg, till dess att omvärlden informerades. Under denna tid pågick bland annat det kinesiska nyårsfirandet, vilket ledde till flera evenemang med enorma folksamlingar och mycket resande.
Men oegentligenheterna och lögnerna slutar inte där. Redan tidigare hade landets diktatoriska system, byggt på censur och förbud av allt som kan tänkas likna regimkritik, bidragit till att smittan börjat spridas. Så tidigt som i december 2019 hade läkare identifierat tecken på mänsklig smittspridning, då individer som inte vistats i den ursprungsdrabbade regionen visat tecken på Covid-19.
Läkare som försökte varna och sprida information om detta blev dock snabbt ”tillrättavisade” av statstjänstemän. ”Visselblåsarna” straffades för att sprida oro och desinformation.
Kinas auktoritära politiska system hindrade och motverkade alltså de första försöken till informationsspridning och upplysning, vilket i praktiken i allra högsta grad bidrog till det globala utbrott vi ser idag.
Krav börjar nu ställas på en oberoende undersökning som klarlägger Kinas hantering av viruset i samband med dess uppkomst. I praktiken råder det ännu oklarhet kring både exakt hur och när viruset uppkom, och utan denna typ av information – och om ens då – blir ansvarsutkrävande omöjligt. Så länge sådan information ännu är oviss kan dessutom konspirationsteorier av olika slag fortsätta spridas.
Huruvida en utredning av detta slag, som i praktiken kräver samarbete från den kinesiska regimen om den skall kunna leverera resultat, kommer att ske är ännu oklart. Historien talar knappast för att ett auktoritärt styre skall idka självkritik av detta slag. Låt oss inte glömma att Sovjetunionens officiella dödstal för härdsmältan i Tjernobyl är 31 personer – en uppgift som inte uppdaterats eller reviderats sedan 1987. Alltså inte heller av Ryssland i nutid.
Hur högt priset för de kinesiska Coronalögnerna blir för återstår ännu att se, men det råder ingen tvekan om att annorlunda agerande – och i praktiken ett annat politiskt system – hade kunnat bromsa och mildra den situation världen nu befinner sig i.
VIKTOR LUNDQUIST är biträdande redaktör för Säkerhetsrådet.
