En farlig säkerhetspolitik situation håller på att utvecklas i Europa. Det är i dessa tider som Sverige måste ha ett starkt försvar för att kunna möta hoten och de angrepp som kan riktas mot oss.
Putin och Lukashenko har knappast fred och demokrati i sikte. Foto: Wikimedia
Det är en allt farligare säkerhetspolitisk situation som utvecklas i vår del av Europa. Intensiva ryska övningar under en längre tid, en rysk ledning som vill rida högt på sitt våldskapital och en demokratirörelse som skakar två brutala våldsregimer.
I centrum för denna utveckling ligger Belarus och huvudstaden Minsk, knappt 80 mil från Stockholm. Det som sker där är just nu är epicentret för en utveckling som präglas av våld, från både den belarusiska och den ryska regimen. För den belarusiska diktaturen är det just nu avgörande att legitimera sin militära styrkemobilisering, genom att utmåla demonstrationerna som ett verk av krafter utifrån som hotar Belarus.
För Putin är det på motsvarande sätt viktigt att förklara att det är väst som ligger bakom demonstrationerna och att de syftar till att underminera rysk säkerhet. Som om kraven på demokrati och rättsstat inte kunde komma från belarusier och ryssar själva, de som allra närmast berörs.
Belarus är ett självständigt land med ett folk som vill ha sin självständighet och frihet. Konstigare än så är det inte. De vill ha det som vi anser vara grundläggande mänskliga rättigheter och som världen i sin helhet brukar signera som självklara krav. Det anmärkningsvärda är att när det gäller länder i Rysslands närhet, så finns det i väst en tyst acceptans då det sägs vara rimliga säkerhetspolitiska intressen från Ryssland. Det är självfallet en falsk föreställning. En demokratisk utveckling i Belarus är på intet sätt något hot mot Ryssland, ryskt territorium och suveränitet. Tvärtom.
Den utgör däremot ett hot mot Putinregimens dominans och hegemoni. Putin är livrädd för demokrati och opposition. Det är därför som Aleksej Navalnyj just nu vårdas på ett tyskt sjukhus, förgiftad av dem som vill skrämma oppositionen till tystnad. En operation som är av den arten att den knappast genomförs om den inte har ett godkännande av den högsta ledningen.
Det finns all anledning att sofistikerat och i detalj analysera de politiska och säkerhetspolitiska förutsättningarna för utvecklingen. Det militära samarbetet mellan Belarus och Ryssland är omfattande, framförallt när det gäller luftförsvar. Belarus är också en nyckelspelare i den Eurasiska union som Putin försökt lansera, men som stannat vid ett fåtal tidigare sovjetstater. Så länge Lukasjenka är diktator i Belarus, känner Putin sig trygg med att inget händer i Belarus som kan skada hans maktposition.
Men i all denna sofistikerade och detaljerade analys som just nu präglar diskussion och debatt kring vad som kommer att ske, får man inte förtränga en uppenbar sak. Vare sig Lukasjenka eller Putin är sofistikerade eller känsliga för detaljer. De vill värna sin makt och de vet att det enda sättet de kan göra det på är med våld. Brutalt våld om det behövs och dödligt våld om det krävs. De känner inga hämningar så länge de inte riskerar bakslag mot den egna positionen.
Olika teorier om hur Lukasjenka eller Putin kan tänkas förstå läget är självfallet viktiga och till god hjälp för att förstå skeendet. Men än viktigare är att ingen av dem låter något hejda sig om de anser det nödvändigt för att värna sin makt och överlevnad. Det är därför vi står inför en risk av våldsutövning som sträcker sig bortom Belarus.
Den militära förmågan gentemot omvärlden används nu för att skrämma till passivitet och för att manifestera att man inte tillåter någon inblandning. Men det är Putin som avgör vad han anser vara en inblandning. Och som noterats, anser både Putin och Lukasjenka att demonstrationerna beror på västvärldens inblandning.
En utveckling som följer diktatorers våldslogik är till sin natur okontrollerbar och bygger i slutändan aldrig på någons sofistikerade analyser, utan på brutala slutsatser. Det som nu sker i Minsk kan utlösa en våldseskalering. I första hand inom Belarus men i andra hand till gränsområden, där någon tänker sig visa att man vill avskräcka från militär inblandning. Stora övningar har till syfte att inte bara manifestera styrka, utan också beredskap för militära operationer. Invasionen av Georgien 2008 föregicks till exempel av ett halvårs övningar i gränsområdena till Georgien.
Det är för att motarbeta en sådan våldsutövning som riktar sig mot andra som Sverige måste kunna stå starkt i Östersjön. Inte bara för att bemöta militära provokationer och ytterst bemöta väpnade operationer, utan framförallt för att visa att det inte finns något utrymme för att lyckas. Det kräver ett stabilt försvar med en förmåga till stor närvaro i, ovanför och under Östersjön. Det vi har nu räcker inte. Den beredskapsinsats som det svenska försvaret nu gör är välkommen men är också ett exempel på hur lite förmåga vi har, där vi borde vara som starkast.
Det är ofattbart att regeringen nu förtränger innebörden av det som nu sker nära våra gränser och inte låter det bli till en nystart för svensk försvarspolitik. När det gäller militära operationer som påverkar svensk säkerhet och som riskerar att rikta sig mot svensk suveränitet, duger det inte med den passivitet som pandemin exponerat. Det duger heller inte med att säga att vi har varit naiva. En regering får inte vara naiv. Det kan skolbarn och även vi medborgare få vara, men aldrig dem som ansvarar för rikets säkerhet. I en tid då riskerna är stora och okontrollerbara måste Sverige ha ett starkt försvar för att kunna möta hoten och de angrepp som kan riktas mot oss.
Gunnar Hökmark
Ordförande, Frivärld
